Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: ”Stöna då”, skrek de. ”STÖNA!”

26 januari 2012 (16:46) | sexuella övergrepp, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Jag har fått tillstånd att publicera flera texter som ”Malin” har skrivit. Hon har varit med om väldigt svåra saker och hon har valt att berätta om de här upplevelserna på olika sätt. Här kommer en av texterna.

OBS! Mycket stark och känslomässig läsning!
——

Hon trollband mig med sina ord. Jag kände mig plötsligt värd någonting. Vår vänskap är värd att dö för, sa hon. Och jag tänkte samma sak. Utan henne kunde jag inte andas.

Hon tog med mig på fester och visade mig sina vänner. Jag var inte alls van, men nyfiken. Det var som att en helt ny värld öppnade sig.

Och plötsligt stod han bara där framför mig, med snälla ögon, djupa skrattgropar och en liten glipa mellan framtänderna. Jag föll pladask, varenda liten del av mig ville ha honom. Vi började prata med varandra mer och mer i skolan. Jag insåg att han hade allt jag drömde om.
Jag var kär.

Jag minns att vi drack mer än vanligt den kvällen. Stämningen var härlig, alla var där och förväntningarna var höga. Tjejerna hade sminkat sig i flera timmar och planerat kläder veckor i förväg. Jag var pirrig men glad.

Men jag hatade min kropp och kräktes ibland, kanske var det därför jag tålde mindre än alla andra den kvällen. Jag ranglade in på toaletten efter några timmars festande, illamående och kär.

Han följde efter mig. Höll bort mitt hår när jag kräktes, torkade mina kinder när jag grät. Tröstade mig när jag sa att jag hatade mig själv och att han var värd någon bättre, någon finare.
”Säg inte så. Du är ju snygg, Malin, hör du det? Jävligt snygg.”
Han hjälpte mig upp på benen och släpade in mig i min bästa kompis sovrum.

Det var ju det här jag hade drömt om i så många veckor.
Honom. Hur han skulle ta hand om mig, viska fina ord i mitt öra, kyssa mig…

Men när jag kände fler händer på min kropp insåg jag att vi inte var ensamma längre. Jag försökte säga något, försökte förstå, gav honom en frågande blick men han bara vände sig om och låste dörren.

Hans två kompisar vände upp mig på rygg, drog av mig klänningen och jag rafsade längs madrassen efter ett täcke att dra över kroppen. De sa att det var okej, att ingen skulle få veta.
”Malin, kom igen, vi vet ju att du vill.”

Jag blundade, försökte tänka på honom. Bara honom.

Den ena höll fast mina handleder medan de andra utforskade varenda liten del av min kropp. Kroppen som jag aldrig någonsin velat visa någon annan, som jag hatade och skämdes över.

Jag försökte tänka på något annat när jag låg där på sängen med särade ben, försökte tänka på segelbåten. Innebandyn. Sommaren. Johanna. Mamma. Det skulle ju bli så bra, allting.

Jag såg mig omkring. Minns väggarna, taklampan, nallen på nattduksbordet… allting snurrade. Jag minns musikdunket där utanför, röster och dansande fötter mot vardagsrummets parkettgolv.

Minns att jag inte kunde bestämma mig om jag ville resa mig upp, springa ut, stanna kvar, skrika eller skratta. Slänga mig i hans famn eller bara skita i allt.

Kanske skulle det vara enklast så?
Minns den kraftlösa känslan, som om jag hade tungt cement i blodådrorna. Kunde inte röra mig, kunde inte skrika.

Så jag låg bara kvar så, helt blixtstilla. Lät det ske, sa inte emot. Och jag minns att jag tänkte, kanske är det så här det ska kännas? Slickande tungor överallt. Hårdhänta fingrar som trycker, klämmer, pressar. Stela grepp kring handlederna.

Minns hans blick. Att den var svart, inte lika ljusblå som den brukade vara.

Minns att det gjorde ont, så förbannat jävla jätteont. Inte i underlivet, inte i rumpan, inte i de sönderbitna bröstvårtorna.
Bara inuti, som om de haft sönder mig. Krossat själen.

”Stöna då”, skrek de. ”STÖNA!”
Jag blundade hårt och ville försvinna. Visste ju att det var så… fel. Äckligt, pinsamt och jättefel.

Ändå så låg jag kvar, som en livlös plastdocka. När den ena killen tar upp sin kamera reagerar jag inte ens. Jag vänder bara bort huvudet, gråter ljudlöst.

En av dem tar tag i min nacke och trycker ner mig mot golvet, den andra pressar in en klacksko i mig. Jag skriker inte ens. Kanske är jag inte värd mer än så här, tänker jag när de trycker ner sina underliv i min hals och jag kräks upp det lilla som finns kvar.

Varför får vissa ingen kärlek alls medan andra får så mycket de knappt orkar bära?

De lämnade mig naken på sängen när de var färdiga, drog överkastet över min kletiga kropp. Släckte lampan och försvann.

Jag minns att jag blundade hårt och letade med handen längs sängkanten efter mina underkläder. Trosorna, behån? Det enda jag kände var spår av mina egna spyor och mitt eget blod.

