Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

15 maj igen

15 maj 2012 (21:18) | döden, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Den 15 maj är ett laddat datum. Jag har skrivit om det tidigare flera gånger…

Det knyter sig i magen.

15 maj 2008 var en torsdag.
Linnéa var inlagd sedan nästan en månad. Det hände ingenting. Både hon, vi och personalen väntade på att det skulle vända.

Sedan någon vecka hade BUP bestämt att Linnéa skulle börja skolan igen. Vi var tveksamma. Linnéa hade så höga krav på sig själv att hon inte skulle nöja sig med att göra något halvdant. Hon var mycket ambitiös, målinriktad och hade högsta betyg i allt. Allt som hon bestämmer sig för, gör hon…
Vi tänkte att skolan skulle göra att hon kände sig pressad. Men, för BUP är det viktigt att ungdomen kommer tillbaka till sin vanliga miljö så fort som möjligt. Och det är det säkert i många fall.

Men Linnéa var självmordsbenägen. Precis lika självmordsbenägen som hon var när man beslutade att lägga in henne. Trots detta skulle hon börja skolan. Jag skulle skjutsa dit henne och hämta henne efter 2 timmar.

Dagarna började alltså med att jag skjutsade pojkarna till skolan. Hämtade Linnéa (som började något senare) från BUP, skjutsade henne till skolan. Jobbade en liten stund eller besökte Emelie när hon var inlagd på kirurgen. Hämtade Linnéa efter 2 h och skjutsade tillbaka henne till BUP.

Den här dagen skulle Linnéa inte tillbaka till BUP utan hon skulle få vara hemma en stund.
Ensam.
!!?
Varför?
Det förstod vi aldrig. Vi var oroliga.
Samtidigt så kändes det som att vi inte kunde ifrågasätta allt som personalen föreslog.
De försökte övertyga mig eftersom att det fanns en plan för dagen och att Linnéa hade lovat att följa den.

"Planen" för dagen

När jag hämtat upp Linnéa från skolan skulle jag alltså köra hem henne och lämna henne ensam.
Jag sa till henne att jag tyckte det kändes olustigt.
-Men mamma du har väl märkt att jag mått bättre de senaste dagarna.
-Linnéa, jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men det är ju skillnad.
-I know…. that´s my speciality…

Hur som helst så lämnade jag henne hemma som jag blivit tillsagd.
Jag hörde hur hon låste dörren direkt, som en markering.
Jag åkte till mitt kontor och försökte jobba, men jag var väldigt orolig. Det dröjde kanske 20 min innan samtalet från min syster kom. Jag kastade mig i bilen och körde hem.

I badrummet låg Linnéa blodig. Hennes gröna tröja var blodig.
Linnéas hals hade ett skärsår.
Linnéas ögon var alldeles blanka. Hon fanns inte där. Fast hon var vaken.
Hon höll luren i handen och mumlade.
Min mamma satt bredvid.

Jag var både arg och förtvivlad och hjärtskärande livrädd.
Jag VISSTE ju!!!
Varför lyssnar ingen på mig när jag berättar hur mitt barn mår??

Jag ringde BUP och berättade vad som hänt. Jag ville att någon skulle hjälpa oss omedelbart.
Men svaret jag fick var att jag skulle fortsätta ”enligt plan”.

Enligt plan…

Jag åkte och köpte Sushilunch. Mamma var kvar med Linnéa.
När jag kom hem satt Linnéa med samma blanka ögon vid flygeln och spelade.
Ingen kontakt.

Sushilunch.
Kör.
Pianolektion.
Middag.

NU fick vi åka tillbaka till BUP.
Jag kände mig lättad över att få ”lämna in” henne i ”säkerheten”.
Jag skulle aldrig kunna leva med att hon skulle ta sitt liv hemma.

Det var INGEN som pratade med Linnéa om det som hänt.
Ingen ny suicidbedömning gjordes.
Man tyckte att hon skulle gå i skolan igen på måndagen utan att man gjort något överhuvudtaget.

Förstår ingen att min dotter tänker ta sitt liv?
Hon har bestämt att inte bli 15 år.
Hennes födelsedag är den 7 juni.

Hon blev inte 15 år.

Idag är den 15 maj 2008 4 år bort.
Men det datumet, liksom många andra datum, kommer alltid att finnas kvar som ett ärr i mitt hjärta.

Detta år ligger jag inte i sängen och gråter av ångest.
Detta år faller jag inte bottenlöst ned i det svarta hålet.
Detta år kippar jag inte efter andan när skuldkänslorna håller på att kväva mig.

Det här året lever jag mitt liv och inte sorgens liv.
Men klumpen i magen och den tunga stenen i mitt bröst är kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annette Bagger
16 maj, 2012 kl 16 maj 2012 (6:53)

Blir så ledsen, arg och upprörd, förstår inte att BUP inte lyssnade på dig, du är ju Linneas mamma och vet ju bäst hur hon mår, vilka j-la nötter. Hoppas att Linnea inte dog förgäves och att de har lärt sig nåt. Ett barn som ständigt försöker ta livet av sig är väl ändå ett rop på hjälp?! Förstår inte vad hon skulle till skolan att göra ( skolan finns kvar när man blir frisk.
Vilket helvete du har levt i och sen när du inte får hjälp när du ber om det, fy vad du måste ha känt dig maktlös!
Din Linnea har berört mig djupt, så sorgligt och så tragiskt, önskar så att du får gehör nu när du berättar om Linnea, så att Sjukvården kan förhindra fler självmord.

