Nollvision kan fungera
En journalist undersöker hur man i ett stort skoldistrikt i USA vissa år fått ner suiciden till noll bland ungdomar. Samma journalist planerar att ge ut en reportagebok om ungdomar och suicid senare i år. Innehållet kan komma att sätta igång en ny process för att förebygga suicid internationellt.
I detta skoldistrikt som är ett av USA:s största har man lyckats att flera år verkligen hålla en nollvision gällande suicid hos ungdomar. Det betyder alltså att man genom förebyggande arbete kunnat få ned självmorden till noll.
Man har ett gediget och välarbetat suicidpreventivt program där man framför allt lagt fokus på att utbilda skolpersonal. Det handlar dels om allmän livskunskap som lärs ut och dels att kunna fånga upp ungdomar som mår dåligt på ett snabbt och bra sätt.
Mer information om projektet kommer under året.
Vi vet alltså att det kan fungera. Men politikerna måste få upp ögonen för att det går att göra något åt det. Hur ska vi få något att hända?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, suicid, suicidprevention, självmordsförebyggande, USA, skola, ungdomar, må dåligt, depression, politik, sjukvård,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Emma Larsson Westermark
19 januari, 2009 kl 19 januari 2009 (12:00)
Hej Ludmilla! Jag har följt din blogg sedan länge tillbaka och jag tycker du skriver helt otroligt och ger sådana fina bilder av din dotter Linnea. Jag har däremot varit väldig dålig på att kommentera av den anledning att jag inte riktigt har vetat, och inte vet ännu, vad man ska säga. Vilka är de rätta orden? Vill hon vara ifred, eller ska man våga säga något? Jag tycker att det är fruktansvärt ledsamt som det har hänt och jag beklagar verkligen sorgen.
Just det här med nollvision gällande självmord är något som diskuteras ganska mycket just nu hos mig och andra runt om. Min vän Angelica har just mist sin bror genom att han tog sitt liv, hon bloggar om det och det är så många som är berörda och engagerade. Då kom det igen, hur beter man sig och vad säger man? Det är så fruktansvärt ledsamt att detta pågår överallt utan att politikerna prioriterar detta.
Hon har skrivit om nollvision gällande trafikolyckor, men vart är nollvisionen för självmord? Ingenstans! Det satsas knappt några pengar även fast det är många fler som dör på det sättet än i trafikolyckor. Vårat samhälle mörkerlägger detta problem, men vi måste dra igång en debatt och få upp detta ämne. Vart är politikerna, vart är vården? Det ska absolut inte vara så svårt att få hjälp som det så många gånger är, och man ska aldrig behöva bli hånad för att man lever i ett totalt mörker och skadar sig själv.
Det är många som är engagerade och berörda av detta som sker överallt, hela tiden. Alla borde gå samman för att få politikerna att sluta blunda. De får aldrig någonsin blunda för en sjukdom för att man inte kan se den på röntgenplåtar. Jag är tänker inte blunda och jag är definitivt med för att leda denna debatt framåt, vi har inte råd att mista våra älskade!
Jag tänker på dig, många kramar från Emma.
Emma Larsson Westermarks senaste blogginlägg..Att blunda för psykisk smärta
Kommentar från Ludmilla
19 januari, 2009 kl 19 januari 2009 (13:58)
Emma: det är precis det jag vill! Få igång en debatt och få politkerna att se detta tabubelagda ämne på samma sätt som t ex trafikdöden. Trafikdöden kan påverkas på olika sätt – precis som suicid kan påverkas. Vi kan få ned självmordssiffrorna om vi vill. Frågan är om politkerna vill…
Kommentar från Emma Larsson Westermark
19 januari, 2009 kl 19 januari 2009 (17:19)
Det är så skönt att se att så många vill engagera sig, så jag tycker att alla borde ta sig en tankeställare och försöka sammanställa idéer, för går vi alla ihop så måste politikerna öppna ögonen. Möten, föreläsningar, blogginlägg, kontakta större bloggar, kontakta politiker… Det finns så mycket att göra, för att öppna folks ögon och få ännu fler att gå med i den här kampen och föra debatt.
Emma Larsson Westermarks senaste blogginlägg..Man kan inte se skogen för alla träd
Kommentar från Johanna
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (9:48)
Hej Ludmilla.
Tack för att du orkar kämpa och hjälpa andra.
Jag tänkte fråga dig hur du tror att skilsmässa påverkar barn/ungdomar.
Jag kanske har fel men tycker det verkar som många suicidungdomar har skilda föräldrar.Hur tänker du om detta?
Kramar från Johanna
Kommentar från Ludmilla
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (21:29)
Emma: Ja så är det. Vi måste ut och synas, höras – våga visa oss.
Johanna: Jag har svarat i eget inlägg.
Kommentar från Linnéa
21 januari, 2009 kl 21 januari 2009 (10:08)
Vill först säga att det du skriver berör in på djupet. Jag kan känna din sorg och kärlek till Linnéa. Det gör ont. Många gånger har jag gått in här och påmint mig om det, hur ont ett sådant här val gör för de kvarlevande, och kommit på andra tankar. Jag vill inte utsätta min mamma för det som du går igenom. Det hade nog varit svårt att få den insikten om inte du hade satt sådana starka ord på sorgen. Tack känns fel att säga, men jag menar det!
Och angående nollvisionen av självmord,
jag har tänkt mycket på vad skolorna får för kunskap om förebyggande arbete vid självmordsnära elever. Mest för att jag själv fått ett så bra bemötande av skolpersonal, där de lugnt och sansat har tagit tag i saken och vågat prata och fråga om det. De räddade mig. Och jag är så satans tacksam för det, för det är ju trots allt i skolan vi tillbringar mest tid. De ser, och jag är säker på att om alla inom främst skolan får en bra utbildning om just det här, att fånga upp och bemöta i tid – så kommer självmorden att sjunka. Jag vill hoppas det..
Linnéas senaste blogginlägg..ostabilt sidoläge.
Kommentar från Ludmilla
21 januari, 2009 kl 21 januari 2009 (17:16)
Johanna: Jag har svarat i ett eget inlägg.
Linnéa: Tack snälla för dina ord. Det betyder mycket för mig att du skriver.
Pingback från Ludmillas Blogg » Hur ska skolan fånga upp ungdomar som mår dåligt?
8 mars, 2009 kl 8 mars 2009 (21:01)
[…] En journalist som jag känner håller på att skriva en bok om hur man kan förebygga självmord. Eftersom den kommer att släppas under året kan jag inte […]
Kommentar från Ingrid
18 januari, 2009 kl 18 januari 2009 (21:07)
Låter jätteintressant. Hoppas att du skriver mera om det projektet eller länkar vidare.