Jättetrött
Dagarna rinner iväg med en väldig fart. Jag har inte hunnit med att ens fundera på vad som händer.
Ikväll känner jag att tankarna hinner ikapp mig lite. Jag blir ledsen. Och rädd.
Jag måste fokusera på här och nu. En dag i taget. Viktigt.
Idag är det dag 3 i första kuren. Jag har fått mina stopptabletter. Nu har jag vila tills på måndag. Vi får se hur jag mår imorgon om jag får komma hem.
Jag har bara haft lite illamående. Jag blöder mindre. Men jag har lite mer känningar från lungorna. Tydligen kan det cellsönderfall som cytostatikan ger orsaka både blödningar från underlivet och lungorna. Effekterna kommer nu och några dagar framåt. Lite läskigt när man inte vet vad som väntar.
Igår punkterade man en misstänkt körtel i ljumsken men det var tydligen svårt att hitta den vilket jag ser som ett bra tecken.
Idag har jag fått en ”port” inopererad av två kärlkirurger. Då kommer jag att slippa CVKn på halsen. Porten är en dosa inopererad under huden som är kopplad till en slang som ligger in mot hjärtat. På så sätt blir dett lätt att ge läkemedel.
Sedan har jag varit på ett ultraljud av livmodern. Jag såg tydligt tumörhärden när han satte på dopplerflödet. Det blev väldigt tydligt. Äckligt!
Mellan de olika händelserna har det varit besök av barn och syskon. Johan och bebis är kvar. Pojkarna hos några kompisar.
En dag i taget.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Görel
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (21:44)
Är med dig i tanken o försöker sända styrka o kraft via cyberrymden.
.-= Görel´s last blog ..12 år utan Pappa =-.
Kommentar från Annette
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (21:52)
Tänker på dig, skickar all styrka till dig Ludmilla.
Kram på dig
Kommentar från Gunilla
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (21:57)
styrkekramar….
.-= Gunilla´s last blog ..När alla andra håller helg… =-.
Kommentar från Dottern
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (22:07)
Men vad fruktansvärt!! Jag har inte varit på nätet på ett tag och blev helt stum när jag läser vad som hänt.
Tack gode gud att Bebis är frisk men att du ska behöva utstå mer är ju helt fruktansvärt.
Sänder alla mina varmaste tankar till dig Ludmilla och hoppas av hela mitt hjärta att du ska få må bra snart!
Massa kramar och åter kramar till dig!
.-= Dottern´s last blog ..EU-projekt kring självmordsprevention =-.
Kommentar från Kristina
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (22:41)
Du fantastiska kvinna som orkar skriva här. Att själv vara läkare och ha kunskap ser du det som en trygghet eller nackdel nu i denna situation ?
Hoppas du känner dej hyggligt okey i morgon så du får åka hem över helgen. För att ladda batterierna inför nästa kurs.
Kommentar från Marina
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (22:55)
Glöm inte bort att även du får lov att vara svag ibland ”unna” dig det också *kramar om*
Kommentar från Catarina
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (23:09)
Det måste vara en minst egendomlig känsla att få veta att man just har det som alla fruktar för, ”cancer” Det ordet är så starkt. Kan förstå att det snurrar massa tankar i ett virrvarr. När jag var 28 fick jag en sjukdom som läkarna eller klåparen rättare sagt sa att det ev kunde vara en hjärntumör. Hur man nu kan säga så innan man vet? Men jag skulle förbereda mig på det. Å det säger jag, VILKA tankar och vilken skräck!!!! Men när alla prover var gjorda hade jag det INTE, tack o lov! Men jag levde med tanken 14 dagar så jag kan tänka mig lite hur du känner som har det HU! Läskigt detta med vad cellgifterna gör om än det tar bort det sjuka så ställer det ju till med massa otrevligt med. Men det är väl så att tar det bort just cancern är det ju värt besväret. Men jag lider med alla som går igenom dessa kurer. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska slippa det värsta iallafall och som du säger hoppas jag att tiden för dig rinner snabbt snabbt iväg så detta snart är bakom dig och du är FRISK och kan få njuta av lill tjejen och livet.
Massa stärkande kramar och tankar till dig att orka detta. Har beställt en stor portion av det varje dag till dig därborta tills allt detta är över!!
Kommentar från Karin
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (0:18)
Ludmilla – det är orättvist at bli prövad så hårt som du och din familj blivit. I mina tankar ber jag ofta en bön till mitt änglabarn att hon ska vara med i det som är svårt för mig att leva med. Nu ber jag till din Linnea att hon ska bära dig i det du lever med varje dag. Jag tror och hoppas att hon lyssnar….
