Dagar som gått
Jag har blivit starkare och piggare för varje dag som jag varit hemma. Jag är fortfarande tröttare än jag är normalt, men är klart piggare än jag varit på flera veckor. Jag har kunnat ta kortare promenader och de senaste dagarna inte behövt ligga i sängen.
Familjen har kunnat få lite rutiner igen. Vi har spelat spel och bara varit tillsammans. Bebisen börjar också få lite rutiner efter alla sjukhusbesök. Bebisen som nu varit på mjölkersättning i en dryg vecka har haft väldigt svårt med magen (hård), verkar ändå ha kommit igång nu med hjälp av Lactulos morgon och kväll.
Johan har tagit hand om bebisen på nätterna så att jag ska kunna vila då. Det är ju trots allt återhämtningen som är så viktig för att man ska kunna orka med behandlingarna. Det ör ont i mig att inte orka ta hand om bebisen som jag skulle vilja och inte heller få amma henne. Vilken tur att hon har en sådan bra pappa och hjälpsamma syskon.
Jag har nästan slutat blöda och har därför slutat med mina blodstillande mediciner (cyklokapron). Det borde ju vara ett bra tecken tänker jag. Jag blödde nästan inget direkt efter andra skrapningen, men ökade sedan blödningarna successivt fram till cellgiftsbehandlingen. Även den påverkan på andningen som jag kände före och under cellgiftsbehandlingen har minskat. Det borde ju betyda att den har haft verkan… (?).
Jag märker hur jag blir superobservant på min kropps olika symptom. Är jag som friskast nu eller är jag som sjukast? Ska jag börja fundera över min begravning eller ska leva precis som vanligt?
Idag har jag varit lite mer sänkt rent psykiskt. Jag förstår att det är chocken som har släppt nu och tankarna som börjar fara omkring vad det här egentligen innebär.
Jag har vågat mig ut lite på ”cancerbloggar” och läst Lotta Grays – alias Vimmelmammans – blogg under gårdagen och idag. En vacker småbarnsmamma som skriver för Se och Hör, frotterar sig med kändisar samtidigt som hon kämpar mot sin tjocktarmscancer. Jag får ont i magen av att läsa om osäkerheten att aldrig veta om hon är frisk eller inte.
Nu är ju inte cancer = cancer. Det finns så många olika sorter. Och min sort är ju en bra sort att ha om man nu ska ha cancer. I stort sett alla blir friska. Det är bara det att livet sätts på paus under det närmaste halvåret eller så. Jag måste tänka så. Annars blir jag galen…
Imorgon är det dags igen. Behandlingsdag nummer 8 i kur 1.
Johan, bebis och jag åker till Karolinska och pojkarna sover hos mormor. Det är en undersökning av levern på tisdag morgon men sedan hoppas jag orka åka hem.
Vad konstigt livet är.
Läs även andra bloggares åsikter om cellgiftsbehandling, cancer, återhämtning, rutiner, familj, osäkerhet. cancerblogg, Vimmelmamman
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Helene
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (18:34)
Usch ja, man vet inte i vilken ände man ska fundera eller ta tag i saker… Men som Susanne skriver, försök leva så vanligt som det nu går och lev i nuet. Det är nog ”bara” det man kan göra. Stor kram!
.-= Helene´s last blog ..Har en plan… =-.
Kommentar från Pärnilla
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (18:45)
Ja Ludmilla livet överraskar verkligen. Försök fokusera på dagen idag och att den kanske känns skapligt bra. Imorgon vet man inte hur dagen blir men det får bli den dagens problem. Jag tror att du ska klara det här fint och ta åt dig av alla som vill stötta dig här och runt omkring dig. Jag önskar dig verkligen all lycka! Kram Pärnilla
Kommentar från Kristin
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (18:46)
Som sagt, livet är märkligt!! Vill bara säga att jag tänker på dig och din familj och bilden på dig och bebis är otroligt vacker! Kramar till er….
Kommentar från Eva
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (19:29)
Märkligt, orättvist, konstigt och så fantastiskt vackert.
Det är livet.
Allt på en och samma gång.
.-= Eva´s last blog ..Rent hus. =-.
