Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att ta sig genom sorgen

31 mars 2009 (11:34) | acceptans, livet, Mindfulness, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag funderade lite efter att jag sammanfattade mitt liv på 10 månadersdagen efter Linnéas död.

Många har kommenterat snällt att jag är stark. Jag reagerar alltid på det eftersom man verkligen inte känner sig stark i ett sådant här läge.

Vad har jag gjort för att ta mig igenom sorgen?

1. Varit väldigt öppen med min sorg och om vad som hänt Linnéa.
2. Gått upp varje morgon och varit med min familj (ok förutom vid ett tillfälle då jag inte klarade av att gå upp)
3. Skrivit mycket om hur jag känner och tänker.
4. Tagit reda på allt som går att ta reda på kring Linnéas sjukdom och dödsfall.
5. Läst in mig på ”självmord”.
6. Haft kontakt med väldigt många som mist någon i självmord.
7. Varit snäll mot mig själv. Låtit det ta tid. Unnat mig akupunktur, floating, massage.
8. Gjort nya saker för att skapa minnen ”EL” (efter Linnéa). Rest, gått på bio, teater, weekends, middagar med vänner osv.
9. Sist men inte minst:

Jag har sedan i augusti gått i terapi för en av landets främsta KBT-psykologer (Anna Kåver). Hon är otroligt duktig och det har varit otroligt mycket värt. Det är väldigt lätt att man snurrar in på destruktiva tankebanor som t ex skuld. Samtidigt är det viktigt att man har någon som kan spegla tankarna och även tvingar en att tänka tankar som man omedvetet undviker att tänka.

Igår när jag var hos henne till exempel så säger hon att Linnéa är död och att hon aldrig kommer att komma tilbaka. Det hugger tag i mitt hjärta och river i min mage och jag känner smärtan välla upp genom mina ögon. Jag känner mig samtidigt arg. Hur kan hon komma här och påstå att Linnéa är död. Med vilken rätt? Och vilken fräckhet att ta sig att påstå att Linnéa inte kommer tillbaka…

Detta visar bara att hur öppen jag än är. Hur mycket jag själv än kan skriva och prata om Linnéas död och hur det gick till och allt annat… så har det fortfarande inte sjunkit in på riktigt. Så jag får hjälp att exponera mig för de tankar som jag själv har svårt att ta i. Det är bra.

Det är bara dumt att tro att man ska klara av en sådan här sorg på egen hand. Se det som en fantastisk möjlighet till personlig utveckling!

Acceptans och medveten närvaro har varit de viktiga verktygen som jag har lärt mig att använda.
Jag har skrivit om det förut och det är verkligen otroligt värdefullt att sätta sig in i vad dessa begrepp innebär.

Mina bästa boktips är:
Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Anna Kåver
Vem är det som bestämmer i ditt liv. Åsa Nilsonne

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från dagsspan
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (13:45)

Håller fullkomligt med om den oerhörda hjälp man kan ha av acceptans, medveten närvaro, och i mitt eget fall – validering, både gentemot andra men mest mot mej själv. Dessa tre färdigheter gör det omöjliga möjligt att uthärda, och mycket annat blir så mycket lättare att hantera. Vilken tur i allt plågsamt du genomgår att du får bra hjälp.

Kommentar från Ludmilla
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (15:32)

@dagsspan: Ja, validering är mycket viktigt. Det står en hel del om det i den tredje boken ”Tillsammans” av Åsa Nilsonne och Anna Kåver.

Kommentar från annika sandberg
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (17:58)

Anna fick god hjälp och fick stort förtroende för Sandra Bates då hon vistades på behandlingshem för personer med OCD. Tyvärr miste hon platsen då hon inte kunde avhålla sig helt fråm självdestruktiva handlingar.
Jag har båda böckerna, de var perioden utvöada i N&K för ett par år sedan.

Annika

Kommentar från annika sandberg
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (18:00)

ursäkta alla stavfelen, har hög feber sen 5 dygn….

Skriv någonting