Ludmillas Blogg

Jag vet inte riktigt var jag ska börja…

Jag föddes snart för 27 år sedan. Med åldern började jag förstå mer och mer att någonting var fel på mig.

Jag fick stora raseriutbrott när jag var liten och sa många gånger till min mor att något var fel på mig. Min uppväxt har varit i en miljö där båda min föräldrar druckit. Löd jag inte min mor när jag var liten slog hon mig med mattpiska. Med tiden slutade min mor att dricka men min far fortsatte. Åkte dit för rattfylla. Dom bråkade var och varannan dag.

Skolan fick jag kämpa mig igenom. Sa flera gånger till olika lärare att jag ville ha stödhjälp men fick ingen.
Jag var den tysta i klassen. Den som inte orkade med allt surr.

Tonåren kom, rökning och intag av alkohol på helgerna.
En hård tid i mitt liv.
Där kan jag säga att det var tur min mor fanns. Hade inte varit den jag är idag om hon inte hade haft sådan koll på mig.

Gymnasiet kom, fick verkligen kämpa mig igenom. Slutade med att jag fick ett samlat betygsdokument.

Vad händer efter gymnasiet? Det är nu man ska ta det stora steget in i vuxenlivet. Hade praktik, fick jobba extra.
Klarade inte av att bo hemma pga min fars alkoholproblem. Fick en lägenhet via soc. Den dagen jag fick den. Oj, så nära jag och min mor kom varandra. Bästa vänner blev vi!

Efter praktiken fick jag plusjobb i 2 år. Efter det testade jag jobba som bussvärdinna, men jag klarade det inte. Jag började på Komvux för att läsa upp gymnasiet.

En dag i februari 2009 rasade hela min värld. Som en chock och oväntat dog min mor den dagen. För min mor var den som hjälpte mig i vardagen med tvättning, matlagning osv. Men nu fanns inte hon. Hon som var mitt allt i denna värld. Jag kunde ringa henne säkert 10 gånger om dagen när hon levde, bara för att prata med henne. Hur skulle jag nu klara mitt liv utan min mor?

Jag blev krisintagen på vuxenpsykiatrin där det med tiden gjordes olika tester. Sen konstaterade de att jag har ADD och även bipolär 1. Det är inte konstigt, att jag sagt att något var fel på mig.

Det är en evig kamp!
Jag har isolerat mig helt hemma. Ansökan om aktivitetsersättning har pågått sedan 2009 med avslag och nya läkarutlåtanden och utredningar hela tiden.

Sen kom dagen, julafton 2010. Min far åker in på sjukhuset. Där han ligger kvar i över 1 månad. Han lider av olika sjukdomar en av dom är att han är tvungen att ha syrgas dygnet runt. Det händer så mycket under denna tid. Och jag själv gav upp mitt liv med en överdosering. Jag svävade mellan liv och död. 2 dagar efter min hemkomst från sjukhuset blir min far väldigt dålig och åker in på sjukhuset igen. Denna gång överlever han inte utan somnar in februari 2011.

Aktivitetsersättningen ligger fortfarande hos försäkringskassan och jag får göra utredningar som dom vill ha in. Här konstateras även att jag har läs- och skrivsvårigheter. Detta skulle gå fort sa dom. Idag 29 januari 2012 kämpar jag fortfarande med försäkringskassan och senast fick jag avslag.

Varför?
Jo, för att jag arbetstränar. Det är ingen arbetsträning utan en dagverksamhet som jag går till i någon timme för att få bort min isolering från mitt hem. För att få vänner. Inte sitta hemma själv, och låta tankarna ta över ens liv.

Under denna tid har jag även haft 2 förhållanden men båda har tagit slut på samma sätt. En sak jag lärt mig är att jag har inte kan lita på andra.
(Min far lovade mig sen tidig barndom att han skulle sluta dricka men så blev det aldrig. Han dog även pga av att han hade levercirros.)

Jag har en bror som är mycket äldre än jag. Men han förstår inget, han förstår inte mig. Det han säger är: ”men gå och sök ett jobb, det finns massor”. Jag har inga riktiga vänner som förstår mig. Jag lever själv med en evig kamp i panikattacker för min vardag aldrig får en trygghet. Ständigt denna inre stress.

Nu lever jag på en inkomst som inte tar mig någonstans. Vet inte hur jag ska klara mig och får ingen hjälp någonstans. Det är svårt utan dom som var ens trygghet, mor och far. Fast min far var som han var så hjälpte han mig på många sätt.

Men nu känns det som att jag håller på ge upp. Kroppen är så slut, hjärnan går på högvarv. Vaknar upp på nätterna i panik och tårar.

Detta är en kort historia av mitt liv.

Ensam… Starkast?
_________________________________________
Tack för att du delar med dig av dina tankar och det du varit med om. Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt tungt med så många motgångar. Sorg och saknad, förluster, svårigheter i skola och arbetsliv, långa utredningar och en känsla av att de inte tar dina problem på allvar. Och så svårigheter att få aktivitetsersättning. Jag förstår inte alls hur det kan bli så där. Det borde inte få ske.

Jag hoppas att du har någon samtalskontakt som hjälper och stöttar dig genom detta? Har du någon kuratorshjälp som du kan rådgöra med angående FK och de bitarna?

—
Om även du vill dela med dig av ditt liv kan du skriva till kontakt@ludmilla.se så lägger jag ut det som ett gästbloggsinlägg. Skriv gästblogg in ämnesraden. Om du istället har en fråga eller en situation du vill att jag kommenterar i ett videoinlägg skriver du videoinlägg i ämnesraden.

Läs även andra bloggares åsikter om gästblogg, aktivitetsersättning, ersättning från försäkringskassan, alkoholism, bipolär typ 1, ADHD, läs- och skrivsvårigheter

Taggar: ADHD, aktivitetsersättning, alkoholism, bipolär typ 1, ersättning från försäkringskassan, gästblogg, läs- och skrivsvårigheter