Kommentar från Trebarnsmamman
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (19:47)
Ja, tänk vad fort livet svänger upp och ner ibland! Men du är duktig att uttrycka dina tankar och känslor i ord och det kommer få dig att orka bättre psykiskt! Kan känna igen lite av dina tankar kring att inte kunna ta hand om bebisen och inte behövas av bebisen. När lilla E var 1 vecka uppdagades att hon inte tålde mjölkprotein, och p.g.a mina konstiga allergier är mjölkbaserad kost en av de delar jag absolut inte kan skära bort och därför var jag tvungen att sluta amma henne och hon fick Nutramigen istället. Jag minns att jag kände mig så onödig och ersättlig, att hon liksom inte behövde mig utan att jag lika väl hade kunnat åka på semester och hon skulle inte ens sakna mig. Nu är det ju inte så, däremot kan ju pappan och syskonen ta en större plats i bebisen liv och just nu behöver er familj den möjligheten. Min dotter fyller snart tre och hon och jag har på många sätt en närmre relation än jag haft med något av de andra barnen, kanske just för att det var turbulent när hon föddes. Eller kanske för att jag insett att jag måste ta plats i hennes liv, att jag måste knyta ann till henne!?
Ta nu hand om dig de dagar du är på Karolinska, och grubbla inte för mycket. Planera inte din begravning för att du ”måste” utan för att du vill. Livet vet vi inget om och det kan ryckas ifrån en så snabbt, snabbare än med cancer. Vi borde alla planera vår begravning, och det borde göras när man är frisk och välmående och inte när man är sjuk och ledsen!
KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Stor Stora J =-.
Kommentar från Anette
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (20:10)
Har följt dig ”i tysthet” sen det tragiska hände med din dotter. Du är än stark och fin person,håller alla tummar och tår för att det ska gå bra med din behanling och att du snart kan vara bara en ”vanlig” småbarnsmamma. Kram!
Kommentar från Kristina
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (22:03)
Förstår din deppighet och alla dina undringar och dom kommer att komma och gå, vet jag av erfarenhet. Just nu är jag i mina sämsta dagar av den här behandlingen och jag borde ju ha lärt mig att på dag 6 blir jag så här och alla värden sjunker, men det hjälper ej, då blir livet tyngre och de mörka tankarna flyger på en och man orkar faktiskt ej var positiv jämnt och behöver det ej heller. Jag känner även igen detta att ej kunna ta hand om babys, eftersom jag har varit med om svåra trafikolyckor tidigare och min barn är små underverk som vuxit innanför en ortoplaskorsett och jag aldrig kunnat lyfta eller bära dem och behövt hjälp med allt omkring dem .Då har det varit bra med en bra pappa och det verkar din lilla söt ha. Jag önskar att du får styrka för morgondagen och får sova i natt och får vila i tanken. Kram från Kristina
.-= Kristina´s last blog ..Jag är med dig i den svarta natten =-.
Kommentar från Ronja
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (22:16)
Tänker på dig
Kommentar från Anna
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (22:47)
Finns med dig och skickar mycket värme med tankarna!
Kommentar från Vaia
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (0:35)
Hej Ludmilla!
Jag har försökt att läsa en del som du har skrivit i din blogg.Jag beklagar att du mist din dotter Linnéa och trots att du var aktiv som mamma så hjälpte det inte.
Jag är så ledsen så sorgsen,jag vet bara att sjukvården är så sjuk ,kall och omänsklig många gånger.Man ser tydliga bevis på detta som inte fungerar bla i alla bloggar och framförallt på Facebook.
Jag beklagar ochså vad som har hänt efter förlossningen men du klarar detta ochså bara du kan sträcka ut dina händer efter hjälp.Du verkar vara så ”duktig””präktig””ordentlig”och framförallt STARK.
Jag har hört något som heter”det är en styrka att visa sig svag”!.
Jag förstår dig om du inte vill missa kontrollen över ditt liv för om nogot inte skulle gå efter planerna så kan man enbart skylla på sig själv.
Skulle man tappa denna kontroll och förlita sig på andra tex. sjukvården och det skulle gå illa så har man svårt att förlåta sig själv.Jag tror att du förstår vad jag menar nu.Jag har ochså gått igenom mycket så jag vet.
Nu ska jag inte skriva mera om detta men jag tänker på dig för du är en underbar och omtänksam mamma och du verkar ha underbara söner och en helt ljuvlig liten dotter och en bra man.
Jag önskar dig ett tillfriskande och sänder dig varma styrkande kramar.Vaia
Kommentar från Susanne
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (0:52)
Ville bara säga att du finns i mina tankar! Och hoppas att den kärlek som du får från alla som älskar dig, ger dig kraft att gå igenom alla behandlingar och blir frisk igen.
