Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Dags för en Spotify-tävling!

11 juli 2009 (19:43) | döden, självmord | av: Ludmilla

Det var alldeles för länge sedan jag lottade ut några Spotify-invites. Jag har många kvar!
Spotify är en helt laglig musiktjänst där man i realtid lyssnar på den musik man vill. Man laddar inte ner musiken på sin dator utan det är, kan man säga, en typ av webradio fast man själv väljer vad man vill lyssna på.

För att vara med i utlottningen vill jag att du berättar på bloggen om du har haft självmordstankar någon gång och hur du har hanterat dem. Undersökningar visar nämligen att det mycket vanligt att man har tankar på självmord någon gång i livet.

När man bedömer ”farlighetsgraden” i sådana tankar tittar man på den som en stege:

1. Tankar på döden. (T ex Undrar hur det känns att vara död. Gör det ont att dö. Nyfikna tankar.)
2. Tankar om att man önskar man vore död men inte så att man själv skulle kunna ta sitt liv. (T ex Jag önskar att jag kunde gå in i ett rum och försvinna eller somna och aldrig vakna upp igen).
3. Tankar på att ta sitt liv. (Tänk om man skulle ta sitt liv. Vad händer då. Jag orkar inte leva längre.)
4. Tankar på hur man ska ta sitt liv. (Funderar ut vilken metod man ska använda sig av).
5. Tankar på när man ska ta sitt liv. (Aktiv planering för att kunna sätta sin plan i verket).

Men så länge tankar bara är tankar är de inte farliga, eller hur… Det är om man gör handling av tankarna som det blir farligt.

Så utmaningen idag blir alltså att beskriva om du har eller inte har haft någon typ av självmordstankar.

Uppdatering: Läs gärna även inlägget efter detta innan du upprörs över detta inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från B
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (21:02)

Märklig tävling .. berätta om du haft självmordstankar, vinn Spotify.
Det där kändes inte alls bra.
Vad är ditt syfte?
Att fånga upp någon i riskzonen?

Kommentar från Ludmilla
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (21:12)

Nej… att våga prata om saken. Vi är alldeles för dåliga på att prata om sådana här saker.

Kommentar från U Sandin
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (21:37)

Tyckte ockå först att det var lite konstig tävling, men gissar på att det är för att du tänker på detta ofta och har ett behov av all information + kanske att du är läkare och vill veta i ditt möte med patienter?
På graderna du nämner kan jag säga att jag är/ har varit 2-4. Jag har numera 2 barn och kan inte tänka mig att lämna dem, det längsta jag kan tänka nu är att de kanske skulle ha det bättre utan en instabil mamma. Jag äter mediciner och har i perioder gått och pratat med olika (kurator/psykolog och läkare). Har haft svårt att få hjälp då jag sett glad ut och haft svårt att berätta vad jag känner så att de förstår. Det är lite av min historia.

Jag hamnade på din blogg då jag läst om den i en tidning (du har dessutom vikarierat på mitt jobb förut), är intresserad av ämnet både för min egen erfarenhet av depression samt att jag har barn som jag är livrädd för ska ärva sin mammas sinnelag. Du har gått igenom det värsta en förälder kan anser jag.

Kommentar från Amanda
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (21:47)

Hej ludmilla! Jag är en tjej som aktivt läser din blogg. Jag vet inte riktigt hur jag fick tag på den, men har för mig att det var när jag inte mådde så bra och började på nytt tänka lite smått på självmord. När jag läser din blogg blir jag stolt och glad över mig själv att jag aldrig lyckades (planerade och försökte x antal gånger) ta mitt liv för jag förstår att mina anhöriga skulle få ett rent helvete efter. Men så tänkte jag ju inte då. Så man kan väl kort och gott säga att jag haft väldigt allvarliga tankar, alltså grad fem. Nu har jag sådana tankar då och då, men det känns som om de är på en mer vanlig tonårsnivå.Vill inte prata om
min sjukdomstid här, men maila om du vill 🙂 Tack för en bra blogg och lärorik blogg.

Kommentar från Emelie
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (21:57)

Jag har under en ganska lång period av min tonårstid befunnit mig i alla de där stadierna du beskriver. Det gjorde så ont i mig att jagi nte visste vad jag skulle göra, jag ville bara dö och så levde jag i 2 – 3 år och försökte dämpa det onda med annat ont – destruktivt men jag fick hjälp och kunde vända mig mot livet igen. När jag fyllde 18 lekte livet äntligen, jag var så tacksam. Sedan, för ca 1,5 år sedan började tankarna smyga sig på mig igen, tillsammans med en enrom trötthet som bara blev värre – jag var deprimerad. Under hösten så djupt att ingenting längre spelade någon roll. Idag rör jag mig ofta mellan de två första stadierna du beskriver, men jag vet också att jag väljer livet varje dag. För det är svårt att vara människa – fantastiskt och svårt.
.-= Emelie´s last blog ..en salig blandning av förflutet och framtid =-.

