Gå ned i vikt?
Varför ska man gå ned i vikt?
Ja, inte är det för att man ska se ut som något slags ideal i veckotidningarna i alla fall. Det är inte något bra skäl. Det är också viktigt att inte jämföra sig med andra i omgivningen. Och i tonåren ska man verkligen inte hålla på med några dieter.
Det viktiga är att hitta en livsstil som gör att man mår bra. Livsstilen måste dessutom leda till ett bra mående även på lång sikt. Med det menar jag att på kort sikt kan man ju t ex tycka att man mår bra av att äta chips och dricka coca cola varje dag, men det blir ju inte så bra på lång sikt.
För att räkna ut om man behöver gå ned i vikt kan man använda sig av BMI (body mass index). Det är vikten dividerat med längden i kvadrat. Man kan få hjälp att räkna ut det här t ex…
Jag är 168 cm lång och jag väger just nu 81 kg. Det ger ett BMI på 28,7 och det är övervikt. Gränsen till fetma går vid BMI 30. Min målvikt är 65 kg vilket ger ett BMI på 23 vilket är mitt i intervallet för normalvikt.
Jag skriver detta för att jag vet att en del läsare är känsliga för diskussioner om viktnedgång och en del kanske också har problem med maten. Jag har själv haft ätstörningar i tonåren så jag vet hur viktigt det är att detta inte spårar ur!
Om du har ett BMI som ligger i intervallet övervikt eller fetma finns det anledning att fundera på viktnedgång. Inte annars!!! Ok?
Övervikt leder som bekant till en rad medicinska effekter som inte är önskvärda. Blodsocker, blodfetter och blodtryck påverkas t ex liksom leder, axlar och rygg.
Hur gör man då för att gå ned i vikt? Är det så knepigt eftersom det trots allt finns ett allt ökande antal personer som är överviktiga?
Ja, en del personer har verkligen svårt att gå ned i vikt av biologiska och medicinska skäl men de flesta kan faktiskt lätt minska sin vikt. Det är inga mirakelkurer som behövs. Det handlar om enkel matematik: Hur mycket man stoppar i sig och hur mycket man gör av med. Stoppar man i sig mer än vad man gör av med så blir man överviktig till slut. Och så tvärtom: Om man gör av med mer än vad man stoppar i sig så går man ner i vikt. Lätt va! 🙂
Det som brukar vara så trist är att man ska gå omkring att känna sig hungrig och sugen hela tiden när man försöker gå ned i vikt. Och så vill man bara göra det under en kortare period eftersom det inte är så kul att späka sig. Så när man börjar äta vanligt igen så ökar man igen.
Men, så upplever jag inte att det är med GI. Jag tänker skriva mer om det…
Läs även andra bloggares åsikter om vikt, viktnedgång
Kommentarer till inlägget
Kommentar från frida
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (9:10)
Hej Ludmilla! Tack för din fina blogg! Jag har följt den länge och det känns som att alla de olika ”trådar” den handlar om är lika intressanta. Jag har en fråga ang vikt som du kanske kan svara på! Jag är ”nygravid” och tänker därför en del på min vikt. Innan detta hände drabbades vi av ett plötsligt dödsfall i familjen och jag har varit dålig med min kost och motion. Gick först ned i vikt (aptitlöshete) och sedan upp. Innan grav hade jag därför ett BMI på 26. Nu märker jag att jag snabbt går upp i vikt. Jag oroar mig för att det ska bli för mkt. Jag inbillar mig att det kan bli tungt, påfrestande för kroppen och ohälsosamt på sikt. Samtidigt förstår jag att det inte är läge att banta. På de flesta sajter står att man inte ska bry sig om ifall man går upp i vikt, att det är naturligt. Men jag funderar kring om man inte inom rimliga gränser borde kunna ha ngn slags kontroll iaf? Det kan ju inte vara bra för hälsan att gå upp tex25 kilo som en de gör? Det ska ju ”räcka” med 10-12 kilo?
Du som har erfarenhet av både grav, viktnedgång och dessutom är läkare, vad tänker du om detta? Hur har du själv förhållit dig till kost under dina graviditeter?
Lycka till med din GI-satsning!
Kommentar från Soulsister
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (9:38)
Jag håller med till 100%, jag är näst intill aldrig hungrig när jag äter GI-kost. Jag äter dessutom var 3e timme vilket håller blodsockret på en jämn och bra nivå, vilket tar bort allt småätande.
kram
Kommentar från Helene
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (10:01)
Va spännande säger jag.
Jag vill gärna veta mer om gi.
KRAM o ha en bra dag !! / Helene.
Kommentar från Linda
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (10:15)
Jag gick också upp i vikt under cellgiftsperioden, men jag ställde mig på vågen i morse för det var en lapp jag ska fylla i och då märkte jag att jag redan gått ner 5 kg på drygt en månad. Fattar inte riktigt hur det gick till, men det är väl kanske avsaknaden av cellgifter och cortison i kroppen som gör att kilona rasar?! Men det gör dock inget om ytterligare några kilon tappas eftersom mitt bmi landade på 26,2.
Kommentar från Renée
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (19:11)
Det finns ett annat skäl till att en del (jag t.ex) inte kan väga för mycket: VÄRK! Min sjukdom gör att jag har konstant värk i hela kroppen. Ju mer jag väger destå mer ont får jag! Nu håller jag på att äta mig ner i vikt och det ska nog gå bra, jag behöver bara gå ner 5-6 kilo nu men bättre att ta det nu än när det har rasat iväg alldeles för mkt!
Ha det bäst och lycka till!
Pingback från Ludmillas Blogg » Första dagen i ditt nya liv?
8 juli, 2010 kl 8 juli 2010 (10:02)
[…] Då har vi alltså bestämt oss. Vi ska gå ned i vikt. Vi vill bli av med de där extra kilona som gör att vi får ett för högt BMI. Detta är alltså bara för dig som har ett för högt BMI. INTE för dig med normalt BMI!! […]
Kommentar från Cherie
6 juli, 2010 kl 6 juli 2010 (8:48)
Nu i graviditetsvecka 25 hamnade jag i ”fetma” intervallet! =) Tar det med en nypa salt till 2011 och kör på stenhårt efter jul och den första tiden som tvåbarnsmor! Ska bli spännande och inspirerande att följa dig och hamna i ”normal” intervallet! Stor kram