Uppmärksamhet igen…
Min man ringer och säger att Linnéa syns på förstasidan på Aftonbladet. Jag har inte sett det själv.
Min mage knyter sig.
En reporter har ringt från TV.
Jag vet. Jag vet att jag har pratat med Aftonbladet. Det är ingen överraskning. Men jag visste inte när och hur artikeln skulle skrivas. Innan jag har sett den känns det obehagligt. Kommer hon att framställas på rätt sätt? Kommer det att ge den respons jag hoppas? Kommer det att göra den nytta jag hoppas?
Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.
-Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen.
-Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar.Kan jag bara göra en liten, liten skillnad så har inte Linnéas död varit helt i onödan…
Det är därför jag har valt att ställa upp på artiklar när jag blivit kontaktad. (Det är de som kontaktat mig. Inte tvärtom.)
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aftonbladet, Linnéa, öppenhet, suicid, självmord, tabu, sorg, mista ett barn, artiklar
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:23)
Nenne: Ja, det är bra. Fortsätt att berätta, även om du blir ledsen. Det är inte farligt att bli ledsen. Det är ju helt naturligt. Det ska inte behöva göra att de i omgivningen eller man själv backar, eller hur!
Gott nytt år själv!
Kommentar från Lena
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:29)
Jag står i kö till kassan på Ica för att betala min lunch, när jag
ser något väldigt bekant.
På första sidan på dagens Aftonbladet, finns en stor bild på en mörk, ung och mycket vacker flicka. Hon ler och ser lycklig ut. Jag känner omedelbart igen henne. Det är Linnea. Din Linnea.
Hon är så fin, men bokstäverna som bildar orden till bilden är så fel.
Stora, svarta bokstäver som inte gör annat än ont.
Ludmilla, artikeln är bra, trots all sorg och bedrövelse. Tro inget annat!
Förresten….bilden på flickans mamma inuti tidningen är också väldigt vacker.
Sådan mor sådan dotter. Snygga tjejer 🙂
Tänker väldigt mycket på dig. Tack för dina ord.
Kram
Kommentar från Emm
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:30)
Läste din artikel i growingpeopels mail.. Sitter nu här med tårar i ögonen och en klump i magen. Sen vår son föddeshar jag blivit så otroligt känslig för sånt här. Inget kan vara värre än att förlora sitt barn.
Men i det du skriver så märks det att är stark, även om man inte behöver vara det i sånna här fall. Och jag tror som du- att självmord kan drabb vems om helst, hur älskad denna person än är.
Kram
Kommentar från Ludmilla
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:46)
Lena: Tack för dina fina ord.
Emma: Jag känner mig allt annat än stark ska du veta… Jag försöker bara överleva.
Kommentar från Charlotte
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:48)
Fortsätt att berätta!Gör föräldrar mer medvetna om vad som kan hända trots att man har en bra relation. För trots en bra relation kan det hända. Det handlar om hur man upplever saker och hur man påverkas av olika händerlser!
Du är otroligt stark! Mina föräldrar stöttade mig under mina tonårsår som var mycket lika det du har berättat om din dotter. Våra erfarenheter slutar dock olika. Många varma hälsningar!
Kommentar från Leena
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:59)
Ludmilla,
Så stakt av dig att berätta öppet om allt detta. Det behövs…det kanske kan hjälpa någon annan.
Du kämpar att orka med ditt nya liv och ändå orkar kämpa för att Linneas död inte var helt i onödan.
Kramar om dig…
Leenas senaste blogginlägg..Det gör ont i själen…
Kommentar från Bella
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (14:51)
Det är jättebra att du är så öppen som du är. Läste artikeln och tårarna rann. Har varit in på din sida tidigare också så jag visste vem det handlade om. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jobbigt det hade blivit för min mamma.. som tur är tog jag mig ur helvetet. (inte tack vare psykiatrin..)
Många varma kramar
Kommentar från Ludmilla
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (15:16)
Bella: Jag är väldigt glad över att du tog dig ur det!
Kommentar från lillemor
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (15:19)
jag håller med om det ni skriver miste min dotter hon gick på psy i södertälje hon fick 38 olika tab på 7mån lättare o ge dom tab en o ge vård o jag har fått rätt det var beh som tog hennes liv så arg hur vården fungerar i dag 2008
Kommentar från Soulsister
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (23:00)
Genom att berätta er historia hjälper du till att bryta det tabu som finns i samhället då man talar om suicid. Information är bra! Det kan hjälpa andra OCH vården behöver belysas! Det finns mycket bra där ute, men lika mycket som INTE funkar. Detta måste komma upp till ytan, för först då kan det åtgärdas.
Stå på dig!
KRAM
Soulsisters senaste blogginlägg..Avger du nyårslöfte?
Pingback från Hopp « – Frk F –
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (12:10)
[…] Så här skriver Ludmilla själv om varför hon bloggar : […]
Kommentar från Nenne
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (13:07)
Jag tycker att det du gör är jättebra! Många finner nog en styrka i din sida och jag tror att du får mycket tillbaka från dina läsare! Lite styrka tillbaka som kan behövas då och då!
Idag satt jag på sonens hockeyträning och pratade om allt o inget med en av mammorn. Plötsligt undrar hon om min mamma och pappa (dom var skilda sen länge) har lika fin kontakt som jag och min sons pappa. Det bara knöt sig, tårarna började välla och jag stammade att jo det hade dom men pappa lever inte, osv. Det har snart gått ett år, jag trodde jag var starkare och kunde berätta utan tårar. Men icke. Man kanske aldrig kan vara riktigt beredd!
MEN, jag kommer att forstätta berätta. Jag kommer att tala om som det var. Och hur jävligt det är. Men icke, att jag skamset inte kommer att säga sanningen.
Kram och ett gott nytt år på dig.