Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

När psykiatrin INTE fungerar…

15 januari 2011 (17:54) | psykiatri, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Här kommer en berättelse från Cecilia som förlorade sin bror i självmord:.

När psykiatrin INTE fungerar…rasar tillvaron fullständigt för den som mår psykiskt dåligt. I värsta fall slutar det med suicid.

Min lillebror insjuknade in en reaktiv psykos, efter flera år av psykisk stress.

Han ringde en dag till mamma, sa att han var så sjuk, kunde inte ta hand om sitt barn. Mamma åkte in tillsammans med lillebror till psykakuten.

Han blev inlagd på ett behandlingshem för unga människor med psykossjukdomar. Vården där var under all kritik. Vården bestod i att sitta i dagrummet, äta måltider, gå på ensamma promenader, enstaka samtal med läkare etc. Ingen vårdplan gjordes.

Vi anhöriga fick mkt knapphändig information om vad som hände, hur de planerade vården. Vi upplevde mest att vi var till besvär, när vi bara ville vara delaktig, det var ju vår anhörig de ansvarade för!

Han blev utskriven väldigt snabbt, vilket jag motsatte mig starkt. ”Hur i hela friden ska min bror klara sig ENSAM hemma??” INGEN lyssnade på mig. Det fanns ingen uppföljning när han kom hem. Ingen kontaktperson som hjälpte honom med daglig aktivitet, det som ingår i livet, handla, laga mat etc. Nej, mina föräldrar fick axla den rollen. Min bror orkade ju ingenting. Blev i princip sittandes i sin fåtölj…

Jag försökte oxå hjälpa/prata/finnas till hands. Men han slöt sig bort från mig/oss. Ville inte prata nu, delge oss sina tankar (det hade han gjort tidigare, när han var på väg in i psykosen, ett tag innan vi blandade in psyk. Vi hade dock svårt att förstå hans snabba tankar. Vi var inga experter. Vi sa emot, vilket gjorde honom mkt arg och upprörd…vilket jag nu i efterhand förstått bara förvärrde det.)

Han fick besöka läkare en gång varannan vecka samt kurator en gång/vecka inom öppenvården. Det var allt. Han var helt utelämnad till sig själv. Vilket han inte fixade. Vi var oroliga. Signalerade till psyk.

Under sommaren 2007 mådde han lite bättre. Dock slutade han ta sin medicin under hösten, ansåg sig inte behöva den…vem upptäckte det? Jo, mamma -inte psyk som hade vårdansvar för honom. Skandal.

I november mådde han oerhört dåligt, hörde röster som sa åt honom att avsluta sitt liv. Dock lyckades han motstå och en ny vända till psykakut.

Resan därefter var så inhuman. Psykiatrin la in honom med LPT (tvångsvård). ”De tar död på min själ”, ”jag känner mig som en kanin i bur”. Han slutade prata med psyk. Han kände att de tvingade honom att vara där (LPT) men ändå inte hjälpte honom… Hans människovärde togs ifrån honom. Dock signalerade han att han ville ha skydd av psyk från sig själv och sina tankar/röster, eftersom han var rädd för att skada sig själv. LPT ska vara ett skydd för patienten. VAD gjorde då psyk för att skydda honom? Jo, de lät honom gå ut ensam VARJE dag utan uppsyn trots att han signalerade suicidtankar! De menade att han inte var så suicidal JUST då. Men man är suicidal HELA tiden! Det går upp o ner men det finns där. Det är en självdödande sjukdom patienten lider av när psykisk sjukdom är som värst. Varför vet inte psyk det?

Varför känner de inte till den suicidala processen? När det är som närmast suicid signalerar patienten ett lugn, plockar med sina saker, städar, fixar… precis vad min bror gjorde på slutet. DÅ SÄGER PSYK ”nu verkar han må bättre!” fast JAG signalerade vad han sa till mig ”Du har snart ingen bror längre, jag orkar inte kämpa emot längre”.

De sista dagarna i hans liv hade psyk ENDAST koll på om han åt sina måltider där. Han fick komma och gå som han ville.

Han dog på en udde ute vid havet.

Du fattas mig evigt, min älskade fina lillebror.

/Kram din syster Cia

_____________________________________________________________________
Cecilia driver www.vsmis.dinstudio.se. En mycket fin och informationsrik hemsida som hjälper dig med självmordstankar eller dig som förlorat någon nära!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (18:07)

Känner igen mycket, psykiatrin kollar om patienten är suicidal ” här och nu”, tar inte in hur det varit bakåt i tiden och anhörigas oro och berättelser, i tillräckligt hög grad.

