”Omgivningens stöd är livsviktigt”
När man mår dåligt och söker hjälp är bemötandet från vårdpersonalen mycket viktigt. Att anhöriga finns kvar och hjälper en att få hjälp har också mycket stor betydelse.
Annica Otter förlorade sin bror, mamma och pappa i självmord under loppet av tre år. På Hjärnkolls hemsida skriver hon:
Det var min dåvarande pojkvän som fick mig att söka hjälp första gången. På psykakuten sa jag till läkaren att jag var schizofren. Hon tittade mig i ögonen och sa… nej det är du inte, men du mår väldigt dåligt. Då kände jag mig lite tryggare med en gång.
Läs hennes berättelse och andras på Hjärnkolls hemsida här…
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk hälsa, psykisk ohälsa, anhörigstöd, Hjärnkoll, Handisam
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
7 januari, 2012 kl 7 januari 2012 (4:32)
Catarina: Ja, det är jätteviktigt att anhöriga inkluderas i vården. Anhöriga behöver information och stöd att förstå sjukdomen och vad man ska göra och när man ska kontakta sjukvården!
Moa: Tack, jag mår bra!
Kommentar från 109an
7 januari, 2012 kl 7 januari 2012 (9:38)
Tror oxå att psykvården inte är vana med att anhöriga ställer upp.
Min bror 37år ligger inne på 109:an i Uppsala stängd pykvård. Vi hälsar på minst 3 dagar i veckan och vi kallade oxå läkaren och vårdplanera till ett möte. De sa ingeting, vi fick fråga och vårdplaneraen satt och skicka sms smatidigt. Läkare svarade väldigt luddigt på frågor vi hade och såg ut som ett fråge tecken när vi tre anhöriga klev in i rummet. Många skäms för psyksjukan men jag berätta rakt ut på jobbet för ALLA och sa att så här är det. Vist är det jobbigt men jag skulle nog tycka det var lika jobbigt om han hade cancer. …
Kommentar från Catarina
7 januari, 2012 kl 7 januari 2012 (19:17)
Tycker det borde vara av stort intresse för vårdgivaren, för den sjukes rehabilitering att få veta så mycket som möjligt om denne t.ex händelser i livet och omständigheter som faktiskt också kan påverka. Det finns ju alltid en människa innan den blir sjuk också. Det jag upplevt är mest att man ska bara gilla läget och förstå. Riktigt så enkelt är det ju inte. Som anhörig mår man dåligt på ett annat sätt att se sin nära kära må psykiskt dåligt och detta borde verkligen inte ignoreras som det inte hade någon betydelse. Klart det har en enorm betydelse om man ska vara den trygga bit som ska stötta! Där blir jag rent sagt förbannad när man inte ens vill ta till sig anhörigas berättelser om vad det vet, sett, hört osv som är av stor vikt tycker ju jag. Inget kan ju vara av obetydelse när det gäller att få en människa frisk igen?
Men det är kanske vården i ett nötskal här?
Kommentar från Eva
8 januari, 2012 kl 8 januari 2012 (20:12)
Jag skriver här för jag tänker på Camilla. Hur ska denna stackars tjej kunna komma ut från rättspsyk.Kan vi verkligen låta människor vara inlåsta
på detta viset.
Kommentar från Eva
8 januari, 2012 kl 8 januari 2012 (20:25)
Forts. Jag förstår att man inte kan låta människor ta livet av sig. Men om man inte orkar leva då. Vem har rätt att bestämma det och till vilket pris ska man överleva. Vilket liv lever Camilla? Inget i stort sett. Tro nu inte att jag önskar att hon inte får leva ett bra liv. Jag har själv försökt ta livet av mig och livet efter det kunde jag lika bra varit utan. Jag bara hänger med, saknar glädje, skratt, samhörighet och mycket annat. Ingen kan förstå sim inte varit i det mörka hålet. För många kanske det bli bra, men Dick inte alla. varför är det så fult att göra sitt eget val om att leva eller inte… Hsg måste leva för min egen skyll och inte för att andra vill ha mig kvar. Kanske jag är knäpp.. Som tänker så. Får säkert många emot mig för mitt sätt att tänk, men jag står för detta…
Kommentar från Linda
16 januari, 2012 kl 16 januari 2012 (0:39)
Jag har själv mist min 14 åriga dotter för exakt 14 veckor sedan när hon bara lämnade vårt hem och gick de 75 metrarna ner till järnvägen och blev påkörd av tåget i 165km/h. Lokföraren sa att hon stod helt stilla med en luva över huvudet. Vi visste inte ens att hon mådde dåligt då hon aldrig visade något åt det deprimerande hållet utan hon var duktig i skolan, glad och hade vänner. Men något gjorde att hon för 14 veckor sedan bestämde sig för att det var hennes sista dag. Som mamma i min sorg hade det varit enkelt att följa hennes exempel, att vara så egoistisk i min sorg att vilja avsluta det som gör ont men jag har fler barn att tänka på. Alltså kan jag inte bara tänka på mig själv och det är inte rätt att bara tänka på sig själv hur hemskt än livet är. Styrkan sitter väl i att finnas där för mina andra barn och att vilja vara där för dem när deras syster inte orkade vara kvar. Vi lever i ett VARFÖR? men det varför ska inte få hindra oss från att se möjligheterna.
Det är extremt ovanligt att barn i 14 års åldern ställer sig framför tåget. Ca 1-2 varje år. Kommer man över till 15 år är det några fler men det är ovanligt ändå. De flesta som försöker ta sina liv ropar på hjälp. De som ställer sig framför ett tåg vill inte ha den hjälpen.
Jag hittade till din blogg efter att min dotter tog sitt liv men jag orkade inte läsa och har inte riktigt orkat än heller. Det känns så nära när man läser om Linnea och Linnea fick hjälp men de försummade henne. Vi såg inte att min dotter mådde dåligt under den glada, duktiga och ambitiösa skalet.
Kommentar från Catarina
5 januari, 2012 kl 5 januari 2012 (23:12)
Men så kan även omgivningen behöva hjälp att förstå med. Det är svårt att vara anhörig till någon som blir psykiskt sjuk. När det plötsligt händer och någon förändras, man känner inte igen sin nära och kära och man står handfallen för man förstår ingenting. Inte heller får det anhöriga prata med någon, ingen information någonstans i från. Som anhörig står man därmed tusen frågor men får inga svar likväl ska man vara den stöttande personen mitt upp i ett kaos man inte förstår, det är inte lätt. Som anhörig dras man in i sjukdomen också, man kanske får uppleva jätte jobbiga situationer, en enorm oro och mest av allt en fruktansvärd maktlöshet att inte kunna göra nått för att det ska bli bra igen, så kan det kännas. Den sjuke mår fruktansvärt dåligt men det gör även det som står runt omkring och där tycker jag att det brister i vårdapparaten att man som anhörig inte får hjälp att förstå, hjälp att kunna hjälpa osv. Som anhörig behöver man också någon kanske ibland att prata med om detta, vrida, vända och förstå. Men jag tycker bara det har förväntats att man ska bara fixa det. Hur fixar man när någon mår så dåligt att den säger att den inte orkar mer, hur fixar man bara att se när någon mår så dåligt och inget man säger eller gör hjälper ett uns. Det är ingen inbyggd mekanism alla har att man bara klarar det. Det är hemskt att vara anhörig! Anhörig stöd på ett tidigt stadium så man får veta vad det är som händer!