Kommentar från Bella
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (22:19)

Jag har väldigt länge tänkt på/försökt att ta mitt liv. Legat på IVA 3 gånger för det..jag har skurit mig väldigt mkt, använt droger för att lindra ångesten jag känner. Just nu så på en skala från 1-10 där 10 är att jag skulle kunna hänga mig direkt så ligger jag väl på en 6a…Alltså, jag vill inte dö, men inte leva som jag gör nu…Jag är 19år och har mått dåligt (haft självmords tankar) sen jag var 14. När jag var 15år så försökte jag ta mitt liv för första gången. När jag var 16år började jag skära mig. När jag var 16år låg jag på IVA pga självmords försök (var väldigt nära på att dö). Blev inlagd, fick medicin, hamnade på behandlingshem samma dag som jag fyllde 17år.. Åkte med ambulans därifrån till Akuten 2 gånger…Bodde där i 13 månader (var 18år när jag själv skrev ut mig). I april 2008 blev jag våldtagen, skar mig igen och började röka hasch..Sen i augusti 2008 så fick jag nog, jag ville inte leva mera! Så jag tog tabletter, sa hejdå till min bästa vän och gick och la mig och hoppades på att dö. Men tji fick jag! Inte fan dog jag, jag bara spydde som en gris dagen efter! Sen var det lugnt ett tag. Sen i november kom nästa smäll, min älskade farfar som betydde allt för mig dog! Det är idag faktiskt exakt 8 månader sen..Jag vet inte om den sorgen efter farfar någonsin kommer gå över han var min bästa vän och det känns som att det bara blir jobbigare för varje dag som går..Sen för kanske 1,5 månader sen så tog jag tabletter igen! Men inget hände ju. Vaknade bara nästa dag och mådde lite illa.. Sen för en månad sen, så fick jag reda på att en kompis till mig har tagit sitt liv! Jag får panik och vet inte vad jag ska göra. Idag är det exakt en månad sen Louise dog :'(. Och utan att ljuga så kan jag säga att jag mår skit! Jag vet inte hur länge till jag orkar leva, just nu känns det som att det kvittar…jag har problem hemma och allt, men jag är drogfi ialla fall :D.

När jag mår som sämst så ligger jag under täcket eller sms:ar med kompisar, eller skriver av mig i min blogg! Det som hjälper mig mest är nog att skriva!

Jag vill säga till alla som har orkat läsa denna text att om du mår dåligt, så SKRIV AV DIG ALLT!! Det hjälper!!

Jag borde inte skriva såhär mycket om mig själv :S

Tack för en skit bra blogg Ludmilla!! <3
.-= Bella´s last blog ..En bild säger mer änn 1000 ord.. =-.

Kommentar från smilla
11 juli, 2009 kl 11 juli 2009 (22:33)

Det finns så många sätt att ge upp livet på, men det är stor skillnad på att inte vilja leva, att vilja dö och att vilja vara död. Jag har lekt med livet och gått balansgång mellan vad man överlever och inte. Jag drömmer om och planerar min död för att kunna somna på kvällen och för att stå ut med livet, men det betyder inte att jag är beredd att ge upp det enda jag har, hur litet det än är, för ingenting. Om livet mot förmodan skulle glida mej ur händerna så är det en olycka, något som gick för långt. Människor som stannar kvar är vad som har hjälpt mej. fantastiska läkare och en psykolog som stått vid min sida år efter år. Inne på åttonde året i psykoterapi, Jag kan fan inte ge upp nu.
.-= smilla´s last blog ..Stenbrott =-.

Kommentar från Cindy
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (0:19)

Ludmilla, jag tror verkligen inte att man är dåligt på att prata om SJÄLVMORD, det där tillhör förra seklet.
Det är självklart att man vågar att prata om det, det är bara så att man fokuserar mer på självmord när man själv har varit med om detta.
För övrigt, jag tycker att denna tävlingen om självmord är absurt.

Kommentar från Anna
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (7:48)

Självmord…Jag kände för första gången när jag var 8 år att jag ville bort och att jag skulle dö ung. Men hade då inga ord på mina känslor, bara ett utanföskap, som bara fanns inuti mig..Svår känsla när man är barn..Under yonåren växte denna känsla sig större och jag fick olika namn på det, ångest, deppression, senare svår anorexi, som höll på att sluta i döden. Aldrig blev jag rädd, kändes bara som ett misslyckande att överleva..Jag blev självdestruktivoch mina självmordstankar växte från att vara en tanke, till att planeras och verkligen vilja/våga göra det..Jag blev gravid ung, och detta räddade mitt liv! Jag levde för min lilla bebis i magen och lyckan när hon kom är obeskrivbar…Mina svarta tankar fick gå åt sidan för ett tag..Nu är mina barn äldre och mina tankar är tillbaka-stort!!
Jag är äldre och ”borde må bra”,men jag går hos psykolog och psykiater, för att försöka ersätta mina svarta tankar om att jag inte förtjänar att leva, till tankar om att jag duger…Varje dag är en kamp, men jag kämpar, och det tänker jag fortsätta med….
Varmaste kramar

Kommentar från Trebarnsmamman
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (7:55)