Kommentar från Inkan o Ligan
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (20:17)

USch, det finns inte ord.
Blir så jäkla arg.
🙁
och ledsen

Kommentar från Catarina
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (21:13)

Blir så ledsen och arg när jag läser hur människor blivit behandlade för att sedan kunna ta sitt liv. Varför lär sig inte psykvården något av alla dessa människor som faktiskt lyckats att ta sina liv. Hur mönstren verkar likna varann för alla dessa osv. Jag menar en vanlig människa lär ju sig av misstagen man gör då borde ju också vården göra det i allra högsta grad. Man läser ju gång på gång att det som lyckats har haft fri gång just i det skede det faktiskt lyckats..borde man inte tänka om då? Att ändra på rutiner framförallt vara lyhörd och öppen i sinnet att så många lyckats trots att det varit patienter i psykiatrin. Skrämmande är det =(

Kommentar från Annie
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (0:48)

Hej, jag vill delge ngt som många människor inte har den blekaste aning om, nämligen att det idag, i Sverige och övriga världen, 2011, utförs vetenskapliga försök på människor och dess hjärnor. Dessa försök kan imitera psyksjukdomar. När dessa utsatta människor söker hjälp, blir de trots att de inte har el.har haft några psykiska besvär ö.h.t tidigare, direkt diagnostiserade som antingen Schitzofrena el Psykotiska. De tvångsomhändertas och medicineras, allt medans de vetenskapliga försöken fortgår och patienten tillfrisknar givetvis därför inte.
Många, inklusive mig själv, har mkt svårt att ta till sig att något sådant här överhuvudtaget kan vara möjligt i vår tid,tyvärr är det sant. Givetvis finns det också människor som di facto lider av reella psykiska sjukdomar. Men det är av allra största vikt att människor i vårt samhälle får upp ögonen för att dessa forskningsförsök är krass verklighet, och att några av våra anhöriga faktiskt kan vara offer för detta. Ta en titt på ett offers hemsida för att försöka förstå, http://www.mindcontrol.se el på http://www.stockholmbrain.se (där medges givetvis ej att försöken utförs på människor, utan nämns vara möss)för att se föröksverksamheten på våra hjärnor som försigår.

Kommentar från Catarina
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (1:19)

Otäckt! Samtidigt har jag erfarenheten också att det alldeles för lätt slänger på diagnoser redan på små barn. Väl diagnostiserad har man detta i sina journaler som följer en och kanske inte alls är riktiga. Känner flera stycken vars barn det bokstavligen slängt på diagnoser för att det varit lite livliga eller lite blyga. Utan nån vidare utredning. Det är skrämmande. Nära anhörig som blev sjuk av miljön i skolan fick genom andras antaganden höra att denne var både anorektiker, skar sig, deprimerad, skulle gå i särskolan mm och i själva verket var det allergi. Då undrar man????
T.o.m kan man få en diagnos åt det psykiska håller för att man har en viss klädstil..då endel har förutfattade meningar om exempelvis punkare, svartrockare osv . Ett maktmissbruk där man i grupp går ihop och den lille individen typ den ensamma föräldern som är ett toppen byte att knäcka tror det, inte har ett dugg att säga till om. Har med egna ögon sett hur man på helt friska unga vill sätta massa diagnoser som sedan gör att det kommer in inom psykiatrin på helt fel grunder. Man antar före man utreder.

Kan bara gå till mig själv då jag skadades i en olycka och fick en skada som många mår väldigt dåligt av att ha. Redan i början ville flertalet läkare börja medicinera i förebyggande syfte sas det med diverse psykofarmaka. Varför? Jag hade inga sådana problem men fick till svar att det var en tidsfråga =) Alla med diagnosen jag hade blev deprimerade, ändrade personlighet osv. Hur kan man säga så? Jag har levt med min skada nu i 14 år och inte ens varit i närheten av depression. Lik förbaskat varje gång man uppsöker vissa kliniker på sjukhuset så kommer detta upp. Det lyssnar inte på vad man säger utan utgår från sina egna värderingar..tänk så många som idag går på helt fel medicineringar som kanske inte orkat säga mot och äter mediciner mot nått det inte har. Sedan det som verkligen behöver det får inte?
Genom mina år som skadad skulle jag ha ett helt apotek av mediciner just för psyket om jag inte orkat säga emot och kanske mått fruktansvärt dåligt pga fel medicineringar.
Ärligt talat är jag rädd för sjukvården. Nu har jag haft turen att orka säga mot men det har inte alla. Å värst för det som mår psykiskt dåligt och inte får den rätta hjälpen. Det borde vända på kakan och slå upp ögonen på riktigt och se det som verkligen behöver psykvården och lägg ner mindre energi på det som inte alls har där att göra…för all uppmärksamhet jag vet flertalet med andra sjukdomar fått riktade mot psykiatri hjälp där det inte varit tal om kan de väl lägga ner energin till det som skriker efter det så vi slipper se flera ta sina liv för att det inte orkar mer. Man blir förbannad rent sagt!