Jag la mig ner och plötsligt såg jag dem ovanför mig. De hängde i taket, dinglade ner från taklampan, hånflinade mot mig i mörkret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Freja
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (17:04)

men gud, vilken STARK tjej som orkar berätta om det här!! hemsk historia.. tårarna bara rinner när man läser.. usch.. kärlek till henne!

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (17:24)

Stark och fruktansvärd text. Jag hoppas att tjejen som blev utsatt orkade gå vidare och anmäla dessa killar. Både för hennes egen skull, killarnas och andra tjejers skull. Om inte förstår jag det, men jag tror det skulle lindra i längden, även om det är svårt just då! Massor av kärlek till en tjej som är värd mer än hon kanske inser! ♥

Kommentar från jag
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (17:28)

att det finns sådana människor som gör sånt här.. undrar hur de orkar, hur de ser på sig själva. måste vara svårt att ta sig ur en sån ond cirkel, speciellt när man är i en grupp, hela gruppens press på en.. de behöver hjälp, de grabbarna.. man tänker att sånt här bara händer på film och i böcker, men det sprider bara ut sig mer och mer i samhället och flickor vet inte att de är värda att ha EN som älskar de oändligt..de vet inte vad de ska göra eller vem de ska ge sin kärlek till, de är osäkra och lämnar sig till de som vill ha. det är så HEMSKT! folk bara ger sig till vem som helst som att de inte är värda nånting alls. på en fest bara, någon okänd kille. usch…

Kommentar från jonas
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (18:21)

Fantastiskt att orka berätta detta…… *kramar om*

Kommentar från Gisela
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (19:21)

Underbara fina dig som har skrivit detta, Så bra att du skriver av dig om denna fruktansvärda händelse. Skammen är deras, det är inte din. Du är värdefull och viktig! Många styrkekramar till dig!

Kommentar från Bara mig.
26 januari, 2012 kl 26 januari 2012 (19:41)

Usch vad hemsk! stackars henne. Men jag känner igen mig i det hon skrivit. Tyvärr. Sådana människor finns överallt, där man minst anar det.

Kommentar från Anette
27 januari, 2012 kl 27 januari 2012 (10:14)

Stark berättelse av en stark ung kvinna. Hoppas av hela mitt hjärta att du polisanmälde och att de fick sitt straff. Förstår att du bär detta med dig för resten av ditt liv, men även de ska känna av vad de har gjort!! Många kramar….

Kommentar från Lova
27 januari, 2012 kl 27 januari 2012 (12:31)

Otroligt gripande. Viktigt att lyfta sånna här berättelser! Tack för att jag fick läsa. Krama ”Malin” från mig!!!!

Kommentar från Per
27 januari, 2012 kl 27 januari 2012 (15:05)

Jag undrar om hon har anmält dom här idioterna. Om inte så skulle jag kunna ordna fram rättvisa på mitt eget lilla vis. Jag lovar.

Kommentar från Susanne
27 januari, 2012 kl 27 januari 2012 (23:12)

Ingen människa ska behöva behandlas så illa, ingen… Du är otroligt värdefull, fin, stark och väldigt speciell!! Det finns bara en enda ”Malin”, glöm aldrig det. Det kan ingen ta ifrån dig… Kram

Kommentar från Alicia – Borrelia & Fobi
28 januari, 2012 kl 28 januari 2012 (1:02)

Aaaaah… jag blir så hemskt upprörd!! Svin.
Varför varför varför gör vissa personer så? vad har hänt som gör att de tänker så snedvridet!? varför? :(

Det här var verkligen en helt otroligt fint skriven text, helt otroligt hemsk, men välskriven. Den här ”malin” kan utan tvekan bli författare, någon dag, när hon orkar. Kanske skriva om det som hänt, det skulle nog hjälpa andra i hennes situation, som tror att de är ensamma om det de varit med om.
tyvärr så händer det där oftare än man tror, det gör mig så upprörd!

Jag hoppas att den här Malin lyckas bli nöjd med sig själv, och inte klandrar sig själv för vad de gjort. Felet sitter i dem! Men det är ju svårt att känna så när man blivit trasig inombords… :/ men känslor är inte sanningar. Så bara för att man känner sig värdelös så betyder det inte att man är det.
Kram till Malin!

Kommentar från Per
29 januari, 2012 kl 29 januari 2012 (14:35)

Malin, kontakta mig på misonbos@hotmail.se om du vill att rättvisa ska skipas? Jag ställer upp för dig!

Kommentar från Sara Liljegren
24 april, 2012 kl 24 april 2012 (16:26)

Detta är ett oerhört svinaktigt brott som gjort mot dig, jag hoppas innerligt att du har fått hjälp att kunna gå vidare! Jag blir arg så jag kokar när jag läser din text. Jag håller inte alls med att de här ”pojkarna behöver hjälp”. Riktiga, normala människor som fått en ordentlig uppfostran gör inte såhär! Jag är så trött på att alla ska hjälpa FÖRÖVARNA hela tiden istället för offret! Många kramar, hoppas ditt liv blivit bättre nu.

Kommentar från Moa
9 maj, 2012 kl 9 maj 2012 (22:08)

enormt starkt att våga berätta… och jag blir seriöst illamående när jag läser. hur fan kan folk göra sådär? det är så vidrigt.
hoppas verkligen att du fått hjälp och glöm inte att du är stark. även om det ofta inte känns så.

Skriv någonting