Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om självmord och spotify

12 juli 2009 (7:47) | att hjälpa andra, döden, självmord, spotify | av: Ludmilla

Det blev blandade reaktioner på att jag både pratade om självmord och Spotify i samma inlägg.
Det kan jag förstå. Särskilt om man inte har följt min blogg så länge och inte har sett hur och om vad jag skriver.

Den här bloggen handlar om självmord, om att förlora en nära anhörig och om hur man kämpar på med att gå vidare trots det värsta som kan hända.

Ett av huvudsyftena med min blogg är att sprida information om självmord. Någon skriver i en kommentar att det inte alls pratas för lite om självmord. Det tror jag dock inte att alla de som arbetar preventivt med självmord håller med om. Visst kan man prata om självmord och att någon annan tar sitt liv. Mycket mer än tidigare och särskilt om det är någon som inte står en så nära. Men, det finns fortfarande de som inte tycker sig kunna berätta för sina närmaste hur dödsfallet verkligen gick till. Det är tabu och skam kring självmord fortfarande. Och en enorm OKUNNIGHET!

Spotify-inviter är eftertraktade och ett mycket vanligt sökord på internet. Mitt syfte med att sprida information om självmord uppnår jag alltså bland annat genom att få fler besökare till min blogg.

Självmord är vardag för mig. Jag lever i det hela tiden. Dels att min älskade dotter ”valde” denna utväg och dels för att jag kontaktas dagligen av personer som har självmordstankar, personer som drabbats av att en anhörig tagit sitt liv och personer som arbetar med självmordsbenägna personer.

Jag vet också att en av de absolut största självmordsförebyggande faktorerna är att personen som har självmordstankar tänker på hur deras nära och kära skulle drabbas om de fullföljde sina planer. Om man väl börjar förståvvad det faktiskt skulle innebära för de närstående (och inte bara spontant tänker att de nog skulle ha det bättre utan mig) så drar man sig för att göra det. För man vill inte utsätta någon för den smärtan.

Så kort sagt, jag ber om ursäkt om min kombination av Spotify och självmord väckte anstöt hos vissa. Men det fanns en tanke med upplägget. Alla de som kommenterade inlägget med sina tankar om självmord tackar jag innerligast och de har fått en Spotify-invite skickad till sig. (En del av er hade dock redan Spotify märkte jag.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Pingback från Ludmillas Blogg » Dags för en Spotify-tävling!
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (9:45)

[…] Läs gärna även inlägget efter detta innan du upprörs över detta […]

Kommentar från Annika
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (11:01)

Finns det forskning kring hur man som anhörig kan påverka någon med suicidtankar att inte fullfölja i handling genom att förstå hur svårt det drabbar de efterlevande?
Min dotter träffade en familj som mist sin son, hon blev fullkomligt förtvivlad om någon annan hade suicidtankar , ändå gjorde hon det själv…

Jag tror att den bästa metoden är proffs, inte anhöriga, som verkligen kan ge hopp och stöd när livet känns för svårt, någon form av team som lärt sig hantera de tankar och känslor som gör att någon inte tror på att livet kan vända.

Jag gjorde ALLT för att försöka ge min dotter sin livsglädje tillbaka, men jag var ” bara” hennes älskade mamma.
Hon hejdade sig och berättade vad hon gjort första försöken, ” Jag vet ju hur ledsen du skulle bli om jag inte fanns”, i brist på kompetent stöd och vård, hon led av OCD, gav hon upp…21 år ung.

Annika

Kommentar från Karolin
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (11:09)

Jag tror, som du skriver ovan, att det fortfarande är så tabubelagt att prata öppet om självmord bland många, att det är därför också ditt förra inlägg fick sdn respons. Samtidigt så tycker jag att man kan välja att läsa vilken sorts blogg det är och vad den handlar om innan man reagerar så starkt som vissa gör.

Vi svenskar är fruktansvärt dåliga att prata om döden. Iaf sdn död som inte ska få hända. Att människor väljer att ta livet av sig. Att barn dör. Jag tror att det är jätteviktigt att få igång en debatt om ämnen som självmord, att få bort tabustämpeln och för att förhoppningsvis kunna hjälpa de som bär på självmordstankar och hjälpa dem som har förlorat ngn de har kär på det sättet. Jag har fått många nya tankar av att läsa din blogg och jag är övertygad om att du gör stor nytta med den, och sedan önskar jag förstås att du aldrig hade behövt starta den från början.

