Ludmillas Blogg

Något annat som var så bra som min kloka psykolog sa till mig var detta med sorgebearbetning.

Sorgen är som en tung, vass sten som knager i bröstet. Den är från början nästan omöjlig att bära för att det är så smärtsamt. Den kommer alltid att finnas kvar där inne.

Men, med tiden börjar det växa lite mossa på stenen. Sådan där grön och mjuk mossa som luktar gott. Mer och mer mossa klär liksom in stenen så att de vassa kanterna inte gnager lika mycket längre.

På det sättet blir sorgen lättare att bära.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sorg, sorgebearbetning, sten, mossa, metaforer

Taggar: metaforer, mossa, sorg&saknad, sorgebearbetning, sten