Jag vill vara med och tävla, och eftersom det nu är 7 år sedan jag kände tankarna känns det helt ok att berätta. Mina föräldrar hade ett mycket dåligt äktenskap och som enda barn fick jag ta emot deras frustration. Min mamma la väldigt mycket av sin ångest, sorg och frustration på mig och min pappa stod aldrig upp och skyddade mig. Det gick så långt att jag inte orkade svara i telefon när nummerpresentatören visade mina föräldrars telefonnummer (något som tyvärr idag utvecklats till telefonskräck) och att jag mer eller mindre levde ett dubbelliv. Det liv jag levde i verkligheten och det liv jag visade upp för mina föräldrar (som gjorde dem mindre arga än om jag hade visat dem mitt riktiga liv). För sju år sedan tog min pappa beslutet att separera från min mamma och då brakade helvetet verkligen lös. Mamma ringde var dag och sa att jag var orsaken till allt ont i hennes liv. Om jag tidigare mått dåligt så mådde jag nu hemskt dåligt, diagnosen jag fick var krisreaktion. Och många, många gånger under den sommaren (2002) ville jag ta livet av mig för att slippa allt det onda. Tankarna dök framförallt upp när jag körde bil, och min lösning var att i hög hastighet köra av vägen. Jag körde aldrig av vägen utan fick hjälp istället och det är jag idag väldigt tacksam för. Idag mår min mamma bra och min pappa har jag närapå ingen kontakt med…och mina föräldrars separation var nog det bästa som kunde hända mig. då försvann den faktor i mitt liv som fick mig att må psykiskt dåligt.
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Gårdagens loppis =-.

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:17)

U Sandin: Tack för att du berättar. Jag är glad över att du numera inte kan tänka dig att ta ditt liv. Att mista sin förälder måste vara fruktansvärt. Många vittnar om att de känner att de inte var värda att leva för…

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:18)

Amanda: Vad glad jag blir över att höra att du inte längre har så mörka tankar som du en gång hade. Så viktig lärdom, att det kan bli bättre – trots att det sett så mörkt ut.

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:19)

Emelie: Ja, det är inte lätt att vara människa och det är inte lätt att leva. Men, jag tror det hade blivit tråkigt om det hade varit lätt…

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:20)

Bella: Du har verkligen haft en fruktansvärt jobbig tid. Jag hoppas verkligen att det går mot ljusare tankar. Jag är glad att du tycker att bloggen har hjälpt dig! Skriva är läkande!

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:21)

Smilla: Det är rätt inställning: att ge upp efter så många års hårt arbete vore ju väldigt mycket slöseri!

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:23)

Anna: Vad fint att du hittade ljuset i ditt liv med dina barn. Att man återigen kan få mörka tankar är inget konstigt. En del av det hela är ju en genetisk sårbarhet som ofta hänger ihop med låg självkänsla. Att ha en professionell kontakt är inget att skämmas för utan tvärtom visar att du vill göra något åt din situation.

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:25)

Trebarnsmamman: Tack för att du berättar om dina tankar. Vad märkligt livet är när något som känns så hotfullt och hemskt som en skilsmässa mellan föräldrarna senare kan visa sig vara något mycket positivt i den personliga utvecklingen.

Kommentar från Ulf
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (8:52)

Verkligen makabert att koppla ihop detta allvarliga ämne med en utlottning av
Spotify-invites! Helt omdömeslöst!

Kommentar från Camilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (9:35)

Jag tycker inte det är fel med spotify med detta ämne vill jag börja med att säga! Själv är jag utbildad mentalskötare eller skötare som man numer säger. Är 39 år har två barn 18 år och 5 år gamla, lyckligt gift och har sökt till socionomhögskolan. Sedan jag var 12 år har självmordstankar funnits med, mer eller mindre styrka beroende på olika faser i livet, ofta har det varit pga. min bristande impulskontroll som givit mig ångest och då har utvägen varit att tänka på självmord som en lösning. För att dämpa ångesten har jag också självmedicinerat med alkohol och jag blev så småningom beroende…när jag varit nykter i över 5 år tog jag i år ett återfall den 31/5 i år som återigen kastade mig in i ångesten eller djävulens klor som jag brukar säga, min räddning är AA möten och min man som är ett otroligt stöd! Jag kommer nog aldrig förstå mig själv helt och hållet men det blir bättre ju äldre jag blir, kan väldigt ofta förhindra impulser och hinna tänka efter på konsekvenserna av mina handlingar..känslomässigt är jag så enormt komplicerad, en filosof som svävar ut långt i rymden på gott och ont. Genom denna blogg har jag fått pejl på och perspektiv på självmord, tack Ludmilla. Självmordstankarna idag består endast av att jag kan komma på mig själv med att vilja somna och inte vakna igen, de skrämmer mig och då försöker jag istället att ta reda på vad som gör de…ta en dag i taget, inte leva bakåt och inte framåt för jag har bara just nu ialla fall! Mina barn är min himmel mina stjärnor min kärlek min ångest mitt allt!!!! En stor bidragande faktor till självmordstankar är att jag alltid känt mig identitetslös mer eller mindre, ofta tankar på vem fan är jag egentligen? Största fienden för mig är jag själv.

