Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Här och nu

28 december 2008 (13:18) | acceptans, livet, Mindfulness, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag är övertygad om att det som är nyckeln i att komma vidare i denna fruktansvärda mardröm och andra kriser är att:

1. Acceptera
2. Vara medvetet närvarande

Acceptans:
Acceptans har jag skrivit om förut. Det betyder inte att tycka att det är ok.

En beskrivning är:

”Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara utan att undvika, fly, förvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor.”

Inte förrän vi har accepterat situationen, tanken, känslan eller personen precis som den är kan vi gå vidare.

Mindfulness
I Wikipedia kan vi läsa om Mindfulness (Medveten Närvaro):

Mindfulness handlar om att leva mer närvarande i nuet, och se saker och ting som dom är. Det handlar om att finna ett sinnelag inom sig som präglas av kvaliteter som frid, acceptans, närvaro, icke-dömande, m.m. Många gånger kanske vi snarare upplever våra egna tankar om människor eller situationer, än det som verkligen är. Man kan tycka att närvaro inte borde vara något man behöver träna på, men i vårt sönderstressade samhälle snurrar livet liksom bara på och många har så mycket omkring sig att de inte anser sig hinna vara närvarande i nuet… När vi inte stressar för att hinna, kanske vi oroar oss för framtiden eller ältar det förgångna…

Om vi kan vara här och nu och uppfatta verkligheten med alla våra sinnen, slipper vi ångest. Ångest är ju en oro för det som ska komma (framtiden) eller ältande av något som har hänt (det förgångna). Men om vi krymper tidsfönstret till nu, kan vi slippa smärtan. Vi ska observera nuet, situationen vi befinner oss i, med alla sinnen. Lukten, synen, hörseln, känseln, smaken. Vi kan observera våra tankar. Vi kan observera våra känslor. Tankar är bara tankar. Känslor är bara känslor. Låt de komma. Låt de gå. Det är du som själv bestämmer om du vill agera på dem.

Jag testar att applicera på mig själv:

Acceptans i min situation
För att jag ska komma vidare i min situation måste jag acceptera att Linnéa är död. Jag måste acceptera det faktum att mitt barn bar på ett enormt lidande som ledde till beslutet att hon tog sitt liv. Jag måste acceptera att hon inte tyckte det var värt att leva detta livet, trots att jag gjorde allt som stod i min makt att ge henne ett bra liv. Jag måste acceptera att Linnéa inte finns. Att jag aldrig mer kommer att få se henne, krama henne, prata med henne. Jag måste acceptera att hon lämnade mig när hon var arg på mig. Jag måste acceptera att jag inte fick säga adjö. Jag måste acceptera att jag gjorde allt jag kunde, men att det inte räckte till. Jag måste acceptera att andra har svårt att acceptera att Linnéa var sjuk. Jag måste acceptera att andra sörjer på ett annat sätt än jag. Jag måste acceptera att en del lägger skulden på mig.

Medveten Närvaro (mindfulness) i min situation
Jag sitter här i soffan och ser ut över sjön. Isen har lagt sig och det är ett tunnt lager av frost och snö på marken och isen. Många människor åker skridskor. Tillsammans med sina familjer. De verkar njuta av solen och isen.

Jag hör mina pojkar leka med sitt nya Guitar Hero. De sjunger och spelar. De är glada. De låter lugna. Det gör mig lugn. Jag hör även ljudet av värmepumpen och tangenterna på min laptop. Min man läser en tidning. Han känns avslappnad och ledig.

Jag känner en liten orosklump i magen och har lite ont i huvudet. Annars känns min kropp avslappnad och lagom varm.

Jag känner inga lukter, för jag är väldigt täppt i näsan.
Jag känner smaken av kaffe i min mun.

Tankarna som far genom mitt huvud handlar om Linnéa och att hon inte finns längre. Att det är svårt att förstå att det är sant. Att jag vill backa bandet. När tankar om hur hon tog sitt liv och den sista dagen dyker upp, väljer jag att låta dem passera. Det är inte fruktbart att älta det mer. Jag kan inte påverka det.

Jag finns här och nu. Jag har min familj nära. Jag är mätt. Jag har sovit bra. Jag är här och nu. I det som kallas livet.

—-
Läs mer de fina och användbara böckerna:

Vem är det som bestämmer i ditt liv, Åsa Nilsonne
Att leva ett liv-inte vinna ett krig, Anna Kåver

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lisa Olveby
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (13:26)

Det låter så klokt och förnuftigt när man läser det som exempel du skriver. Jag ska verkligen ta till mig detta och också krympa mitt fönster, jag har ju trots allt väldigt mycket positivt i mitt liv, det är mer glädjeämnen än sorgsna stunder. Bättre kommer det bli när böckerna du tipsade om kommer komma.