Kommentar från Annie
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (16:20)

Catarina, Exakt så som du beskriver är verkligheten. Då läkaren helt enkelt inte vet,kan el har kunskap nog för att hjälpa el lindra (som läkare har man ju gått under Hippocratiska eden att ”om inte bota så lindra”) det patienten söker för att erhålla hjälp emot, det kan vara sådana, enl läkarkåren, diffusa sjukdomstillstånd som Whiplash, Fibromyalgi etc., så kategoriseras den patienten direkt in under ”psykosomatisk”. Jag känner så väl igen dina beskrivningar. Vad värre är, efter att sen ha valsat runt inom sjukvården och utretts för ev. psykiska besvär som inte finns, kan denne patient om han/hon har otur hamna i forskarnas händer och utsättas för de i ovan nämna post, oerhört plågsamma forsknings försöken. Vi människor, i synnerhet i Sverige, lever i tron att allt sker under noggranna kontroller. Så är inte alltid fallet, enl svensk lagstiftning får exempelvis forskning ske på individer utan dess vetskap, om detta gynnar forkningen slutresultat. Enl EU´s etiska råd är det hög tid att se över regelverket iom den enormt snabba och avancerade teknologon som idag finns att tillgå. De anser att det finns stor risk att den missbrukas. Ändå sker ingenting och människor utsätts dagligen för horribla forsknings försök. Jag skriver detta för att väcka folks medvetenhet ang detta och att det nästa gång kan vara du el ngn anhörig som drabbas. Tänk själv, det fruktansvärda i att vara drabbad och ingen tror på dig, utan du diagnostiseras som psykiskt sjuk, medicineras tungt och därmed är utsikten i princip noll för att överhuvudtaget erhålla adekvat hjälp för de egentliga problemen.

Kommentar från Lina
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (21:56)

Att någon människa ska behöva må så dåligt att dom begår suicid är fruktansvärt. Jag har under många år försökt och även skadat mig själv i ångestlindring. Jag vill bara skriva att jag har VÄRLDENS bästa läkare inom öppenvården på psyk. Slutenvården är det sisådär med, MEN det finns inga pengar. Det är inte personalens fel att dom inte har möjlighet till annat än förvaring. Dom avdelningar jag var på i Västerås där jag bor så har personalen varit frustrerad för dom går på knäna. Dom stänger PIVA avdelningar här. Så skyll även på regeringen. Inte bara på psykvården. För det finns guldkorn.
Men, suicid är ALLTID tragiskt

Kommentar från Pär
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (0:01)

Det är min känsla också, att den modell för suicidprocessen som vården inom psykiatrin bygger på är grovt förenklad. Kanske är det så att det inte finns någon one-size-fits-all för hur det går till när en människa tar livet av sig? Och om, som obönhörligen följer, vårdens förmåga att säkert bedöma risk är begränsad, så kan det inte betyda annat än ordentligt tilltagna marginaler måste finnas. Men att ge vård i ”onödan” till människor som inte behöver, det går ju inte. Då blir ju vården inte effektiv!

Kommentar från Sandra
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (0:55)

Det som Annie beskriver här låter ju helt fruktansvärt, nästan surrealistiskt!! Om det stämmer hade jag ingen aning om det. Ludmilla, vet du nåt om det? Att läkare alltså MEDVETET skulle feldiagnostisera en patient ”i forskningssyfte”?! Och sen tvångsmedicinera för att framkalla symptom? Låter ju som rena Kafka-metoder… En läkare är ju bunden till ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och borde väl förlora sin leg. vid ett sånt handlande? Bättre ingen diagnos än en felaktig trodde jag. Men det är väl inget som då går att bevisa antar jag. Ja, mycket ska man höra…

Kommentar från Annie
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (23:30)