Kommentar från Camilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (9:40)

Glömde säga några saker…något som hjälper mig i mina självmordstankar är att tänka på att livet är så himla kort om man tänker på hur länge man ska vara död, de brukar faktiskt lindra 😉 och ordspråket: ”Ta inte livet så allvarligt, du kommer aldrig levande ifrån det i alla fall!”

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (9:42)

Ulf: Läs gärna inlägget efter detta.

Kommentar från Ludmilla
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (9:43)

Camilla: Verkligen bra ordspråk! Alkoholen är verkligen ett alldeles för bra ångestdämpande medel. Vad skönt att du har stöd!

Kommentar från Sofie
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (13:17)

efter att ha varit deprimerad hit och dit i 3 långa år har jag äntligen ”skrivit ut” mig själv från unga vuxna i Uppsala. Har aldrig mått så här bra som jag gör just nu, och hoppas att jag ska få ha min psykiska hälsa med mig i framtiden!
MAssa kramar och lycka till med det nya lilla livet!

Kommentar från Katrin
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (14:32)

Tycker om att läsa din blogg och att du talar om hur det är att vara på andra sidan dvs att vara anhörig till en som begått självmord. När mina tankar blir mörka så går jag in här och tvingar mig själv att läsa om hur det skulle vara om mina anhöriga drabbades av samma. Det är ingen tillfällighet att jag hamnat här.

Jag har hela mitt liv mått väldigt dåligt med mycke ångest. Har haft en väldigt tuff barndom som satt sina spår. Har försökt ta mitt liv ett stort antal gånger. Sista gången hamnade jag i respirator. Jag skulle vilja att andra förstår det mörker man kommer in i allt gör så ont så man faktiskt inte ser nån annan utväg. Man försöker inte få uppmärksamhet som jag hört så många gånger eller tycker synd om sig själv. Man har helt enkelt tappat nyfikenheten på att leva mer. Man känner att nu kan jag inte ta en enda minut mer av den här smärtan. Jag lever och jag är glad för att leva. Kan bara säga att jag tar en dag i taget ibland minut för minut. Jag får hjälp och stöd går i DBT men i slutändan är det jag som måste välja livet. Så tack för din blogg utan den hade jag inte vetat att hur det känns att vara anhörig. När jag ”glömmer” av det går jag in här och läser så tack söta Ludmilla

kärlek till dej och din familj

Kommentar från Kathleen
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (16:31)

Varit inom psykiatrin sedan 2004, min mamma dog 1996, min bror dog 1998, blev sexuellt utnyttjad som liten. Ätstörning, självskadebeteende/självmordsbeteende, överdoser, respirator, magpumpning etc.
Men alltså psykiatrin, dem har redan gett upp hoppet, eller så känner jag bara så. Var inne på sjukhuset för ca 2 veckor sen, överdos, medvetslös, iva och sen mava. Jag vet själv att jag en dag kommer dö, av tablettöverdos, jag vill dö just i stunden, jag vill få hjälp när jag ber om den (te.x söker mig till psykakuten), men psykiatrin fungerar inte, inte alls. Jag trodde dem skulle rädda liv, inte plåga! Vården har skadat mig mycket. Var LPT:ad i 3 år (tvångsvård), var på ett hem, och jag hatade det. Varför fick jag ingen riktig hjälp då? Som psykolog?
Äntligen har jag börjat hos psykolog efter 4 år.
JA FYRA JÄVLA ÅR SKULLE DET TA !
Jag är så besviken på vården. Så jävla less.
Jao, än så sitter man här levande. Att vara 24 år och vart med om så mycket skit är inte det lättaste. Finns människor som uttrycker sig ”ryck upp dig” ”min mamma dog och jag mår bra”, aha? Men så jävla bra för dig då! Alla människo är olika, alla människor har inte samma sårbarhet.
Jag har vart inne på din blogg här förut, är väldigt ledsen för din dotter valde något främmande framför livet, beklagar verkligen *kramar*

Kommentar från Emy
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (17:08)

jag har grad 3-4 men det börjar bli 5 nu.

Kommentar från Fina!
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (19:33)

Hej Ludmilla!

Jag skrev till dig för några veckor sedan om att jag mist min lille pojke under förlossningen och det var då jag fick mina första självmordstankar.
Jag stapplar upp dina frågar (enklare för mig)

1. Tankar på döden.

Ja, jag undrade hur min son hade det och hur det var där han var. Skulle vi komma till samma ställe eller skulle jag komma till ”vuxen himlen” och han är i ”barn himlen”? Jag funderade mycket på hur det skulle vara, precis som du skriver om hur det känns att vara död. Skulle det göra ont eller skulle all smärta och sorg vara borta? Eller skulle det bara bli svart?

2. Tankar om att man önskar man vore död men inte så att man själv skulle kunna ta sitt liv.

Jag funderade/funderar mycket på att någon skulle ”råka” putta ner mig på tunnelbanespåret . Att jag själv inte skulle behöva ta beslutet själv, då hade det ju inte varit mitt fel att människor sörjde.

3. Tankar på att ta sitt liv.

Tankar om att ta mitt liv hade jag redan under förlossningen när vi visste att ”om han kommer nu så kommer han inte överleva”.