Stor kram inför morgondagen
Susanne M
Kommentar från Ingrid
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (1:20)
Jag följer ”Vimmelmammans! blogg lite sporadiskt. Hon skriver bra och jag känner hennes oro igenom skärmen emellanåt. Jag hamnade på hennes blogg via ”Sabinas kamp”. Sabinas kamp är över, men bloggen finns kvar och hennes familjemedlemmar bloggar ibland. Sabina är med i en bok som heter ”Livet kan inte vänta”, tillsammans med två andra kvinnor som då levde med cancerdiagnoser. Boken finns som klickbar länk på Sabinas blogg. Hanne som också var med i boken är också borta 🙁 Den tredje kvinnan Ulrika lever fortfarande och bloggar under rubriken Ulrikas box of chocolate
Tips på det där med bebismagar och ersättning.
En del bebisar klarar av Sempers ersättning och andra klarar bättre av Findus/Nestlé´s ersättning. Mina tre barn har mått bra när de vid några enstaka tillfällen fått Findus/Neslté´s ersättning. De har också mått bra av välling från samma företag. Vet inte vad du använder, men kanske är det värt att prova det andra företagets ersättning istället för lactulos. Jag lämnar diskussionen ang 3:dje världen och mjölkersättning kontra amning åt sidan och tänker att ju mindre krångel ni har med allt runtomkring desto bättre just nu.
Håller tummarna inför morgondagen.
Bamsekram!
.-= Ingrid´s last blog ..Nöjd kisse =-.
Kommentar från melina
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (4:39)
thumbs up for tomorrow my friend. get some rest.
Kommentar från Lillemor
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (8:19)
tänker o hoppas du blir frisk kram ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Tänder ett ljus för mitt ängla barn =-.
Kommentar från Annette
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (14:37)
Styrkekramar till dig.
Kommentar från Lotta Vimmelmamman
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (15:01)
Hej Där fina du. Tack för dina ord på min blogg. Livet är inte klokt egentligen. Tänker på dig och kommer att förtsätta läsa här
Kram Lotta
Kommentar från Susanne
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (18:14)
Livet är konstigt, väldigt konstigt…
Nu när jag tänkte skriva en kommentar till dig så ville jag påminna om ”tidsfönstret”. När jag har varit väldigt dålig och undrat över hur jag ska komma igenom nästa dag, eller hur vi som familj ska orka så har det burit mig. Ibland fungerar det inte ens att tänka en timme framåt, behöver man bara bemästra just nu så tycks det bli lite lättare.
Vad ser jag då bland dina kommentarer, flera personer har velat säga dig samma sak. Märkligt.
Tänker på dig och hoppas du kommer möta bra människor där uppe på Karolinska.
Kommentar från Malin
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (19:13)
Du ger så mycker positivt till oss runtomkring, trotts allt.
Massa tankar och kärlek till dig Ludmilla.
Jag tror så benhårt på dig och du finns med mig i tankarna!
Kommentar från melinda
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (12:10)
hamnde på din blogg och måste säga att den berör en väldigt mycket.
Skriver just nu ett projektarbete om cancer!
Kommentar från Caroline
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (15:07)
Hej! Jag jobbar som journalist och undrar om man kan nå dig via en mailadress.
Du kan nå mig på caroline_stenman@hotmail.com
Hälsningar Caroline
Kommentar från Erika
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (18:37)
Hej!
Följ gärna min blogg och tipsa alla du vet som behöver stöd och skriva av sig för jag tänker sedan göra en egen hemsida för alla som vill skriva av sig, behöver tips osv. För dom som är cancer drabbade till närastående samt stöd från utomstående också. Där man känner gemenskap och vetenskap om att deras tankar inte är ovanliga. Man skriver av sig och får ta del av vad andra går igenom. Min mamma har obotlig cancer och jag som närastående vet hur jobbigt det är.
Önskar dig all lycka!
Erika
Kommentar från Susanne
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (18:27)
Jaa, livet är bra konstigt! Men du måste försöka tänka positiva tankar så gott det bara går! Lev livet som vanligt (så mycket du nu går just nu…..)!
Tänker på dig/er!!! Styrkekramar, Susanne.
Hoppas också du finner lite tröst i alla ljus som tänds och alla kommenterar här på bloggen. Vi är många som tänker på dig!! =)