Kram

Kommentar från Miranda
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (13:53)

Jag har en dotter som blev utsatt för våldtäkt, när hon var 14 nästan 15. Hon har gått på BUP sedan dess(är idag 17). Hon har haft ätstörningar, som jag upplevde att BUP nonchalerade trots att hon gick ner 29 kilo. Numera har hon ingen ätstörning, men mår väldigt dåligt med anledning av en skola som inte ser till hennes behov. Hon har diagnosen asperger syndrom.
Likaså nämner hon ofta att hon vill skada sig själv.
Jag läser din blogg ofta, och även andra bloggar du länkar till.
En sak jag funderat över i min ensamma kamp för min dotter är, att mina släktingar inte visar intresse eller omsorg för min dotter.
När jag ska nämna något om henne eller vår situation, så byter dom ämne. Eller som vissa gjort, slutat att höra av sig. kanske för att det nu gått flera år, och vårt liv inte har löst sig till en vardagslunk.
Jag stör mig oerhört på att man låtsats bry sig från början, för att sedan skita i oss rent ut sagt.
När du pratar om acceptans i detta inlägg, så tänker jag även på att jag måste acceptera att så är det, de jag hade en illusion om skulle finnas för oss, inte gör det, får jag bara acceptera. Men jag kan aldrig glömma.
Det kommer att innebära att de människorna i framtiden inte kan vara en del av vårt liv, då jag känner ett stort svek.

Kommentar från sara
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (16:14)

Hej Ludmila

Kommentar från s
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (16:23)

Hej Ludmila
Jag brukar följa din blogg. Jag blir varje gång så otroligt hjärtskärad över det som hänt dig och din familj Mina ögon fylls med tårar och jag känner en stor klump i magen. du verkar vara en jätte bra och kärleksfull mamma. Jag är säker på att du får träffa din linnea i nästa liv uppe i himlen. fortsätt vara stark. du klarar detta.
mvh s

Kommentar från Ludmilla
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (18:43)

Miranda: Jag förstår vad du skriver om svårigheten att acceptera din besvikelse inför de som står dig nära. Du hade andra förväntningar utifrån de värderingar du fått med dig. Du tycker att de ”borde” ha agerat annorlunda. Jag känner mycket väl igen mig i detta. Det man lär sig är att man inte kan förändra någon annan. Man kan dock fundera på om man varit tillräckligt tydlig med vad man vill ha och behöver av en annan människa. Kanske tror man att man är tillräckligt tydlig. Ofta är det dock mycket som göms in mellan raderna där man tycker att de andra ”borde förstå”. Kanske måste man helt enkelt acceptera att relationen inte är vad man själv vill att den ska vara.

Kommentar från Vb
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (20:48)

Det här är bra grejor det.Jobbade mycket med medveten närvaro, acceptans och tolerans innan jag flyttade (läs flydde) till ett annat landsting.Jag lärde mig att hantera min sorg, inte lika smärtsamt.Men det krävs övning och återigen övning.Nu sitter jag med mina verktyg men vet inte riktigt hur dom fungerade…

Vbs senaste blogginlägg..I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

Kommentar från Soulsister
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (8:32)

Jag jobbat mycket med både acceptans och mindfulness med mina patienter med mina patienter, både vid ångest samt att acceptera sin sjukdom. Jag använde det själv när jag blev sjuk, då jag fick mitt cancerbesked. Det hjälpte mig ibland komma genom vardagen, ibland att få sova och överlag hantera min ångest som var/är kopplad till sjukdomen.
Önskar bara fler arbetsgivare och sjuvårdsinstanser insåg vikten av detta arbetssätt!
Viktigt och bra inlägg!
kram

Soulsisters senaste blogginlägg..Vanligt med återfall

Kommentar från Monica
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (16:11)

Jag har lyckan att ha en underbar läkare på vuxenpsyk som ser helheten hos mig. Jag är en värkare, alltså en person med kronisk värk, har fått lära mig att använda Mindfulness o det har hjälpt mig mycket.
Visst behövs träning o åter träning men samtidigt så blir det ett behov att få denna närvaron i sin dag.

Kram
Monica

Pingback från Ludmillas Blogg » En vacker vinterdag
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (11:53)

[…] Tillbaka till här och nu. […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Livet är märkligt
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (13:45)

[…] är så märkligt. Så märkligt… Lev det. Här och nu! För du vet ingenting om någonting. Livet lever sig självt. Det är ingen idé att planera så […]

Pingback från Ludmillas Blogg » V 28
18 augusti, 2009 kl 18 augusti 2009 (20:52)

[…] hänt en del sedan dess! BabyZ i Danderyd drivs av en duktig barnmorska som använder blandannat mindfulness och acceptans som verktyg vid förlossningen. Mycket […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Att vara i nuet
10 oktober, 2009 kl 10 oktober 2009 (15:25)

[…] har skrivit om mindfulness på bloggen tidigare. Att vara här och nu helt enkelt. Fast så enkelt är det ju inte. Men principen är den […]

Kommentar från Sara
13 oktober, 2009 kl 13 oktober 2009 (11:07)

Mycket bra och för mig aktuellt inlägg! Jag tror att acceptansen är a och o gällande mycket. Tyvärr är det inte helt enkelt att lära sig acceptera att saker och ting faktiskt är som de är och att man inte alltid kan påverka dem. Det gäller att förhålla sig till sin situation och sina tankar på ett sunt sätt. Både Anna Kåver och Åsa Nilsonnes böcker tar upp detta ämne på ett bra sätt. Har precis läst färdigt boken ”Tillsammans”, som även den öppnade mina ögon på ett annat sätt.
Kram!

Pingback från Ludmillas Blogg » Att ”gilla läget”
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (14:00)

[…] annat ord för detta är Acceptans, och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Jag är nämligen övertygad om att Acceptans och även Medveten Närvaro […]

Skriv någonting