En dröm om sorg
Vilken konstig dröm jag hade.
Den var så verklig och så intensiv.
Jag drömde om att jag sörjde. Att jag kände den djupa smärtan som så länge bodde i mitt hjärta.
Den intensivt djupa, rivande, slitande, förgörande smärtan i sorgen efter min älskade Linnéa.
I drömmen kände jag den igen. Jag grät och jag upplevde sorgens djupa bottenlösa mörker.
När jag vaknade var den inte kvar. Jag mindes smärtan från drömmen. Men känslan var inte kvar.
Jag lever inte i den intensiva sorgen längre. Mitt minne har lagrat hur det kändes, men jag lever inte i det längre.
Det är märkligt hur man kan läka ett sådant stort och djupt sår som sorgen efter ett barn skapar.
Nu i backspegeln kan jag se att det tog ca 3 år att läka. Ärret finns där för livet. Men såret är nästan läkt. Hur det har varit möjligt har jag ingen aning om. Men uppenbarligen går det att läka.
Vad finns då kvar? Ett stort och tydligt ärr. Jag är märkt för livet. Ett enormt trauma har gjort att jag trots att det nu gått 4,5 år (! Hur är det möjligt???) fortfarande har en katastrofberedskap. Det visar sig genom att jag tror det värsta när jag inte får tag på någon eller någon kommer för sent. Jag tänker ständigt att det kanske är sista gången vi ses. Jag är också väldigt osäker på om jag gör rätt som förälder i många situationer på ett annat sätt än tidigare.
Men såret är nästan läkt. Det blev tydligt när jag vaknade från sorgedrömmen.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Elisabeth
18 oktober, 2012 kl 18 oktober 2012 (10:45)
om det stämmer med den tid det tog för dig så har vi två år kvar innan det känns någorlunda uthärdligt. Just nu är jag inne i en period där det är jobbigt…Jag som aldrig drömmer – inte så att jag kommer ihåg dem i alla fall, alla drömmer ju – har börjat drömma så konstiga drömmar nu. Kan bero på att vi börjat gå på Leva vidare-gruppens möten kanske. Mycket flyter upp på ytan igen. Känslor och tankar… jag har äntligen orkat göra en minnestavla med foton av vår son från det att han var barn och fram till vuxen ålder. Så många minnen… Tavlan sitter nu på väggen hemma där vi kan se den varje dag. Kramar/Elisabeth
Kommentar från Lisa
18 oktober, 2012 kl 18 oktober 2012 (13:52)
Hej Ludmilla. Vilken gripande blogg du har! Jag skulle vilja komma i kontakt med dig om en av posterna du skrivit. Mejla mig gärna ditt nummer! Tack!
Vänliga hälsningar, Lisa
Kommentar från Bella
18 oktober, 2012 kl 18 oktober 2012 (20:11)
Ja, drömmar kan vara bra vägvisare. Det låter bra att du kommit vidare genom din sorg.
Kommentar från Lemon
18 oktober, 2012 kl 18 oktober 2012 (23:58)
Usch då, kan inte tänka mig vad du har gått igenom. Det är konstigt men nyttigt att få se det från andra sidan…
Kommentar från Ullrika
17 oktober, 2012 kl 17 oktober 2012 (22:03)
Det känns mycket märkligt att skriva det här men: jag blir glad av att din sorg blivit lite lugnare. Jag menar, du borde ju inte ha haft sorg överhuvudtaget…
Många kramar!