Sandra, Ja, det låter helt osannolikt och surrealistiskt precis som du skriver. Det var även mig reaktion när jag fick visshet om detta. Men, det är tyvärr sanna fakta. Jag kan inte säga att det är läkare som utför detta, för det vet jag inte. Men det utförs forskning på mkt hög nivå i Sverige (vilket vi givetvis skall vara glada för, men det måste finnas ett bättre regelverk för hur den får utföras. Det finns idag alltför många kryphål i dagens lagstiftning, som inte många ”vanliga” människor känner till.) Betänk vilka pengar som finns att tjäna för tex. läkemedelsföretag etc. och genom att utföra forskning på ”objekt” in real time och utan deras tillåtelse (detta är idag lagligt) och därmed utan skyldigheter för ev.bieffekter etc. så skapar man i princip det perfekta miljön men står utan skuld om ngt går fel. Det finns flera offer i Sverige och tusentals runtom o världen. Det extremt grymma emot dessa människor är just det faktum att det inte kan bevisas, och de tvångsomhändertas av psykiatrin då de berättar vad de är drabbade av. Detta när det idag är brist på både plats och resurser som de egentligt psykiskt sjuka männidkorna så väl behöver. Det genomgående för dessa människor som är drabbade av dessa övergrepp är inte bara den imiterade och framkallade psykiska biten utan också övergrepp på hela kroppen, man använder elektromagnetisk strålning för att framkalla reaktioner på både hjärnan och den fysiska kroppen. Detta är gammal beprövad teknik, det offentligjordes tex. nyligen i USA att man uttfört sådana här forskningsförsök på soldater som deltagit i krig, utan deras vetskap. Anledningen att det offentliggjordes var att hemlig stämplade dokument släpptes fria. Det finns massor med hemligstämplad forskning världen över, så även i Sverige. Jag hade önskat att jag hade sluppit vara en person som blev varse detta, och fått haft kvar mitt gamla trygga liv, nu har jag tvingats inse dessa fakta då jag på närstående håll blivit indirekt drabbad. Jag ville bara informera om detta då det av naturliga skäl inte är känt och att en del människor som begår självmord som en blixt från en klar himmel utan tidigare psykisk ohälsa, KAN vara offer för dessa forskningsövergrepp, det kan vara bra att ha i åtanke som anhörig. Ta en titt på hemsidorna jag nämnde i min tidigare post./Annie

Kommentar från Pär
18 januari, 2011 kl 18 januari 2011 (9:09)

Annie: Nu skall jag först erkänna att jag inte har läst all information under länkarna du skickade. Rent allmänt så är dock de etiska kraven när det forskas på patienter eller försöksdjur stora, där all forskning skall vara godkänd innan den får utföras. Tidskrifterna accepterar inte heller att forskning publiceras utan att på förhand vara etiskt bedömd och godkänd. Kraven på publicering är stenhårda inom forskarvärlden – ”publish or perish” som det brukar heta. Så om det finns en konspiration så borde den också inbegripa även den etiska granskningen, forskningsfinansiärerna och tidskrifterna, vilket kanske kan vara värt att ha i åtanke.

Kommentar från Annie
18 januari, 2011 kl 18 januari 2011 (10:43)

Pär, tack för din kommentar. Så sant att detta givetvis även kan gälla de områden du nämner. Dock, jag värjer mig lite emot ordvalet ”konspration”, skulle mer vilja kalla det maktmissbruk. Sen, läser man tex. medicinska forskningslagar, står det tydligt och klart att forskning får utföras på personer utan deras samtycke, nu citerar jag från CODEX: ”forskning får utföras även när
> samtycke inte kan inhämtas, om forskningen tros ge en kunskap som
> inte är möjlig att få genom forskning med samtycke”. Det finns fler exempel, men skall inte ta upp mer utrymme om detta. Jag har sett personers ofantliga lidande på nära håll och jag kan tyvärr bara konstatera att det existerar, hur ofattbart det än må låta, tro det el. ej. Jag vill endast göra människor uppmärksamma på det faktum att detta är ngt som sker, idag i Sverige 2011 så att inte fler människor skall behöva drabbas. Läs gärna hemsidan http://www.peacepink.ning.com. Där går att läsa om offers kamp för att försöken skall upphöra. Värt att nämna är också att tex. EGE (fritt översatt:EU kommissionens etiska råd för vetskaplig forskning & teknologi) varnar för att dagens högteknologiska tillgänglighet gör att regelverket för forskningslagar är i stort behov av en uppgradering.//Annie

