Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Neeeeeeej!

6 januari 2009 (10:04) | acceptans, barn, död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag vill inte!
Jag vägrar!
Jag orkar inte!

Det kan inte vara sant!
Det får inte vara sant!

Linnéa kan inte vara död!!!

DÖD!!??

Mitt barn??

Jag vägrar!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra Solros
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (10:48)

Det gör så ont i mig! Kramkramkram

Kommentar från Soulsister
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (10:49)

KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Bajslappar

Kommentar från annika sandberg
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (12:14)

Jag vet hur det känns….den enda tröst jag kan ge är att kärleken aldrig blir mindre men vanmakten förvandlas till en märklig vishet; så här kan livet vara…andra lever i tron att inget ofattbart kan drabba en välfungerande familj…så är det inte för någon. ” Myten om föräldrars makt” är en bok som jag funderat på att läsa.
Min dotter Anna blev 21 år, hon finns i allt jag tänker, känner och gör.
Saknaden har blivit mindre desperat med åren, min förtvivlan har vänts till att jag försöker leva så att Anna skulle vara stolt över sin mamma. Köper de hemlösas tidning, skänker pengar till utrotningshotade djur och organisationer som tar hand om hemlösa katter, sköter hennes båda ( en sover alltid på hennes säng)…
har kontakt med några av hennes vänner…spelar hennes musik…
pratar om henne.
I natt drömde jag om frisörbeöket igår, frisören hade arrangerat en bruds lockar till nyår…det var en klasskamrat till Anna som var brudgummen och de hade blivit föräldrar…klart att det smärtar. Vi fick välja kista…inte vara med och ordna bröllop och dop…och visst känns det orättvist fortfarande. Våra barn skulle fått hjälp i tid , vi också!
MEN jag har slutat älta skuld och ” om”, vården begick många misstag ( de släpper jag inte, har anmält) och säkert kunde jag gjort annorlunda själv, men jag har slutat döma mig själv; allt jag gjorde var för att hjälpa mitt barn, efter bästa förmåga. mer kan INGEN göra.

Kram
Annika

Kommentar från Lisa Olveby
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (12:30)

Kramar om dig, du vet var jag finns om du bara vill ösa ur dig en massa.

Kommentar från Marianne
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (12:40)

Hej! Har läst delar av din blogg, det jag har hunnit med tills nu. Vill bara tacka för at du delar med deg av din sorg. Det hjälper nog många. Min pappa tog sitt liv for 10 år sen. Han var djupt deprimerad. Jag ser det mer som at det var sjukdommen som tog över honom. Jag vet at han älskade oss barn och sin fru. Har aldrig tvilat på det. Tyvärr svek psykvården totalt och der han skulle få hjälp, där endte hans liv. Det är en trist historia du berättar, at du berättar är viktigt. Hoppas at du kan hitta en inre ro med tiden. Jag har hittat den. Det tog tid. Saknaden finns der alltid, men mina tankar sirkulerar inte längre rundt vad som gick fel och vad vi kunde ha gjort annorlunda. Jag har akseptert at livet blev så. I min sorgprosess var det viktigt at psykvården skulle ta ansvar för deras fel. På ett sett blev det så och då blev det lettare at gå vidare. Kram Marianne

Kommentar från Catarina A
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (12:46)

Ett stort lass med stärkande kramar sänder jag dig!!

Catarina As senaste blogginlägg..Äntligen över för denna gång!

Kommentar från Thérèse
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (13:47)

-Lämnar mina största och varmaste kramar till dej Ludmilla-

Thérèses senaste blogginlägg..Drömmarna

Kommentar från Fulica Atra
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (16:06)

Jag har lärt mig mycket om min egen suicidalitet genom att läsa på din blogg. 1500 suicid varje år av dem är 600 inom psykiatrisk vård. I de flesta fall är det så att personer som tar sitt liv har på något sätt försökt förmedla detta till omgivningen. Att de som pratar om suicidtankar inte genomför suicid är en myt som får negativa effekter för preventivt arbete och tyvärr är det en uppfattning även inom psykiatrin.
Jag är ingen generell specialist, men jag är speciallist på min egen suicidalitet. Och jag vet att en suicidtanke kan utvecklas mycket snabbt till ett suicid. Suicid är inte ett rop på hjälp utan ett skrik av smärta!

Fulica Atras senaste blogginlägg..Suicidprevention börjar med ett samtal!

Kommentar från Tuija
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (17:07)

Tankar många!

Kram Tuija

Tuijas senaste blogginlägg..Härlig kväll, den 14 februari

Kommentar från Ingrid
7 januari, 2009 kl 7 januari 2009 (15:52)

Skickar över några värmande kramar…

Pingback från Det kom ett Nallebud…
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (10:04)

[…] är en kvinna som fått gå igenom många svårigheter de senaste åren. Först miste hon sin dotter som tog sitt liv, med allt vad det innebär. Sedan fick hon själv en svår sjukdom. Vissa […]

Skriv någonting