4. Tankar på hur man ska ta sitt liv och 5. Tankar på när man ska ta sitt liv.

Det planerade jag länge och väl innan jag gjorde slag i saken. Jag hade sparat alla piller som jag fick utskrivna (lugnande,smärt och sömn tabletter). För jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan min lille pojke. Men jag tog alla piller och 2 dygn senare vaknade jag upp på St:görans sjukhus. Men efter att jag vaknat upp och fick träffa en helt underbar läkare som fick mig att inse att jag är så mycket mer värd än så här! Att jag måste tänka på de barn jag har i livet och att det finns så mycket kvar att leva för (är inte på långa vägar klar men vi har kommit en bra bit på väg).

Tack för en helt underbar blogg! Den ger mig kraft att orka.

Kommentar från Inga
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (20:22)

Det har alltid varit och är fortfarande tabu att prata om självmord, jag vet av egen erfarenhet. Fram för mer öppenhet kring detta ämne så att vi förhoppningsvis får en fungerande psykvård. Jag försöker att överleva saknaden. Tack Ludmilla för att du bryr dig!

Kommentar från Anna-Karin
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (1:08)

Jag är ju en väldigt levnadsglad person, som du vet. Har aldrig medvetet haft tankar om att ta mitt liv. En gång var jag med om en allvarlig bilolycka. När allt snurrade blev jag helt lugn, det kändes så skönt… Jag tänkte att nu tar det slut. Med en glädje. Jag dog inte, tack och lov! Älskar livet otroligt mycket. För mig var det en signal att ändra vissa saker i mitt liv. Min reaktion var en allvarlig väckarklocka. Visst katten är det jobbigt ibland, men annars vore det kanske heller inte möjligt att njuta av allt som är underbart, att uppskatta det. Mitt barn, mina vänner, mitt jobb… allt det som är mitt livs ingredienser. Jag njuter var dag! Klappa magen och njut du med… av allt det goda du har! Hör av mig snart, en vecka kvar till semester.

Kram // A-K

Kommentar från Ludmilla
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (11:51)

Sofia: Jag blir väldigt glad att höra att du mår så mycket bättre nu!
Katrin: Vad fint att du får DBT. En mycket bra behandlingsmetod. Så sant att det är du själv som måste välja!
Kathleen: Fy vad jobbigt du har det. Så otroligt turbulent och jobbigt. Jag hoppas verkligen att du hittar en väg ut ur det hela. Kram!
Emy: Jag hoppas verkligen att du har hjälp som du kan ta? Har du så intensiva självmordstankar måste du söka hjälp nu!
Fina: Vad ledsen jag blir över att höra hur jobbigt du har haft det sedan sist. Man har överlevnadsplikt och måste finnas för sina barn. Att en förälder tar sitt liv leder många gånger till att man inte känner att man har något värde. Var inte värd att leva för…
Inga: Ja visst är det så!
AK: Jag är glad över att du har en sådan livsglädje! Och vilken tur dina patienter har som har en sådan doktor! Kram!

Kommentar från Cindy
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (13:06)

Det är absolut inte tabu det handlar om. När någon dör genom självmord är det oftast för den personen hade svåra problem med sin familj eller med samhället, man vågar inte prata om det till anhöringar eftersom det väcker smärtsamma känslor, eller dom själva skäms för att prata om det, eller för att det tror att det var deras fel, eller för att de vill inte acceptera det helt enkelt, men det där betyder inte att det är tabu. Självmord är oerhört smärtsamt till familjen som blev lämnad kvar, man vill absolut inte såra dem genom att fråga hur det hände, eller varför. Jag vill påpeka att jag pratar inte om Ludmillas fall, men det är så oftast när det gäller självmord.- inte alltid.

Kommentar från Ludmilla
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (7:48)

Cindy: Tyvärr verkar du inte särskilt insatt i vad självmord handlar om. Det ä just denna okunnighet som är så tråkig att folk har. Och eftersom det är många som tror att det måste vara ”någons fel” så vågar folk inte prata om självmord. Det är det som den här bloggen handlar om.

Kommentar från Cindy
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (9:35)

heh,
Uppenbarligen förstod du inte min inlägg… nåja.

Kommentar från Mella
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (11:17)

Försökte ta mitt liv för ungefär tre veckor sedan. De tog sig in i min lägenhet o fann mig medvetslös. Har fortfarande svårt att acceptera att jag överlevde.
.-= Mella´s last blog .."Flyttning" avklarad =-.

Kommentar från Ingrid
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (12:14)

@ Cindy:
Det handlar inte om varför någon tar beslut om att ända sitt liv utan det handlar om efterspelet. Men ja, ett självmord kan bero på många olika saker, men självklart så beror ett självmord på stora problem. Men hur problemen uppfattas är ju individuellt och alltså så beror det på hur den suicidala personen uppfattar sig själv och sin omgivning (familj och samhälle som du uttrycker det). Det är hennes/hans problem och dennes val om och att avsluta sitt liv.

