Växjö – primärvård
I torsdags flög jag till Växjö över dagen för att undervisa om självmord på förmiddagen och sorg på eftermiddagen. Åhörarna var olika yrkeskategorier i primärvården.
Det var en bra dag. Jag känner att jag har ett viktigt budskap att nå ut med. Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om att våga prata om det som är svårt. Att våga ställa frågor. Att förstå att tankar är bara tankar och att det inte betyder att man måste agera på tankarna. För visst är det svårt att möta någon som säger att den har självmordstankar. Det väcker mycket rädsla hos den som lyssnar. Vad kan man säga och vad ska man inte säga? Tänk om man driver någon till självmord genom det sätt man bemöter…
Jag har valt att i dessa sammanhang även väva in lite av min egen historia. Jag tror att det ger en bild av både självmordsbenägenhet och sorg. Jag minns själv hur det var på läkarlinjen – de patientfall man fick presenterade är de man kommer ihåg. Man får något att hänga upp teorin på helt enkelt.
Nästa vecka ska jag föreläsa på ett behandlingshem utanför Norrköping och hålla i en dag på Sverigehälsans KBT steg-1 utbildning i Malmö.
Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning om självmord, föreläsning om sorg, suicidprevention, KBT-utbildning, Sverigehälsan, suicidprevention, självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Bodil
26 september, 2013 kl 26 september 2013 (22:29)
Fick häromdagen den välmenta frågan ”Hur ofta tänker du på C?”
C är min bror som vid 52 års ålder tog sitt liv, för straxt fem år sedan.
”Varje dag” svarade jag.
”Men herregud, det måste du söka för, det är ju sjukt!” svarade vännen.
Må så vara, tänker jag, att det är sjukt.
Livet har gått vidare och jag också.
Men varje minnesglimt, varje gång jag möter honom i en dröm .. är något jag tackar för.
Kommentar från Maiellen Stensmark
24 september, 2013 kl 24 september 2013 (21:33)
Vilket fantastiskt jobb du gör Ludmilla! Jag lyssande till dig i Stockholm förra veckan, på den nionde nationella suicidpreventiva konferensen. Det blir så tydligt när någon som du talar, som har egen erfarenhet av att ett barn tagit sitt liv, din kunskap om suicidprevention och kunskap om hur anhöriga mår när det värsta hänt. Det finns så otroligt mycket att göra. Självmord går att förebygga!Tillsammans kan vi rädda liv!
Din undersökning av hur anhöriga mår, som har har förlorat ett barn i självmord, visar hur eftersatt omhändertagandet är och hur viktigt det är att få stöd och få berätta om sin sorg och förlust. Vi måste bli bättre i samhället på att ge stöd till alla som sörjer någon som tagit sitt liv, men också på att ta tillvara anhörigas erfarenheter och kunskaper och låta anhöriga bli delaktiga/lyssnade på för att förbättra och förebygga fler förluster och mer mänskligt lidande.
Föräldrar och anhöriga måste få insyn i vården av människor med psykisk ohälsa. Som det är idag kan psykiatrin vårda människor, också så unga som 17-25-åringar utan att anhöriga informeras, om den som vårdas motsätter sig det. Varför kan man fortfarande se det så inom psykiatrisk vård, när man inom den somatiska vården har förstått att människor behöver sitt sammanhang och nätverk. Anhörigas kunskaper och oro behöver tas tillvara och tas på allvar! Anhöriga måste betraktas som en tillgång i vården och ses som speciellt viktiga när det gäller att hjälpa och stötta personer med psykisk ohälsa.