Ludmillas Blogg

Läs första delen här…

När Johan gick iväg för att köpa lite mat strax före sju kändes det fortfarande som att läget var lugnt. När han kom tillbaka en stund senare var det ordentlig kraft i värkarna. Jag fokuserade på andning och avslappning och tyckte att det ändå gick bra trots kraften. Jag reagerade på att värkarna inte stegrade sig utan blev väldigt kraftiga på en gång och sedan tonades ned.

Halv åtta sa jag att jag inte kommer att klara detta länge till. Nicole påminde mig då om att jag ännu inte hade använt någon smärtlindring. Jag kunde börja med lustgas.

Lustgas är toppen om man lyckas använda det rätt. Man måste börja andas i masken så fort värken börjar för det är en eftersläpning av effekten. Nu var ju värkarna så snabbt kulminerande att det var svårt att ”tajma”. Men när det lyckades var det jättebra. Jag fick några riktigt lysande aha-upplevelser under ruset. Genialiska faktiskt. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, men det var något om detta med att föda barn i så olika åldrar och att jag satt inne på en stor sanning som ingen annan hade insett… Spännande!
Lustgasen gör också att alla ljud sackar efter. Det blir liksom en fördröjning av ljuden runt omkring. Även de ljud man själv åstadkommer.

Smärtan tilltog snabbt trots lustgasen. Nicole undrade om jag var intresserad av att eventuellt ha ryggbedövning. Jag hade hoppats slippa det denna gång, men nickade… Hon tyckte vi skulle ge det till kl 20.00 innan vi bestämde. Kl 19.45 frågade hon om hon skulle ringa efter narkosläkaren. Jag nickade tacksamt. Vid det här laget stog jag i sängen och skrek i lustgasmasken. Smärtan hade helt tagit tag i mig och jag var utom kontroll. Smärtan var olidlig. På en skala 0 till 10, där 10 är outhärdlig så var smärtan 10.

Jag försökte andas lugnt. Jag försökte slappna av de få sekunder som var mellan värkarna. Jag tänkte att det inte kunde göra mer ont att föda ett barn än att förlora ett barn. Jag fokuserade framåt på min målbild. Jag försökte med dyktekniken och att vara medvetet närvarande. Men… smärtan var för stark. Här handlade det om att värna om mitt eget liv. Jag skulle försöka överleva smärtan här och nu. Oavsett Linnéa. Oavsett det barn som skulle ut.

Jag kände mig oerhört besviken över att inte ”klara av” smärtan bättre. Jag upplever inte att jag har låg smärttröskel. Jag kände mig oerhört väl förberedd. Jag var lugn och kände mig trygg och förväntansfull. Men ändå…

Narkosläkaren kom efter en halvtimme och ursäktade sig för att det hade dröjt så länge. Jag har erfarenhet av att få vänta mycket längre så det var enbart positivt. Nu skulle vi lyckas med konststycket att sätta in den lilla slangen till ryggmärgen mellan två ryggkotor, vilket innebar att jag måste ligga helt stilla och kuta ordentligt med ryggen. Detta ska man då få till mellan två värkar. Här krävs skicklighet från narkosläkaren!

Jag la mig ned och var så medgörlig som jag bara kunde, med min bästa kompis lustgasen nära till hands.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, värkar, smärta, förlossningssmärta, lustgas, ryggbedövning, EDA, smärtlindring, värkarbete

Taggar: EDA, förlossning, förlossningssmärta, lustgas, ryggbedövning, smärta, smärtlindring, värkar, värkarbete