Kommentar från Min berättelse
16 maj, 2012 kl 16 maj 2012 (8:47)

Stor styrkekram till dig och din familj!

Kommentar från Ulrika
16 maj, 2012 kl 16 maj 2012 (9:54)

Upprörande, tragiskt, ledsamt och så alldeles för vanligt. Att man som förälder helt plötsligt är någon som inte vet nåt om sitt barn, i alla fall om BUP eller kanske IFO får bestämma. Hur mycket det sen kostar att de inte tar det man säger på allvar, det behöver inte de bry sig om. Det gäller ingen i deras närhet, ingen som har betydelse för dem. Fast du, jag och många med oss vet att när ens barn tar sitt liv är kostnaden för nonchalans, slarv och oengagemang så enormt mycket högre än vad någon skulle behöva betala. Framförallt högt för dem, som t.ex våra tjejer, som har betalat med hela sitt liv. Kram!!

Kommentar från tristessa
17 maj, 2012 kl 17 maj 2012 (1:23)

Så jättesorgligt, hemskt tragiskt att läsa. Förstår inte hur man klara av det som mamma, som du gjort. Jag tänker på mina barn och blir jätterädd, pga ärftlighet både gener och ”trauma som ”ärvs” så har svårt att ta till mig att det händer att barn tar livet av sig (fast jag själv vart vid den gränsen). Du måste ha funnit mycket styrka i att kämpa för att det nte skall hända andra och får att få rätt i deras felbehandling?! Jag blir alldeles törögd och besviken samtidigt när jag läser din text, tycker det är så fel som de gjorde så…onödigt att det hände. Är rädd att det händer fler, om och om igen. Jag har sett, upplevt hur de vill ha ut alla så fort som möligt, helst inte ens ha in några. De känns för nonchanaltan inom psykiatrin ibland. Jag har en gång fårr en komentar jag aldrig glömmer från dr på psykakuten som inte önskade hjälpa mig och skrev ut mig efter ett självmordsförsök ”så är det ibland, precis som med andra sjudomar en del dör och det kan vi inte göra någor åt”.
Fint att din sorg stillar sig. Önskar jag hade bättre ord, fler ord…

Kommentar från Elin
18 maj, 2012 kl 18 maj 2012 (22:46)

Det är nåt med alla datum..jag kan ibland göra mitt yttersta för att försöka att tänka att denna dagen är inte annorlunda en någon annan dag. Men datum relaterade till så traumatiska händelser ÄR annorlunda. Jag känner med dig! Många styrkekramar från Elin

Kommentar från Eva A
20 maj, 2012 kl 20 maj 2012 (20:22)

Jag blir mycket berörd av det du skriver och vill sända medkänsla och kraft till dig på alla sätt. Vilken vacker och fin dotter! Jag kan förstå om månaden maj är en påfrestning för dig. Det finns inga ord som kan räcka för vad man skulle vilja säga, att blir platt en sådan här gång. Det är fint att du delar med dig av det som hände din dotter, jag tänker att det hjälper oss att förstå hur utsatt man är både som barn och som förälder när depressionen slår till med full kraft.
Man skulle önska att psykiatrin var mer lyhörd, mindre uppfylld av sina egna teorier, föreställningar och värderingar. Jag är själv förälder och brottas ibland med minnet av mötet med en överläkare på BUP i april 2008, hur nedvärderad jag kände mig och hur hudlös jag var som förälder. Alla våra flickor och hur illa de far! Att ha ett barn som tänker på döden, det är på något sätt en helt omöjlig livssituation, jag tycker att man är som bedövad, som innesluten i en bubbla samtidigt som man utvecklar en jaguars sinnen, vaksam på minsta tecken till oro. Till slut mals man ner i utmattning, så blev det för mig, men jag är på väg tillbaka. BUP-personalen uppfattar inte alltid hur illa man mår som förälder, kanske tycker de att man verkar för lite berörd (när man håller ihop det man kan inom sig för att inte bara vråla ut sin förtvivlan) Man får ”uppgifter” och ”råd” om hur man ska hantera tunga psykiatriska diagnoser på hemmaplan, som om det vore något naturligt i föräldrarollen. En deprimerad tonåring med dödslängtan – det är akutvård! Men själen behandlas inte som kroppen. Skulle man som förälder skickas hem med uppgifter och råd om hur man tar ut blindtarmen eller hur man utför en bukoperation? Nej.
Och så terapierna. eller vad man nu ska kalla det. Jag blir ledsen över att läsa om hur din dotter ska träna sig att vara hemma en timme. Kan man träna bort depression? Nej, lika lite som man kan träna bort en häftig infektion.
Jag önskar dig från djupet av mitt hjärta en varm och lycklig sommar, med din familj!

Kommentar från Alvina
6 juni, 2012 kl 6 juni 2012 (2:05)

Min fodelsedag ar ocksa den 7 Juni, och jag kommer verkligen tanka pa er och pa eran fina dotter da har I England. Styrke kramar

Pingback från Ludmillas Blogg » För fem år sedan…
15 maj, 2013 kl 15 maj 2013 (19:31)

[…] 15 maj har jag skrivit om flera gånger tidigare. Förra årets tankar finns här… och 2009 skrev jag mer detaljerat […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Nedräkningen igen
18 maj, 2017 kl 18 maj 2017 (8:22)

[…] det den 15 maj igen. Jag minns det som igår och jag har berättat om det ett flertal gånger här i […]

Skriv någonting