Förr i världen – när någon valde att avsluta sitt liv, trodde man att det berodde på att individen hade ett svagt sinne. Och att det i sin tur berodde på föräldrarna. Först så trodde man enligt religion att det berodde på hur föräldrarna levde. Barn ”avlade” utanför äktenskapet var ju alltid en synd t.ex. Då kunde det ”avlade” barnet bli drabbat av någon skada. ”Guds straff”. Därefter så trodde man att det berodde på föräldrarnas arv. Kusingifte t.ex. ”Sinnessvaghet” inom familjen var något som skulle döljas och något man skämdes för. Sinnessvaga placerades på institutioner.

Om detta finns det forskning från förr, men det finns också nyare forskning på att miljön har större betydelse. Vilket som är rätt och riktigt ang arv o miljö låter jag vara osagt.

En sak vet vi i alla fall. Det är att den samhällssynen på självmord som lever kvar sedan långt tillbaka i tiden, såsom skuld och skam, är orsaker till att det finns ett tabu kring självmord. Men det handlar inte bara om självmord utan det handlar om hur samhället ser på sorg och sorgearbete. Hur bemöter vi människor i sorg. Vad är rätt och vad är fel? Hur vill de ”utsatta” bli bemötta? Kan vi veta det? Om man har egna erfarenheter kan man utgå ifrån dem. Men är det rätt för någon annan? Lyssna, och lyssna igen och vara närvarande, laga mat och lyssna igen, och lite frisk luft och lyssna ännu mera är det allra viktigaste. Sorg är alltid smärtsamt för själen.

Cindy, du kanske tycker det är jobbigt att lyssna på någon annans själsliga smärta och därför inte själv vågar fråga? Detta är ingen anklagan till dig utan en fråga du ska ställa dig själv eftersom du skriver att det skulle såra de anhöriga om du frågar eller pratar om det inträffade. Våga fråga är mycket bättre än spekulationer och rykten.

Ludmillas blogg är modig i sin nakenhet när hon blottar sina tankar om sitt sorgearbete, men också om hur det kunde bli så här för Linnéa. Felbehandlande psykologer och läkare som slarvat. Resultat av både HSAN-anmälan och Lex-Maria utredning.
Att vi nu får följa Ludmilla i livet vidare med ”Skruttan” i magen är jättekul och en förmån.

Tack Ludmilla för din modiga blogg!

Kommentar från Maria
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (18:28)

Jag tycker det är svårt att möta personer som nyligen förlorat en nära anhörig/nära vän även om det är en gammal människa som levt ett ”helt” liv. Det är svårt att veta vad man ska säga och jag är rädd för att säga ”fel” saker. Att möte en person som förlorat någon nära sig genom självmord känns enormt viktigt. Jag tror det kan vara ett problem att det känns så viktigt, för jag skulle nog ha svårt att vara naturlig i en sådan situation.

Vi kanske behöver lära oss att prata om den ”naturliga” döden först för att sedan börja prata om självmord. Jag vet inte hur man ska göra, det är svårt…

Detta var dock inte svaret på din fråga….

Jag har tänkt på att begå självmord många gånger men aldrig varit det minsta allvarlig med att genomföra det. Det har mer handlat om en önskan att slippa det liv jag levt då/lever nu. Åren går snabbt, vissa år är bra andra mindre bra. För mig är det vikgit att påminna mig om det när jag är deppig. Även om livet ”nu” är jobbigt så finns hoppet hela tiden om att nästa vecka/månad/år kommer bli bättre.

Kommentar från Cindy
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (20:54)

Hej Ingrid,
Jag pratar inte om varför någon tar beslutet att ta livet av sig, jag förstår vad du menar, men jag tror att du pratar om hur det var förr i tiden. Självmord är ett mycket komplex ämne, ibland vet man exakt varför det hände, ibland inte, oftast säger anhöringar inte hela sanningen. men det är inte detta jag pratar om.. utan det eviga tjatet om att det är tabu, Nej, jag tycker inte att det är jobbigt att lyssna på någon som lider oavsett pga självmord eller något annat, det är bara så att själva självmord är jobbigt att förklara för anhöringar, de letar efter svar som man inte kan ge, då känner dom sig ännu sämre. Saker som Ludmilla själv frågar här på bloggen, ”Varför?”, ”Var jag en dålig mamma”, ”hade jag handlat annorlunda hade hon varit vid liv nu”?. Man kan bara ge dem tröst och lyssna, men man kan absolut inte svara på deras frågor, hur ska man veta, jag en läsare… som aldrig kände dom. Bara för man pratar om sina känslor betyder inte att man bryter ”tabun”, först och fram för det är inte tabu att prata om döden. Snälla uppfatta mig inte som okänslig, jag försöker bara förklara hur jag ser på det ni pratar om (tabu), jag har stort respekt för Ludmilla som mamma och människa men någonstans skriver hon utan grunder…Man pratar om döden jämnt, vid köksbordet hos mina grannar, på expressen, på aftonbladet, på DN, på Metro läser man då och då rubriker om människor som begår självmord. Omdetta är tabu, då vill jag veta
Vad i hela jorden betyder tabu för er då?.

