Ludmillas Blogg

Det är märkligt detta med tid.
För mig är det ett tydligt FÖRE och ett tydligt EFTER.
Det är två olika liv före den 30 maj 2008 och efter.

Det betyder att när jag hittar papper från i början av 2008 knyts livet EFTER ihop med livet FÖRE. På ett sätt är det fint att hitta papper från FÖRE och tänka att då fanns Linnéa osv. Men allra mest tycker jag att det är jobbigt. För nu vill jag inte leva i det förgångna. Jag vill leva det liv som finns här.

I morse hörde jag på lokalradionyheterna att man efter 4 års tid öppnat upp en genomfart i Uppsala som jag åkte flera gånger dagligen tidigare. Det är Strandbogatan som förbinder en del av Uppsala på ena sidan järnvägen med den andra sidan. De håller på att bygga om tågstationsområdet, och detta är en del av det. Man stängde ned den för 4 år sedan. Det var alltså hösten 2007. Då fanns Linnéa. Vi pratade om det hon och jag. Vi pratade om hur gammal hon skulle vara när de skulle öppna vägen igen.

Idag öppnade de genomfarten. Och då har också det som var som det var när Linnéa fanns, förändrats. Det kanske är svårt att riktigt förstå vad det är för konstiga känslor som hakar sig fast i sådana här saker för mig.

För mig är det som att man lossar tidskrokarna från det förgångna. Släpper dem.
Släpper det förgångna ett snäpp till, så att jag kan komma framåt ännu mer.

Så att bron är färdig och att de har kunnat öppna genomfarten var skönt på många sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, Linnéa, strandbogatan

Taggar: Linnéa, självmord, sorg&saknad, strandbogatan