Kommentar från Våldtagen
22 januari, 2011 kl 22 januari 2011 (22:14)

Mig la dom i spännbälte när jag var gravid för att jag slagit sönder några stolar och en dörr som de satt en människa bakom. VIsste inte att denna behandlingsassistent satt bakom dörren. Hade jag vetat detta skulle jag aldrig slagit ut den. Medan de la mig i spännbälte för detta så gick en behandlingsassistent fri som slog mig i magen. Han visste att jag var gravid men slog mig i magen för att jag stängde en dörr. Men jag var ju psykotiskt så de var ju inte en människa som trodde på mig. När jag låg i spännbälte berättade jag att jag blivit våldtagen läkaren frågade bara slog du honom? Sen gick hon. Fanns inte en människa som trodde på mig. Inte ens på att jag blivit våldtagen. Fy fan för psykvården. Är då jävla förbannad på den och mår illa bara jag tänker på hur jag behandlades. I vilket fall som helst så har min dotter bott hos mig hela hennes liv och har det bra hos mig. SOc utredningen lades ner efter 4 månader men inte är det tack vare psykvården direkt utan det beror på min egen jävla stenhårda vilja att faktiskt skaffa mig ett bra liv. Sen att jag hela tiden får bakslag av en den ena en den andre det är en annan sak. Gud måste ha en jävligt bra plan för mig när han testar mig så hårt.

Kommentar från Inkan o Ligan
16 februari, 2011 kl 16 februari 2011 (7:27)

Blir så oerhört ledsen när jag läser alla historier och den här inte minst.
Maktlös 🙁

Kommentar från Jade
14 augusti, 2011 kl 14 augusti 2011 (22:05)

Man måste inse att de som jobbar i sjukvården inte kan hjälpa andra människor. De är inte professionella och många av dem är inte ens snälla, de är inte särskilt kloka personer och de flesta borde inte arbeta med andra människor för de är inte lämpliga till det. De har inte viljan att hjälpa andra, de är där bara för att få sin lön och känna sitt eget värde och framför allt känslan av att ha makt över andra. Psykiatrin hjälper inte, den skadar. Även om jag önskar det var annorlunda och det fanns hjälp. Det är inställningen i samhället till dem som mår psykiskt dåligt eller är annorlunda som skadar mest. Psykiatrin kan inte hjälpa, den stämplar och gör skadan och smärtan värre när man kommer i kontakt med dem. Man blir stigmatiserad och får sämre självförtroende och övriga samhället vill inte att man ska vara delaktig. De som står för den största delen att ställa människor utanför samhället och ge dem stämpel av värdelösa är sjukvården med psykiatrin i spetsen. Även om jag insett efter många år av kontakt med psykiatrin att det är skadligt för mig att vara i närheten av dem så önskar jag och hade velat att det hade funnits hjälp och stöd för mig. Det finns ingenstans jag kan vända mig, de som stöter bort mig är de som är professionella. Mitt liv är slut och det finns ingenstans jag kan vända mig. De ställen det står man ska vända sig till är inget man kan vända sig till. Jag vet inte vilka som får hjälp. Det gör ont och önskar det var annat, men måste inse att så är det. Det gör både ont och bra att höra att andra råkat ut för samma och har samma erfarenheter och tankar om sjukvård och myndigheter som jag. Det finns de som säger att de får hjälp från sjukvården. Jag är inte en av dem. Då säger man, det är ditt fel att du inte får hjälp. Om du är så och så istället och gör så och så kommer du få hjälp. Hade du inte varit som du är hade du fått hjälp. Hur kan det vara så? Jag är jag. Det är slut, det finns ingenstans att få stöd och hjälp och det finns ingen lösning och jag kan inte mer och har inte mer förmåga och mer att ge. Jag är så ledsen så jag går sönder. Jag har också svårt att berätta och få hjälp. Jag skulle behöva hjälp och stöd från kloka människor som orkade och ville och hade kunskap. Men det finns inte. Och det gör ont. Det gör ensam.

Kommentar från Ludmilla
15 augusti, 2011 kl 15 augusti 2011 (9:02)

Jade: Jag är ledsen att du känner att du inte har fått hjälp. Det är så tragiskt att det är på det sättet och jag håller med om att det är så mycket som inte fungerar.
Men att alla människor som jobbar inom psykiatrin är dåliga och inte vet vad de gör är inte en korrekt beskrivning av verkligheten.
Men, det finns mycket att arbeta med och för.