Kommentar från Cindy
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (21:13)

Jag vet inte ens varför jag kommenterade tillbaka, kunde inte låta bli…vill inte verka okänslig eller respektlöst mot Ludmilla och hennes sorg. Hennes förlust vill man inte föreställa sig. Jag är säkert på att hon var och är en enastående mamma som skulle kunna göra allt för sina barn.

Kommentar från Ingrid
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (23:11)

@ Cindy:

Nej jag tar inte dina kommentarer på fel sätt. Jag tycker det är bra att du svarar mig för det förklarar bättre ditt första inlägg, även om ämnet är känsligt. Du verkar inte vara okänslig eller respektlös.

När du skriver att du inte har svar på de anhörigas frågor (ej heller Ludmillas), så kanske det är så att det inte är det de anhöriga letar efter i din närvaro utan bara en axel att gråta mot, en hand att hålla i, ett par öron som lyssnar. Men det är en jättesvår uppgift för även vi som lyssnar söker svar och försöker förstå. Precis som du skriver.

Men det jag tycker är underligt är att du inte ser andra bloggares upplevelser i deras sorg när någon nära anhörig gått bort genom olycka eller självmord. Många är de som vittnar om att vänner försvinner och många vänder sig bort ifrån dem när de möts på gatan. Ytterligare andra byter trottoar till andra sidan vägen. Samtidigt som nya vänner kommer till. De man tror ska stå där i vått och torrt kanske inte gör det Telefonsamtalen blir färre för att periodvis förblir tyst. Hur bemöter vi någon i sorg med andra ord. Det är tabu att prata om hur vi ska göra, hur vi ska vara eftersom det inte finns någon mall för enskilda människors sorg.

Det jag skriver om i mitt inlägg är kvarlevor från långt tillbaka i tiden som tyvärr i mångt och mycket lever kvar. Fråga någon i den äldre generationen (födda på 20-talet) hur det var (hur de blev bemötta och förväntades att vara) om någon miste ett litet barn eller en ungdom så förstår du vad jag menar. Den äldre generationen kanske minns eller hört hur det var ännu tidigare.

Jag tror absolut inte att Ludmilla skriver ogrundat om tabu omkring självmord. Det Ludmilla skriver om är hennes upplevelser och hennes sanning i hennes liv. Det du berättar i ditt inlägg är din upplevelse och din sanning i ditt liv. Så måste det ju vara. Vi använder våra referensramar när vi gör olika bedömningar i livet och när vi tar olika beslut. Detta är viktigt att komma ihåg.

Du skriver att du inte känner Ludmilla – jag kände henne lite innan Linnéas självmord som den kompetenta egna företagaren och en utbildare för blivande babysiminstruktörer.
Utifrån hennes erfarenheter med babysim och utifrån att hon är läkare samt mamma till 4 barn så valde jag hennes utbildning (det fanns tre alternativ då) när jag blev babysiminstruktör. En annan anledning till att jag valde hennes utbildning var att hon ställde krav på mig som blivande instruktör både genom praktik men också praktikuppgifter och skriftligt prov. Dessutom så har Ludmilla förmågan att se brister och kunna förändra detta under tid så att det blir bättre.
Efter Linnéas frånfälle så har jag fått lära känna mer av Ludmilla genom hennes blogg men också genom samtal på msn för trots den stora sorg och förlust hon går igenom så har hon förmågan att stötta mig i det svåra och jobbiga som jag och min familj går igenom.

Jag känner inte Ludmilla mer bara lite granna och jag uppskattar den delen jag känner. Jag fortsätter att imponeras av hennes mod och inre drivkraft.

Kommentar från Ingrid
14 juli, 2009 kl 14 juli 2009 (23:26)

…o btw…
Tabu betyder bland annat:
Ett tabu förhindrar ofta diskussion om ämnet tabuet handlar om, vilket kan leda till att felaktig information lärs ut i exempelvis skolor, och att ord som är tabu byts ut.

Pingback från Tankar om döden « Trollan’s Tankar om stort och smått
15 juli, 2009 kl 15 juli 2009 (14:24)

[…] förra året. Ludmilla delar med sig av sorgen i sin väldigt utlämnande blogg. Hon anordnade en tävling där man kunde vinna spotify om man skrev ner sina egna funderingar runt att ta självmord någon […]

Kommentar från Lotta
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (21:11)

Hej Ludmilla!

Kommer in med en kram och berättar att jag nu finns på en ny blogg. Min gamla blogg ”försvann” bara helt plötsligt och allt som jag skrivit under ett helt år.

Kram Lotta
.-= Lotta´s last blog ..TACK KOJIKI… =-.

Kommentar från Hilde.
21 juli, 2009 kl 21 juli 2009 (11:51)

1. Tankar på döden. (T ex Undrar hur det känns att vara död. Gör det ont att dö. Nyfikna tankar.)
Jag tror att man tappar känslor när man där, att man bara känner sig fri. Fri från livet. Om det gör ont att dö beror nog på ganska mycket. Just i det ögonblicket när man dör känns det nog inte något med om man tex blir misshandlad innan så gör just den biten ont. Om man har bestämt sig för att dö tycker man nog bara att det är skönt, en befrielse. Jag har själv haft funderingar på detta från och till i olika delar av mitt liv och är mer benägen att göra det nu men efter att ha läst alla dina inlägg på två dagar nu så ska jag nog söka hjälp när jag kommer hem till Sverige (sommarjobb i norge).

