Utbildning igen…
Det är nu tredje instruktörsutbildningen som jag håller sedan Linnéa dog.
I september kände jag mig oerhört svag och hade svårt att orka hålla mig uppe i tre dagar i sträck och dessutom förmedla glädje och inspiration till de som kommit från olika delar av landet för att lyssna på mig.
I november var jag så otroligt trött.
Nu känner jag att det är vilsamt att få fokusera på något annat och bara ge. Det går bra. Och jag märker ju så tydligt vilken skillnad det är. Det går alltså framåt. Det är bra.
En annan skillnad är att jag i augusti gärna hade pratat om det som hänt på utbildningen. Nu känner jag att det är viktigt att inte beröra ämnet alls på utbildningen. Det är jobbigare att prata om det nu. Jag gråter mer. Jag gissar att det beror på att jag börjar förstå.
Jag tänker varje dag på Linnéas sista cykeltur. Hur kände hon när hon cyklade till tågspåret. Hur kände hon när hon satt i busken och väntade. Hur kände hon när hon stog på spåret och tåget kom. Tutade och bromsade så att det hördes flera kvarter? Jag känner smällen i min egen kropp…
Sorgen förändras. Acceptansen kommer långsamt, långsamt. Saknaden blir större.
Idag hämtar jag Oscar (8) på lunchen under utbildningen. Han får vara med mig på eftermiddagen. Jag hade ett långt samtal med honom igår kväll. Han säger att han börjar förstå nu att Linnéa inte kommer tillbaka. Han blir ledsen på eftermiddagarna i skolan och tänker på allt som hänt. När jag frågade honom vad han tänkte på svarar han att det framför allt var när han fick beskedet. När Johan och jag tog pojkarna i var sitt knä och berättade vad som hade hänt på natten. Det är det som har etsat sig fast på hans näthinna. Inte begravningen, inte när han såg Linnéa i kistan och inte kremeringen. Det är skönt att han berättar vad han tänker och vad han känner.
Det kommer att ta tid det här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, sorg, tid, Oscar, barn, död, självmord, suicid, bearbetning, babysim, instruktörsutbilidning, Linnéas Simskola
Kommentarer till inlägget

Kommentar från Monica
6 december, 2008 kl 6 december 2008 (19:55)
Hej ,det var ett tag sedan jag kommentera här men jag har läst vad du skrivit ned här …och mina tankar är hos dej många gånger och jag hoppas du får kraft att bemöta dina barns frågor och att ni ska få ha det så bra som det nånsin går att ha inför den stundande Julhögtiden …tänker på dej ger dej styrkekramar i massor Monica

Kommentar från Sandra
7 december, 2008 kl 7 december 2008 (13:42)
Jag har en utmaning på min sida till dig, gör den om du hinner och vill.
Kram!
Sandras senaste blogginlägg..3 things

Kommentar från Linda
7 december, 2008 kl 7 december 2008 (16:36)
Ja herregud… jag förstår din sorg och känsla av vanmakt att inte kunna göra nåt för att ändra det som hänt. Att vara med den sista timmen/arna och känna ångesten krama om hjärtat .. Det är så svårt men på något förunderligt vis så orkar man och det är ju så att ur sorgen växer styrkan fast all har sin tid.
Jag tänker på dej…
Vildängels mamma

Kommentar från Tonårsmorsa
7 december, 2008 kl 7 december 2008 (20:39)
Vad skönt att ni kan prata mycket om det. Även om sorgen och saknaden blir större så hoppas jag att ni börjar landa med tiden. Med landa menar jag naturligtvis inte att sluta sörja eller glömma. Jag menar just landa i sorgen och saknaden. Värme och kramar till er alla! ♥♥♥
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Skillnaden på en tonåring och en vuxen…

Kommentar från Tezz
8 december, 2008 kl 8 december 2008 (8:00)
Ville bara ge dej en stor kram och hoppas att du får en fin vecka..

Kommentar från Miranda
8 december, 2008 kl 8 december 2008 (11:19)
Jag såg detta och tänkte på dig. Kanske kan ge förtröstan?
Den finns i några avsnitt, och handlar om en mamma vars dotter blev påkörd av ett tåg. Hon var vetenskapsmänniska och psykoterapeut och trodde inte på liv efter döden…Det kommer lite annat emellan om andra, men Robins story fortsätter igen, om du orkar skumma igenom dessa avsnitt.
Kopiera och klistra:
http://www.youtube.com/watch?v=8zztuWDPO80
Vänligen// Miranda
Kommentar från Kristin
5 december, 2008 kl 5 december 2008 (22:28)
Tenker, tenker, tenker på deg og dine! <3
Ville bare si det, jeg…
Klem fra Norge og meg.