Att vara öppen
Jag kände tidigt att det var viktigt för mig att vara öppen om det som har hänt.
Jag vet att det finns de som tycker att jag bara ska trycka undan, glömma och gå vidare. Jag respekterar dem. Men med all respekt vill jag också påstå att dessa personer inte förstår hur sorgeprocessen fungerar och vad man behöver. Jag tror att det i första hand handlar om deras egna känslor. När jag är öppen så rivs känslorna upp för dem. Känslor som de försöker att trycka undan. Men sorgen kan man inte fly. Man måste igenom den. Annars kommer den ändå tillbaka med ännu större kraft…
Jag tror att det är viktigt för ALLA – inte bara för mig själv – att man vågar prata om livet även när det inte är så rosenrött. När man väl själv är drabbad av en stor tragedi närmar sig folk och vågar berätta om det allra svåraste. Då inser man också hur vanligt det är att folk har varit med om jobbiga saker.
Det är en del av livet att det händer tuffa ting. Jag kan ju inte påstå att det känns som en naturlig del av livet att ens barn dör… men sorg och kriser drabbas vi alla av någon gång. Det kommer dessutom att finnas många i din omgivning som drabbas av sorg vid förlust av en närstående där du behöver veta hur du ska hantera det för att kunna stötta på ett sådant bra sätt som möjligt!
Genom att vara öppna med dessa jobbiga saker vänjer vi också vår omgivning vid att hantera det som är svårt. Genom att vi får en vana att tala om sorg och död blir vi bättre förberedda. För alla kommer att drabbas av att en närstående dör. Det hör liksom till livet…
Jag tycker att det är oerhört starkt av Melissa att blogga om att hennes tvillingdöttrar Antonia och Gabrielle dog i samband med den förtidiga förlossningen i vecka 22. Hon visar även upp en bild av sina döda barn. Detta kära läsare är livet.
I Leena och Lisas bloggar kan ni läsa mer om hur mammor som förlorat sina döttrar (Leenas Aino och Lisas Jessica) i självmord känner och tänker. Vi är helt vanliga mammor som har älskat våra barn över allt annat…
Jag blir glad över att min blogg uppmärksammas av så många. Jag blev rörd över att läsa Tonårsmorsans inlägg igår. Tack!
Igår skrevs det om mig och min sorg i Expressen. Responsen har varit enorm och under gårdagen var 781 personer inne och läste på bloggen och jag har fått så många fina mail och kommentarer. Det glädjer mig att så många vill läsa och att ni faktiskt tycker att jag gör den skillnaden som jag hoppas att jag kan göra.
Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.
-Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen.
-Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar.
Kan jag bara göra en liten, liten skillnad så har inte Linnéas död varit helt i onödan…
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, suicid, expressen, artikel, reportage, våga, öppenhet, inte skämmas, barn som dör, död, Linnéa, blogg, psykiatri, tragedi
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Sandra
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (13:33)
Jag kommer snart bege mig hem till de mina, ska bli så skönt. Men innan jag åker, för sen är det konkurrans med tre bröder om daton så vill jag säga att jag är så glad över att jag har mött dig. Att du har delat med dig så öppet har förändrat mitt liv, och jag kan ärligt säga att jag hade inte mått så bra idag om det inte hade varit för att jag hade läst det du skriver, och verkligen FÖRSTÅTT vad det innebär att lämna dem som älskar en.
Och jag önskar dig den bästa jul du kan få, Linnéa finns alltid där. Du finns i mina tankar!
Många varma kramar
Sandra
Kommentar från Ludmilla
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (15:26)
Soulsister: Jag håller med om att man mycket väl kan klä granen tidigare. De håller ju lite längre nuförtiden så det fungerar ju! Tack för ditt stöd.
Sandra: Vad fint du skriver. Tack för att du berättar!
Kommentar från Vb
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (20:55)
Ludmilla,
DU gör en enorm skillnad.Jag bär en annan sorg men håller med dig, folk har lite för bråttom, tänker inte riktigt efter när dom påpekar just det du skriver.Gå vidare…det gör man.Men i sin egen takt.Ibland tre steg framåt och sedan två tillbaka.När det är som ”bäst”.Tror du känner igen.
Nu ska ni fira er första jul utan Linnéa, då vill jag sända extra värme och kärlek till er, ha en sån Gó Jul ni bara kan.Och tack för att du orkar dela med dig.
Vbs senaste blogginlägg..Julmummel
Kommentar från Leena
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (22:53)
Tack Ludmilla…Det är en väldigt bra artikel i Expressen.
Det är det här vi vill, sprida mer information om självmord i vårt samhälle…våga prata om det svåra i livet.
Om vi så kan hjälpa någon annan. För våra döttrar är det för sent, men jag vet att dom står på vår sida i den här kampen.
Många kramar…
Leenas senaste blogginlägg..Sorgen finns där för alltid
Kommentar från Åsa
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (22:54)
Jag läste i Expressen i affären igår.