/Karolin

PS Nerikes Allehanda har haft en jättebra artikelserie om självmord bland äldre den här veckan.
.-= Karolin´s last blog ..Ont i örat =-.

Kommentar från Cindy
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (12:35)

Jag tror att visssa personer stannade i ”jantelagen” tiden. Klart att man pratar om självmord, herregud man kan inte bombardera medier med rubriker om självmord, klart att det finns forum där man kan prata om det, det finns hjälp överallt, ludmillas blogg är en av dom, jag bara tyckte att det är för mkt tjat med detta att ”självmord är tabubelagt” , ”man pratar inte om självmord” ,för det är verkligen en lögn. Hur som helst ”självmordtankar tävlingen” var helt skumt. MVH.

Kommentar från B
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (13:27)

Omgivningen glömmer det som jag själv aldrig kommer att glömma.
Det är ingen som frågar hur det är längre, ingen som tänker på att min bror tog sitt liv.
Det vore lögn att påstå att jag tänker på det hela tiden men på något sätt finns han ”aktiv” i mig vad jag än gör.
Jag begär inte att andra ska komma ihåg, begär inte att de ska fråga.
”När ska du bli som vanligt igen?” var det en som undrade.
Som vanligt.
Ingenting kan bli som vanligt igen, någonsin.
Inte jag heller.
Att förklara, att ”älta” gör att jag känner mig jobbig för omgivningen.
Jag klamrar mig inte fast vid sorgen, saknaden och tankarna.
Det har blivit en del av mig.
Hur förklarar man det?
Jag vill klippa till dem som, i all välmening, hävdar att tiden läker alla sår.

Psykologen som räddade mig igenom första halvåret undrade vad jag trodde min bror skulle sagt om han sett hur allt blev, vad som hänt efter hans självmord.
Utan eftertanke sa jag spontant
”Vad fan har jag gjort!?”

Det är vad han skulle sagt.

Och han skulle insett hur fruktansvärt fel han hade.
Det finns ingen, ingen som har det bättre utan honom.

Kommentar från Bella
12 juli, 2009 kl 12 juli 2009 (15:53)

Jag tycker att det var en bra tävligt, varför är självmord så tabu? När det dör fler människor i självmord änn i trafik olyckor? Varför ska man inte få prata om självmord? Jag fattar inte, det är ju så vanligt!
.-= Bella´s last blog ..Jag vann 😀 :O =-.

Kommentar från Vb
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (10:09)

Synnerligen smart drag av dig.
.-= Vb´s last blog ..En dag (höna av en fjäder) =-.

Kommentar från E
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (14:17)

Hej! Jag undrar bara en liten grej, om du orkar svara alltså:) Om man klickar på ”fliken” där det står ” vad som hände Linnéa” så har du skrivit ”Platsen hon hade valt ut var inte slumpvis utvalt heller.”. Hur fick ni reda på att hon hade planerast just den platsen och hur visste ni att den inte var slumpvis utvalt? Sedan undrar jag en liten grej till, och det är om du har någon kontakt med kompisen som var med Linnéa sista kvällen och hur hon mår.

Du behöver verkligen inte svara på denna kommentar och jag hoppas att du inte tar illa upp!

Ha det bra och lycka till med flickan som kommer!

Kommentar från Sarah
15 juli, 2009 kl 15 juli 2009 (9:24)

Fick en tanke kring pratandet om självmord. Min känsla är att det pratas en del om självmord, inte tillräckligt mycket dock. Tabun däremot, tror jag, ligger i att prata om att man själv har funderat/försökt ta sitt liv. Att prata om andra som har gjort det är en annan sak.

Kommentar från Soulsister
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (13:29)

Grattis på födelsedagen

kram
.-= Soulsister´s last blog ..Snart semester =-.

Kommentar från Gunilla
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (13:39)

Hej Ludmilla! Jag har precis lyssnat klart på radions Sommar med dagens pratare Ann Herberlein. Jag tänkte på dig. Om du inte hörde det så vill jag tipsa dig om just detta avsnitt.