Styrkekram från Karin – Johannas mamma
Kommentar från grodolina
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (0:19)
jag ska fortsätta att be för er! jag hoppas verkligen att allt löser sig! du har styrkan inom dig! du kan klara detta!
Kommentar från Annika
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (1:26)
Hej gumsan!
Klart att tankarna hinner ikapp med jämna mellanrum.Laddat ord det där CANCER.Du kommer att bli återställd,det är ju god prognos,men en tuff tid framför er.Stora varma kramar till dej,hjältinnan
Kommentar från Lillemor
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (5:16)
Jag hoppas det kommer o gå bra tänker på dig
.-= Lillemor´s last blog ..Tisdag så mörkt ute =-.
Kommentar från Ulrika Faerch
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (7:15)
Hej Ludmilla,
Tänker på dig och de dina. Melina Slotnick och Noa var dem som gjorde mig uppmärksam på vad som drabbat dig, er. Melina skrev ”ÖVERSÄTT! Vad händer?”
Sedan dess har jag översatt allt och skickat till henne. Jag gör det efter bästa förmåga och allt är inte helt lätt så gör jag ”lightversion” – dopplerflöde var en sådan utmaning. Hon har därefter skickat vidare.
Du har riktigt många som bryr sig om dig och tänker på dig och din familj runt omkring i världen. Melina är en märkvärdig kvinna, enastående i sitt slag, så engagerande och i rätt språk och mening ”giving”. Det är hon som tagit initiativ och samlar oss. Noa föreslog att vi kunde göra ett schema och turas om att sova hos dig… Jag vet inte hur du skulle ställa dig till att ha hela babysim kollegiet som sovrums partners i ambulerande schema??? Personligen skulle jag tycka att det blev lite för intressant och lite crazy men inte desto mindre en varm tanke som jag vill dela med dig och en säkert en möjlighet om du vill och det finns behov…
Stor varm kram på dig
Kommentar från Pernilla
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (9:38)
Hej ! Ville bara säga att jag har en granne på 30 år som råkade ut för samma sak som dig i våras. Otroligt tuff intensiv behandling, men hon mår toppen nu och arbetar sedan 2 månader tillbaka igen. Bara att kämpa på !!!!! Håller tummarna för dig !!!!
Kommentar från Susanne
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (9:59)
Många,långa styrkekramar till dig!! Håller alla tummar och tår för din skull!
Kommentar från karolin
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (10:30)
jag kan bara ana vilket helvete du går igenom..jag känner inte dig men jag tänker på dig ofta. Styrkekram.
.-= karolin´s last blog ..Trettondagen =-.
Kommentar från Kristina
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (13:37)
Ligger här och delar illamåendet efter mitt cellgift igår. Känner så väl igen dina tankar som kommit och gått hos mig sen i våras. Men man måste få släppa dem ibland och som jag skrev förut vara svag oxå det är lättare att komma upp då, med det vetväl du som oxå gått igenom så mycket. Har du fått någon kuratorskontakt? Jag har en och tycker det är jättebra att få bolla med ett proffs utanför familjen och som även kan ställa frågor tillbaka. Jag önskar dig vila och ro och mindre plågsamma biverkningar. fortsätter att be för dig,mina vänners förböner har burit oss och bär oss under vår tunga tid. Kram Kristina
.-= Kristina´s last blog ..Unik i ovanlighet =-.
Kommentar från Ann
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (17:30)
Hoppas du kunnat åka hem.Tänker på dig .Kram Ann
Kommentar från Camilla
6 januari, 2010 kl 6 januari 2010 (19:10)
ja du….hoppas verkligen du får komma hem ett tag, vilket omtumlande liv du har Ludmilla…jag önskar verkligen att ”efter regn kommer solsken” det kan ju regna länge men förr eller senare kikar solen fram och ler med sitt allra varmaste leende =) kram kram och många tankar…vi är så många som tänker på dig att du borde känna det ;)) käraste cybervän
Kommentar från Lisa
8 januari, 2010 kl 8 januari 2010 (14:32)
Hoppas det inte är cancer. Min pappa dog i cancer för över fem år sen. Efter det har jag gått hos en psykolog som jag trivs kanon med. Har haft tankar och planer på självmord men min räddning kom i form av min underbara pojkvän som jag älskar alldeles för mycket för att ens tänka de tankarna. Lider verkligen med er!
Kommentar från Ing-Britt
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (21:41)
Mina tankar finns hos dig och din familj.
Kram Ing-Britt Jonnys mamma