2. Tankar om att man önskar man vore död men inte så att man själv skulle kunna ta sitt liv. (T ex Jag önskar att jag kunde gå in i ett rum och försvinna eller somna och aldrig vakna upp igen).
När jag var mindre gillade jag att gå i mörka skogar om kvällar/nätter själv bara för att känna hur det skulle kännas att bli misshandlad, jag blev aldrig detta (synd eftersom jag ändå ville det och det är så många som blir det). Men nu vill jag inte. Om jag väljer döden så vill jag själv planera (som jag gjort förr) och göra efter planerna.

3. Tankar på att ta sitt liv. (Tänk om man skulle ta sitt liv. Vad händer då. Jag orkar inte leva längre.)
Jag tror inte så mycket hade hänt i min omgivning. jag blir berörd av din blogg men samtidigt tror jag inte att min familj skulle känna samma sorg. Jag har alltid varit den som har studerat allas beteende och varit tyst, för mig själv. Jag vet en kompis som hade tyckt att jag var fruktansvärt egoistisk, för det har hon sagt många gånger om just folk som tar självmord, och det tar emot alla mina tankar. Jag vill vara den som anses vara egoistisk, det är så långt ifrån mig. Jag vill alla väl och tror jag gör det om jag försvinner, då blir nog saker och ting enklare för folk.

4. Tankar på hur man ska ta sitt liv. (Funderar ut vilken metod man ska använda sig av).
Jag skulle nog vilja ta en överdos eller skära mig (fast överdos känns säkrare) eftersom jag ändå vill kkunna hjälpa till. Jag vill donera så mycket det går både till forskning och till andra människor, då gör jag något ”rätt”.

5. Tankar på när man ska ta sitt liv. (Aktiv planering för att kunna sätta sin plan i verket).
Helst innan ett visst datum i januari, det hade varit bra.

Förlåt om du tar illa vid dig för mina svar, men din blogg har fått mig att inse att jag kanske är sjuk, att något är fel… Ingen vet om mina tankar, inte familj, inte vänner, inte min förra psykolog jag gick till för en annan sak…
Fårlåt igen.

Kommentar från Tejoka
23 juli, 2009 kl 23 juli 2009 (16:31)

Självmordstankar, längtan bort har funnits i mitt liv länge, men efter att jag separerat från mitt ex började jag jobba med mig själv och med den självbild jag lärt mig efter år med en icke trevlig man. Ett år efter separationen blev jag tvungen att göra en ny misshandelsanmälan – som lades ner för ord stod mot ord, men ledde till att jag fick en samtalskontakt. Jag är snart 40 och efter samtal och att hittat din blogg så står jag på benen om än ostabilt. Min kontakt med sjukvården är sporadisk eftersom jag inte litar på så många människor. När jag väl tar kontakt använder jag min positiva mask – och så syns det ju inte hur dåligt jag mår. Vid flera tillfällen har jag varit 4-5 men efter jg fått mina barn har jag alltid dem att ”skylla” på när jag inte fullföljer mina nedtecknade planer.
Senast jag var riktigt svart var i höstas. Hoppas jag passerar denna höst enklare./ Tacksam för en BRA blogg!!! Tejoka

Kommentar från Kristina
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:44)

Jag försökte ta mitt liv för 30 år sedan , då småbarnsmor som hittat min man med en annan kvinna.Jag hade blivit misshandlad såväl psykiskt som fysiskt av min man under några år och haft mörka tankar.Mitt beslut att jag nu ej längre vill leva / orkar leva vill bara komma till en plats där jag får lugn och ro gjorde att jag tog en överdos tabletter. Jag vaknade på IVA med vak bredvid mig.Någon hjälp från psykaitrin fick jag ej efteråt uan blev hemskickad trots böner om att få vara kvar – med orden detta klarar du. På något sätt gjorde jag det.
Nu 30 år senare och med många tankar på om livet är till för mig , befinner jag mig i den situationen att jag har tänkt ut hur jag ska avsluta det , bestämt hur det ska ske , men har försökt och försöker finna kraft för att ej utföra det. Många dagar är otroligt tunga att leva men det finns även dagar som känns bra.

Kommentar från Ludmilla
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (15:06)

Kristina: Vilken livshistoria du har. Du klarade krisen för 30 år sedan och jag hoppas att du kan känna att du faktiskt gjorde det. Det i sin tur kanske kan ge dig styrka att orka även nu. Även om dina barn är vuxna nu så behöver de dig likväl. Kanske har du barnbarn också. Hur ska de kunna förstå varför du väljer att lämna dig?
Kan du få hjälp att se om det kanske är en depression som orsakar dina tankar eller något annat?

Många varma kramar

Ludmilla

Pingback från Ludmillas Blogg » Spotify-fredag igen!
4 december, 2009 kl 4 december 2009 (8:42)

[…] Läs mer om den helt lagliga gratistjänsten Spotify här… och här… […]

Skriv någonting