Kommentar från Jade
15 augusti, 2011 kl 15 augusti 2011 (16:06)

Vi har väl olika erfarenhet och bild av sjukvården då. Bra att du träffat på såna som är bra och kompetenta och bra för dem som är så att de kan få hjälp. Min bild som enligt mig är korrekt är att de är dåliga och inte vet vad de gör, och de arbetar dessutom i ett system som schematiskt går ut på att kränka och bryta ner sköra och utsatta människor som söker sig till psykiatrin eller på annat sätt utan egen vilja kommer i kontakt med dem. Man har ett program och tillvägagångssätt, ett bemötande och förhållningssätt som friska och starka människor skulle brytas ner av om de utsätts för det och en frisk och stark människa uti i fria livet i samhället skulle aldrig acceptera att bli bemött och behandlad så som sköra människor bemöts och behandlas i psykiatrin. Jag har min uppfattning om varför man anser att man får och ska bemöta och behandla dem som är annorlunda och anses höra inom ramen för psykiatripatienter, men anar att det inte är okey uppfattning jag har och att det kanske gör dig upprörd och ledsen, så jag står över det eftersom det inte längre spelar någon roll. Men what ever, det spelar ingen roll. Alla blir saliga på sin tro. Jag vill inte diskutera det med dig och gå i klinch med dig om det. Du har din uppfattning och jag min bild och erfarenhet av det. Jag hamnade här i din blogg för att jag googlade efter information om olika sätt att ta livet av sig. När jag läser om andra människor och om självmord så är det jag ser att det finns ett mönster man följer, även om det står på en del ställen att det inte är lika för alla, och även om min situation inte är lik andras så följer jag ändå mönster för hur man tänker och går tillväga när man planerar självmord. Det är någon slags självkännedom att läsa det och se att jag är som andra i alla fall i just detta (även om sjukvården inte kan se det och arbetar för att göra illa och stöta bort i stället av någon anledning som vi nog också har olika åsikt om) och var någonstans jag är på kurvan till att ta mitt liv. Jag tror jag har kontroll över det men blir lite frågande när jag läser om andra som rensar ut och städar omkring sig och att man gett upp bland annat. Jag gör just det och jag har gett upp, även om jag fortsätter att existera så tar jag inga kontakter och arbetar framåt. Det sista man gör om man tänker ta sitt liv och bestämt sig för det är att kontakta sjukvården och verkligen talar om att man tänker ta sitt liv. Det de kan göra då om de skulle råka ta en på allvar är att låsa in en och misshandla en ännu mer. Hade det funnits någon kompetens och någon hjälp så hade jag fått den för länge sedan. Men vi är alla olika och vi har olika syn på saker och jag har ingen önskan att varken bli osams med dig eller säga något som gör dig ledsen, därför kan vi ha olika åsikter. Jag gillar din blogg och det jag läser här ändå. Det var det bästa stället jag hamnat på. Tack och kram!

Kommentar från Jade
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (18:24)

Ludmilla: jag har läst vidare och sett att du är läkare. Förstår din reaktion och varför du säger som du gör. Men å andra sidan så har du själv sett hur personalen på till exempel bup stämplar föräldrarna när du arbetade där och när du som läkare inte får hjälp till din dotter och du själv har saker att anmärka på i bemötandet av dig som förälder fast du själv är läkare, så kan man kanske förstå och tänka ut hur det fungerar om man är sedd som konstigt psykfall och söker hjälp. Inte får man som psykfall mer hjälp en som anses normal och är läkare! Om du tycker att du som anses normal (antar du tycker det) och är läkare behövde olika saker och bemötande från personalen och anser du var i kris när du sökte hjälp och ditt barn mådde dåligt, kan du kanske förstå att man behöver det samma när man har psykiatriska svårigheter. Kanske är man i större behov av stöd med olika saker? Det får man inte. Man blir ifrågasatt och dömd, och inget mer. Och det är väldigt lätt när man är annorlunda och har psykiatriska svårigheter. Och jag kan berätta att skadan blir inte mindre när man har svårt att försvara sig och svårt att hantera situationen. Men lättare att döma och klandra. Men det är inte något som hjälper, men det är det enda de kan på bup och vuxenpsyk. Men jag föstår ändå att du går i försvar vad gäller vårdpersonal när jag vet att du själv är det. Är väl mänsligt. Och förstår du anser att ni är kompetenta och så vidare och ger hjälp. Det ger en mer helhet åt bilden att veta om du är läkare.

Skriv någonting