Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Stark men inte ensam

10 augusti 2011 (21:05) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

I Aftonbladet i söndags kunde man läsa följande (och kan läsas på nätet här…):

Camilla Henemark hade bestämt sig för att ta sitt eget liv. Hon hade sålt allt hon ägde och skrivit avskedsbrev till alla hon kände. Men livet ville något annat. Hon blev hemlös och inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Det var där, på botten, som hon insåg att hon hade saker kvar att leva för.
– Jag har kämpat mig tillbaka till livet igen.

Camilla mår i dag bättre än på länge. Hon vill använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. ­Göra något ljust av mörkret. Hon är med i en grupp som håller på att utveckla en praktisk modell, kallad ICare Prevention (ICP), som handlar om att upptäcka psykisk ohälsa i tid.
– Vi måste bli bättre på att tidigt fånga upp personer som mår ­dåligt och ge dem rätt stöd, så att de inte ska behöva utveckla psykiska sjukdomar, säger Camilla.
Flera vårdinstanser och stora företag har redan visat intresse för metoden.
– Det här känns så oerhört ­viktigt. Helt plötsligt har jag fått ett syfte i livet som känns ­meningsfullt, säger Camilla.

Snart kommer ICare Prevention att börja spridas bredare. Läs mer om mitt inlägg om ICP här och om Camilla här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
11 augusti, 2011 kl 11 augusti 2011 (15:50)

Man blir glad när man läser om människor som faktiskt tagit sig ur detta med psykisk ohälsa. Det ger hopp! Om än det är en enorm tuff väg att gå. Psykisk ohälsa är ju inte ett stukat ledband eller ett ryggskott som det kan väntas med, som ska bida sin tid osv. Näe det är så mycket värre och jag facineras över att väntetiderna att få hjälp är så långa. Att det ska behöva gå månader från att en person uttrycker att den inte orkar mer, det fattar inte jag. Inte heller fattar jag att man som anhörig till vuxen ungdom inte heller ska få säga nått, inte berätta det vi ser och hur personen förändrats osv. Näe då kommer lagen in och säger ifrån. Det är ju absurt! Borde ju vara av största vikt att få höra från det som känner personen och hur den var innan? Tur att alla eldsjälar finns som själv upplevt detta helvete och kommit tillbaka och kan ev trycka på denna bit. För det är inte förens man gått i den andres skor man kan säga att man vet men framförallt ska det lyssnas på en person som uttrycker att den inte vill leva mer , inte orkar. Då är det inte okej att 5 timmar senare komma ut med en brochyr i handen och bli hemskickad och snällt vänta på vårdgarantin som är 3 månader. Jag finner inte orden!

Kommentar från Annica
11 augusti, 2011 kl 11 augusti 2011 (19:33)

Håller helt med dej Catarina.Förstår inte hur man kan skicka iväg en psykiskt sjuk människa som mår dåligt.Att behöva vänta i veckor för att få träffa någon att prata med.Ofta behöver den som mår dåligt också någon anhörig med sej för en trött psykiskt slut människa orkar inte stå på sej för att få den vård man behöver.
Tyvärr har jag sett flera stycken som fått hjälp för sent.När man inte klarar av att sköta sitt jobb,ens förhållande tar slut för ens partner orkar inte mera,om man har familj mår hela familjen dåligt.Då är det svårt att komma tillbaka till ens vanliga liv igen.Förstår inte varför man inte genast när man mår dåligt får hjälp ofta mår man väldigt dåligt när man äntligen får hjälp.Då är många dessutom väldigt ensamma när omgivningen inte orkar med den som är sjuk längre.Ofta kan det gå åratal som de anhöriga ställer upp tills inte orkar längre.
Att vara psykiskt sjuk är ingenting man får snabb hjälp med tyvärr.

Kommentar från Catarina
11 augusti, 2011 kl 11 augusti 2011 (20:53)

I regel har det dessutom gått ett tag innan man är så dålig att man söker psyk akuten med. Då ska där finnas snabba insatser. Det ska inte vara en kö på flera veckor och man blir hemskickad med lugnande och antidepressiva medel. Med starten av antidepressiva medel kommer i regel också en kraftig försämring till de redan dåliga mående patienten är i. Då är halmstrået att ta sig in för samtal till akuten när det är som värst. Oftast är väntetiderna också långa då samtal för varje patient ta sin tid. Och efter X antal timmar har det värsta tankarna kanske skingrats och man känner att man har inget där längre att göra för tillfället. Likadant blir det svårt att förmedla känslorna man hade då man först kom in och mådde dåligt. Men helheten av detta är att man sjunker ännu längre ner, man kanske inte klarar att äta dessa mediciner och må så dåligt etc. Alla har kanske inte stödet hemma heller att klara av det. Sedan kommer vårdgarantin som inte är av dess like, 3 månader. 3 månader är lång tid när man som patient knappt vet hur man ska få näst följande dag att gå.

Det löjligaste tycker jag ändå är att man så strikt ser på lagen när det gäller ”unga vuxna” att inte närståendes berättelser får komma fram. Åker jag med min far eller mor till läkare är det aldrig tal om några lagar och fullmakter. Då får man vara med, prata, fråga osv..vad är skillnaden vuxen som vuxen? Låg själv på akuten för ett tag sedan oförmögen att knappt kunna titta och nära plus andra kom med inte fasiken var det nån som bad om fullmakter eller ens frågade mig om det var okej att dessa satt med i salen när jag undersöktes och läkare pratade. Ja man får verkligen hoppas man aldrig blir så sjuk att man inte orkar.

Kommentar från A
1 september, 2011 kl 1 september 2011 (15:21)

Finns det något samband mellan att hon blev hemlös och intagen på sjukhus? Blev hon intagen på sjukhus för att hon inte hade något hem? Det är bra om någon vet svaret för det är viktigt för mig för jag klarar inte av att råka ut för psykiatrin.

Skriv någonting