Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Sorgens faser

19 januari 2009 (22:03) | acceptans, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Min egen erfarenhet är att sorgens faser inte kommer i en logisk ordning bara. Men till viss del. Men ibland har man alla faser samtidigt. Ibland ramlar man tillbaka. Men i stora förenklade drag är det ändå en bra indelning tycker jag.

Chockfasen. Minuter-dygn då patienten inte till fullo förstår vad som hänt. Infor-mationen till patienten går inte in.

Reaktionsfasen. 1-2 månader. Patienten reagerar på förlusten med känslor av sorg,förtvivlan. Även skuldkänslor och/elleraggressivitet kan förekomma. Frågor om orsaker till det inträffade, varför?, där medicinska förklaringar inte alltid är tillräckliga. Ofta förekommer kroppsliga symtom, sömnstörningar etc. Gamla sorger och förluster kan aktiveras. Stort behov av medmänniskor som kan hjälpa till med praktiska ting, samt som tillåter de sörjande att reagera.

Bearbetningsfasen. Varar några månader till år. Patienten fortsätter den inre bearbetningen av det som hänt. Det går ganska bra att fungera i vardagslivet, men av och till kommer sorgen över, och man behöver få tala om det som hänt. Stora förändringar, viktiga beslut svåra att genomföra.

Nyorinteringsfasen. Patienten går vidare och kan se framåt.

Sedan finns det några ”sjukliga” sorgetillstånd som gör att personen i fråga inte kan tillgodogöra sig det verkliga livet fullt ut:

Uppskjuten sorg. Man reagerar inte så mycket i akutskedet, utan ser till att vara aktiv så att man inte hinner att känna efter. Upplevs ofta som duktiga, men det finns risk för ett senare sorggenombrott vid t ex semester, eller vid en ny förlust.

Förträngd sorg. Man uttrycker inte sin sorg i ord och känslor, utan via psykosomatiska eller psykiska symtom. Det kan vara mycket svårt för patienten att se orsakssammanhang mellan symtomdebut och trauma.

Kronisk sorg. Sorgen blir till ett livsinnehåll. Patienten går inte vidare utan uppfylls av tankar på det som hänt, t ex det döda barnet dagligen och stundligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Louise
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (9:58)

Hej Ludmilla! Vart befinner du dig i din sorg! Jag måste också fråga om du har skuldkänslor gentemot Linnea?
Kram Louise.

Pingback från Ludmillas Blogg » Ni undrar… om skuld, sorg och skilsmässa
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (19:59)

[…] har fått ett par frågor från er som jag tänkte svara på här: Hej Ludmilla! Vart befinner du dig i din sorg! Jag måste också fråga om du har skuldkänslor gentemot Linnea? Kram […]

Kommentar från Conny Hedblom
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (1:17)

Jag vet inte hur jag hamnade på din sida!
Men innehållet smärtar mig!
Jag beklagar verkligen förlusten av din dotter Linnéa, fruktansvärt.
Jag själv förlorade min dotter Jenny, som hängde sig hemma den 29 nov 2009.
Vad ska man säga om alla dessa döttrar?
Hur fan ska man överleva själv?
Varför ska man överleva?
Bara för att de levande ”kräver” att man ska överleva?
Hoppas du och din familj kan överleva detta.

M.v.h
Conny

Kommentar från Elin
4 november, 2010 kl 4 november 2010 (15:29)

Hej Ludmila.
Jag hittade hit när jag sökte på google efter information om krisstadier. Min bror försökte ta sitt liv för några månader sen och jag har nu på grund av detta gått in i en kris. Det kändes skönt att läsa om stadierna, känna igen sig och se på det objektivt.
Lycka till med allt.

Skriv någonting