Något jag tror är viktigt är att inse att vi är olika, att vi hanterar allvarliga händelser i våra liv på olika sätt. Utan att det finns rätt eller fel. För några känns det rätt att vara öppna, blogga, prata mycket om det som hänt osv.
Andra väljer att prata om det allvarliga som händer med ett fåtal personer och vill att andra i deras ”betydelsefulla krets” ägnar sig åt andra saker, kanske roligare saker, aktiviteter osv.
Jag tror att det har att göra med hur vi är som personer/människor.
Jag tror de flesta vill göra rätt saker när någon omkring har det svårt, men det är svårt att säga/göra rätt/. Och det som är rätt för en sörjande behöver inte vara rätt för en annan, även om det finns vissa grundläggande saker så gäller det inte alla.
Min uppfattning är att det är bra att du är så öppen som du orkar med. Jag är säker på att du kan göra skillnad, självmord ska vara lika lätt/svårt att prata om som andra dödsfall.
Önskar dig och din familj allt gott under helgerna!
Kommentar från Ister
23 december, 2008 kl 23 december 2008 (10:32)
Jag tror att vi runtomkring är för snabba att trösta bort, som Soulsister skriver.
Ibland finns de ju ingen tröst, bara att uthärda tills det gör mindre ont. Och då måste omgivningen våga vara där, lyssnande, stöttande.
Att du har valt att berätta om din sorg, att berätta om ditt arbete med sorgen är ett stöd för många som befinner sig i den yttersta sorgen, i den sorgen som man bara måste uthärda.
Isters senaste blogginlägg..Njutmetoden minskar midjemåttet!
Kommentar från Fröken Svår
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (12:38)
En del människor tycker inte att man ska prata om döden. En del tycker/tror att om man pratar om döden så ger det automatisk alla sorg och bedrövelse. Men precis som du skriver så kan öppenheten om sorgen man upplever få andra att förstå att det är normala känslor som uppkommer vid sorg… de kan då minnas vad man berättat, hur sorgen slukar en fullständigt med sitt svarta täcke och de kan kanske då hantera sorgen med mindre rädsla om de själva drabbas.
För i sorgen är det så oerhört många känslor som tränger sig på och detta är både förvirrande och skrämmande. Så visst gör din blogg skillnad! Du berättar ju hur det är, hur ont det gör.
Du berättar hur det är att som mamma att förlora ett barn, du visar konsekvenser av ett tragiskt beslut som ingen i familjen kunde styra över. Du visar också att en förändring behövs i Sverige för att ge ett bättre understöd till barn och ungdomar som mår dåligt. Så nog har dina ord kraft bakom sig och nog landar dina ord med eftertanke även hos dem som ”bestämmer” eftersom din berättelse fortsätter att berättas av alla som läser det du skriver.
Fröken Svårs senaste blogginlägg..Träskmark i köket
Pingback från Ludmillas Blogg » Uppmärksamhet igen…
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (12:19)
[…] Som jag har skrivit förut: Målet med min öppenhet är att: -Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården. -Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen. -Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar. […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Grattis Mamma Melissa!
3 oktober, 2009 kl 3 oktober 2009 (11:37)
[…] har skrivit mycket beskrivande på ett rakt och uppriktigt sätt om sina döttrars död. Jag har uppskattat hennes öppenhet mycket. Hon har visat tydligt vilken sorg det är att förlora barn under graviditeten och hur viktigt det […]
Kommentar från Soulsister
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (12:35)
Hej! Tack för titten in till mig 🙂 Jag kommer från ett traditionellt katolskt hem, där granen kläddes julaftons morgon….men sen jag flyttade hemifrån och fick bestämma själv klädde jag alltid min egen gran mkt tidigare för att få njuta så mkt som möjligt 🙂
Beundrar din styrka att skriva om din tragedi. Jag jobbar själv inom psykiatrin, fast på vuxensidan och möter dagligen suicidnära patienter och dess anhöriga, samt anhöriga till människor som suiciderat. Jag brukar alltid säga till dem (och andra som känner sorg, ilska, svek eller skam) sorg ska tröstas FRAM inte bort! Först då kan du bearbeta det som hänt och slutligen en dag gå vidare.
Så i mina ögon gör du helt rätt i som skriver om det som hänt, dina tankar, funderingar och åsikter. Bara fram med det!Ingen blir betjänt av att hålla allt inom sig, och jag är övertygad om att det finns människor ute i etern som läser din blogg eller artikeln i tidningen som känner igen sig i din berättelse, som finner tröst i att de inte är ensamma.
Att bryta stereotypa tabun och prata om sånt som är jobbigt är ett steg i läkeprocessen likväl som mot ett mer förstående samhälle!
Styrkekramar från mig till dig och din familj
Soulsisters senaste blogginlägg..Granen, Arena Rama Julen och Söderbloms