Kram Gunilla
mamma och änglamamma
.-= Gunilla´s last blog ..Olika livsöden =-.

Kommentar från Paulina
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (14:34)

Bra tips, Gunilla. Även Hanna Hellquist och Sara Paborns sommarprat berör självmord och depression. Väldigt bra att de vågar beröra ämnena.
.-= Paulina´s last blog ..Evert och brudarna =-.

Kommentar från aaaaaaaaaaaaaaaa
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (23:41)

Jag vill bara tacka dig. Din blogg har inspirerat mig att söka hjälp mot självmordstankar och hallucinationer.

Kommentar från Vicki
17 juli, 2009 kl 17 juli 2009 (15:38)

Jag beklagar din förlust av din dotter! En nra vän tog livet av sig så sent som i förrgår och jag känner en obeskrivlig sorg och saknad! 🙁
Lycka till i framtiden!
Kram! 🙂
.-= Vicki´s last blog ..Snygg runt 50, javisst! =-.

Kommentar från Ludmilla
17 juli, 2009 kl 17 juli 2009 (18:49)

Vicki: Jag beklagar verkligen din förlust av din vän. Du får gärna maila mig och berätta mer om vad som hände. ludmilla@linnea.se

Kommentar från Elsa
23 juli, 2009 kl 23 juli 2009 (10:51)

Hej. Jag är nyss fyllda fjorton år och har varit självmordsbenägen i ett år. Jag får hjälp av bup men som du kanske vet så är dom ganska slarviga vad det gäller utredning osv.. Idag vill jag leva ett bra liv och få en framtid. Jag läste att din dotter hörde röster.. Jag vet hur det känns och tänker på henne. Jag skänker alla fina tankar till dig och din familj. Vila i frid ängel linnea <3

Kommentar från Jojjan
26 juli, 2009 kl 26 juli 2009 (12:20)

Kan man ännu delta i Spotify- tävlingen? Nåja, vill ändå berätta. Jag har aldrig tänkt på mig själv som självmordsbenägen, och jag tror inte att jag skulle kunna ta mitt liv. Men jag mår inte bra, är inte lycklig. Men denna tid för ett år sedan mådde jag ännu sämre. Då var jag deprimerad. Ingenting var roligt! Inte ens en solsemester med min pojkvän och en hel bunt med kompisar. Jag följde ändå med på resan eftersom den var bokad och betalad, och jag räknade dagar tills jag skulle få åka hem igen. Många tårar rann nerför mina kinder den sommaren och även under den veckan. Allt var upplagt för en fantastiskt vecka i solen. Kärleken, underbara vänner, sol och värme. Men jag orkade inte engagera mig i ngt alls. Jag var fysiskt på plats men mina tankar var djupt djupt nere, och jag mådde SKIT. En morgon gick jag på stranden och planerade min egen begravning. Vilka som skulle komma, vilken musik som skulle spelas, vem jag trodde skulle hålla tal osv. Just då mådde jag så dåligt att jag inte ens skrämdes av detta, det kändes nästan som en befrielse, ett lugn. Men senare har jag tänkt tillbaka på denna morgon, och förstått att det ju egentligen är en typ av självmordstankar, eller?
Jag sökte hjälp hos ungdomshälsa när terminen började och jag fick både hjälp med terapeut och medicin. Medicinen äter jag ännu. Jag har en ätstörning som ligger i grunden för min depression, och nu har jag tagit mig i kragen och även sökt hjälp för den. Jag längtar tills jag kan känna glädje i livet igen. Senast idag funderade jag på varför jag egentligen lever. Vad jag gör här på jorden. Vad är min roll? Vad är det som är roligt med att just leva egentligen? Jag tror att mina mediciner håller mig ovanför vattenytan nu just, utan dem skulle jag vara djupt nere på botten igen. Jag kämpar vidare. Tittar framåt, strävar upp!
Tack för att jag fick skriva av mig lite! =)

Jag önskar dig all lycka Ludmilla! Hoppas bröllopet gick bra igår! Stort lycka till med lilla babyn!

Skriv någonting