Slutstation rättspsyk
Slutstation rättspsyk är en bok som beskriver fenomenet att självskadande tjejer blir inlagda på rättspsykiatriska kliniker runt om i landet. Med handskar och hockeyhjälmar ska de skyddas från sig själva i isoleringsceller…
Hur kan det vara möjligt att det får vara så här? Varför gör ingen någonting? Kanske är det som Sofia säger i inlägget ovan att det inte finns tillräckligt mycket incitament för politiker m fl att engagera sig i den här frågan. Det är samma problematik som jag känner vad gäller självmordsprevention.
En av de tjejerna som sitter inlåst på en rättspsykiatrisk avdelning sedan lång tid tillbaka är Camilla Granberg. Jag har berättat om henne tidigare. Här… och här… och när hennes syster tog sitt liv här…
Läs hennes blogg här…
Läs också detta inlägg: ”Hur hjälper man Camilla” här…
Detta är en oerhört sorglig historia där en ung tjej har hamnat heltokigt. Jag blir så upprörd över detta!
Lyssna på tillsynschefen Per-Anders Sunesson på Socialstyrelsen i radio p1 här…
Han säger att det är att likställa med tortyr. Varför fortgår det då?
—-
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som är författare till boken är två mycket engagerade tjejer som arbetar intensivt för att påverka vården av kvinnor med självskadebeteende. Elin som är en av de som finns med i boken bloggar här…
Sofia och Thérèse har gjort oerhört mycket för att uppmärksamma vården av självskadande unga tjejer (och killar). De har tidigare dragit igång en förening för personer med självskadebeteende. Den heter Shedo och den hittar du här…
Sofia som jag också bloggat om förut, har tidigare skrivit ”Zebraflickan” och ”För att överleva – om självskadebeteende” som också handlar om självskadande.
—
Reaktioner på boken Slutstation Rättspsyk har inte låtit vänta på sig… men hjälp till att sprida detta på bloggar, på facebook och i samtal på arbetsplatser och bland vänner.
Detta måste få ett stopp!
Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, slutstation rättspsyk, Camilla Granberg, Therese Eriksson, Sofia Åkerman, självskadebeteende, shedo, borderline,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
11 december, 2011 kl 11 december 2011 (15:24)
Jag blev vän med en tjej som brukade ligga inne på samma avdelningen som mig. Nu nyligen när jag låg inne, var hon där men två dagar efter min ankomst skulle hon skickas till rättspsyk och där är hon idag.. Hon ville inte, men hade inget val. Hon skriver till mig att hon känner sig liten och osäker just nu, men hon skriver också att hon tror att detta är rätt för henne. Hon tror att hon där kommer att kunna bygga upp sig själv och lära sig leva ett självskadefritt liv just för att hon där inte har möjlighet att skada sig själv. Hon skriver till mig att dom har mysigkvällar, att hon känner sig mer sedd där än hon gjorde i vanliga sluten vården.. Så man får inte glömma att det alltid finns två sidor av samma mynt.
Kram!
Kommentar från Thérèse
11 december, 2011 kl 11 december 2011 (22:02)
Tack för att du skriver om boken och frågan Ludmilla! Frågan behöver all uppmärksamhet den kan å!
Kommentar från Tristessa
12 december, 2011 kl 12 december 2011 (2:27)
Jag hade inte hört talas om det innan och ändå träffat många andra sjuka. Det måste väl vara att få känner till det dom gör att det pågår? Skräck.
Kommentar från Moa
12 december, 2011 kl 12 december 2011 (14:31)
Det är hemskt. Om det är så att rättspsykiatrin i vissa fall skulle ha mer kompetens eller möjlighet att förhindra självskador (som Cecilia berättar här ovan) önskar jag att den kompetensen kunde spridas till den vanliga psykiatrin. Det känns helt absurt att folk ska behöva skickas till rättspsyk utan att ens ha begått ett brott.
Kommentar från Susanne
11 december, 2011 kl 11 december 2011 (12:07)
Det är här så helt uppåt väggarna fel! Det värsta av allt tycker jag dock är att det inte händer någonting, att inte någon i maktposition sätter ned foten. Det är inget att tala om att det är olagligt. Det är väldigt magstarkt att vårda människor, speciellt i en tvångssituation utan att ha vetskap om att vårdmetoderna fungerar. För några år sedan skulle jag skriva ett genusarbete och valde just att inrikta mig på dessa tjejer. Det arbetet tog väldigt lång tid att bli färdig med p g a en nitisk handledare som vägrade godkänna något annat än vetenskapliga artiklar som referenser. Då kunde iallafall inte jag hitta några sådana om dessa tjejer eller behandling kring dem. Att det i sig var ett resultat, ett ”icke-resultat” så må vara, men det säger ganska mycket ändå. Jag hade kontakt med flera psykiatriker, rättspsykiatriker och ingen kunde tipsa mig om någon forskning. Ingen av dem trodde det fanns… Det gör mig väldigt obehaglig tillmods att man kan ta sjuka människor, sätta in dem i ett ännu sjukare sammanhang och låta dem agera ”försökskaniner”. Det borde ju inte förvåna egentligen, psykiatrin i sig är väl inte direkt kända för att använda sig av vetenskapliga metoder utan betydligt mycket mer tyckande från människor. Jag tyckte Therese sammanfattade de så bra på sin blogg i veckan. De har gjort allt rätt, de har följt boken för vad man kan göra för att påverka något. Vad mer kan de göra? Nu är det upp till andra att använda allt deras arbete och faktiskt förändra saker! Tyvärr så är det väl allmänheten som måste reagera och visa att man inte tycker detta är ok. Så länge dessa tjejer inte har något ”värde” för beslutsfattare så kommer de väl inte heller att agera i frågan. Vi måste visa att de har ett värde, ett oerhört högt värde, för allt det här representerar saker som inte någon i Sverige borde känna sig bekväm med händer här….