Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nedräkningen igen

18 maj 2017 (8:22) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Nu är det maj. Nu är det nedräkning igen. Den 30 maj tog Linnéa sitt liv. Hon var 14 år då. Hon ville inte fylla 15.

För nionde gången.

Häromdagen var det den 15 maj igen. Jag minns det som igår och jag har berättat om det ett flertal gånger här i bloggen.

Linnéa hade varit inlagd i nästan en månad. Hon övertalade personalen att få permission ensam hemma. Jag tyckte det verkade märkligt men de hade en skriftlig överenskommelse. Jag hade inte mycket att säga till om. Jag berättade för Linnéa på vägen hem i bilen hur jag kände. Att jag ville vara kvar hemma. Att jag var orolig. Hon sa att hon mått bättre: -Det har du väl ändå märkt?

-Jo jag har märkt det Linnéa. Jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men jag vet också att du är bra på att hålla upp en fasad.

-I know… that’s my speciality…, svarade hon.

Linnéa fortsatte att argumentera för varför hon skulle få vara ensam hemma en stund och jag kunde inte förstå varför jag inte kunde vara hemma i huset samtidigt. Men hon hade fått lov att vara ensam. Att spela på flygeln, ensam i huset.

Så jag åkte till jobbet.

Kort efter att jag kommit fram så ringer min mamma. Hon har kontakt med min syster som pratat med Linnéa. Linnéa var väldigt konstig i telefonen och min syster fick dra ur henne ord för ord vad hennes ärende var. Det stod sen klart att Linnéa låg på badrumsgolvet och hade skurit sig i halsen med en kniv. Kökskniven.

Min mamma som bor nära åkte direkt dit och ringde mig. Jag kastade mig i bilen, livrädd och frustrerad. Väl hemma 5 min senare ser jag min älskade dotter ligga blodig på golvet. Hon kändes helt frånvarande och svårt att få kontakt med. Inte för att hon tappat så mycket blod utan för att hon var ”någon annanstans”.

Jag kontaktade BUP och berättade vad som hänt och fick beskedet att ”fortsätta enligt plan” dvs att köpa sushi och äta lunch tillsammans och sen skulle hon till skolan. Vi har chockade och skulle nu låtsas som att inget hade hänt. Jag känner hur uppgivenheten sprider sig när jag återupplever känslan av att inte mina instinkter som mamma fick lyssnas på. Att jag tänkte fel. Att jag skulle lyssna på de som visste hur min dotter skulle bli frisk.

Ingen uppföljning av detta traumatiska hände. Man såg det som ett självskadebeteende som inte skulle fokuseras på. Självskadebeteende… Mitt barn ville dö och försökte på alla sätt. Hon var dessutom ”borta” på ett sätt som oroade mig. Men jag var bara en jobbig mamma. Som dessutom sågs som en av anledningarna till att Linnéa mådde dåligt.

9 år senare är jag där igen. Inte med samma kraft och inte lika djupt. Men jag känner det jag kände då. Jag blir så ledsen, så arg, så besviken, så frustrerad och så uppgiven.

Tyvärr möter jag många som upplever detsamma. Att inte bli trodd på och att känna sig förbisedd och till och med motarbetad av de som ska hjälpa barnet som mår så dåligt att det inte vill leva längre.

Den 12-13 sep är den Suicidpreventiva konferensen på Mässan i Göteborg. Då kommer jag att prata om anhörigas roll i suicidpreventionen. Anhöriga måste ses som en tillgång som både har och kan ge värdefull information. Här finns mycket vi kan göra annorlunda inom vården, skolan, behandlingshem och andra ställen där vi möter suicidala personer.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Helén
18 maj, 2017 kl 18 maj 2017 (15:13)

Kommentar från Anna Johansson
28 maj, 2017 kl 28 maj 2017 (22:29)

<3

Kommentar från Moa
30 maj, 2017 kl 30 maj 2017 (17:13)

<3

Kommentar från Anna Karlsson
2 juni, 2017 kl 2 juni 2017 (16:19)

Ludmilla du skriver så bra! Så väldigt viktigt att du ska föreläsa utifrån anhörig rollen! Den är mycket viktig. Du har ju egen erfarenhet och mycket kunskap som läkare också! Jag kan aldrig fullt ut känna din smärta. Men du skriver så bra så jag som läsare delvis ändå kan känna smärtan en del. Tack för att du lär mig att lyssna på anhöriga som vårdpersonal! Sänder varma kramar och tankar till dig ! Det som hände din fina, vackra och duktiga Linnea borde definitivt inte inträffat. Vården borde lyssnat mer på dig. Eftersom du naturligtvis kände ditt barn allra bäst.

Kommentar från Monika
29 augusti, 2017 kl 29 augusti 2017 (21:40)

Med en självmordsnära flicka här hemma-också född den 7 juni-måste jag säga att vi har fått ett annat bemötande på Bup än vad ni drabbades av. Det finns en märkbar resrusbrist men bemötandet och respekten är det inte fel på. Varken i den slutenvård i Stockholm vi har erfarenhet av eller i öppenvården. Jag tror att ditt arbete för att sätta ljuset på denna viktiga fråga har hjälpt till.

Skriv någonting