15 maj igen
Ja, så var det den 15 maj igen. Det finns datum som etsar sig fast.
- 13 april
- 15 maj
- 30 maj
- 7 juni
Den 13 april blev Linnéa inlagd (läs mer…). Den 15 maj var hon hemma på permission själv och försökte skära av sig halsen (läs mer…). 30 maj tog hon sitt liv (läs mer…). 7 juni var hennes födelsedag.
Nu är det två veckor till dess att dödsdagen är igen. För SJUNDE gången. Den 30 maj är det SJU år sedan Linnéa tog sitt liv. Det är jättelång tid.
Det är en evighet sen. På den tiden hade man CD-skivor. Man lyssnade på Jason Mraz och Veronica Maggio sjöng 17 år. Dima Bilan vann Eurovision. Tänk vad mycket som har hänt sedan dess. Min syster har fått två barn. Min äldsta dotter har fått två barn. En syster har gift sig. En annan har skiljt sig. Hus är köpta och sålda. Jag fick cancer. Jag fick en dotter, Linnéas lillasyster.
Så mycket som Linnéa aldrig fått vara med om.
Och allt arbete med Suicide Zero är fantastiskt. Det som gör att Linnéas död inte är förgäves. Tack alla ni som stödjer organisationen med medlemskap, bli volontär, månadsgivare, att starta en insamling eller att göra #hoppetförsuicidezero (www.suicidezero.se). Följ Suicide Zero på facebook, instagram och twitter. All hjälp för att minska självmorden är så otroligt mycket värt. 1600 personer om året dör i onödan. Och ca 60 av dem är under 19 år.
Just 15 maj är en dag förknippat med stor frustration. Känslan jag bär med mig är att man inte lyssnade på oss. Att man försökte fokusera på att det var något fel i familjen. Att det var därför Linnéa mådde dåligt.
Idag när jag vet mer än de flesta om självmord, suicidprevention och varför man tar sitt liv förstår jag att detta förhållningssätt är direkt destruktivt. Så viktigt det är att man inkluderar familjen och föräldrarna i vården av ungdomar som mår dåligt. Att boostra föräldrarnas förmåga är så centralt. Men även i vuxenpsykiatrin är det centralt att inkludera anhöriga.
Det är ett systemfel att tro att en ”psykpatient” inte vill att anhöriga ska involveras i vården. Det är en självklarhet att någon utanför vården måste finnas med i planeringen. Vården konserverar föreställningen om att psykisk sjukdom ska döljas. Vården hjälper till att bibehålla tabu.
Vi måste våga prata om hur vi känner. Det farligaste tabut är att man skulle kunna trigga någon att ta sitt liv genom att fråga om personen tänker på självmord. Det är inte sant. Tvärtom så är de flesta som befinner sig i det mörkret lättade över att någon vågar ta i frågan.
Vi måste börja lägga oss i varandras liv.
Det räddar liv!
Om du vill stödja suicidpreventionen är du välkommen att stödja organisationen på någon av de sätt ovan! www.suicidezero.se
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Fanny Roethlisberger
16 maj, 2015 kl 16 maj 2015 (9:56)
Jag minns den dagen. När Linnea kom tillbaka med omplåstrad hals. Vi hade ju någon slags icke verbal kommunikation, och behövde inte alltid säga så mycket alls för att förstå precis. Det var vi två, och en annan tjej, som umgicks just då. Vi mest VAR, ihop. Sa inte så mycket, gjorde inte nödvändigtvis så mycket heller. Linnea spelade gitarr, den andra tjejen ritade, och jag iakttog. Vi hade väl inte så mycket att säga, antar jag.
Men den dagen kom Linnea från permissionen och jag reste mig från bordet för att ge henne en välkommen-tillbaka-kram. Efter kramen stannade jag som till i rörelsen och såg på henne, hon såg tillbaka helt lugnt och stilla – hon visste precis vad jag tänkte, som vanligt. Och jag visste vad hon tänkte, som vanligt. Jag nickade åt halsen och sa ”vad har du gjort det för, vi då? Vi har ju saknat dig bara efter en dag”. Hon log snett och svarade ”Fanny, du vet att vi är på psyket va?”
Sen sa vi inte mer. Vi spelade kubb i kvällssolen och la oss i varsin säng.
Det var sista gången vi sågs, för sedan blev jag förflyttad till äs-enheten igen och såg henne först två veckor senare, genom fönstret när hon var påväg in efter den där psykosen under permissionen den 30e maj. Jag minns att jag såg henne, och tänkte ”undra om hon lurar dem, eller om de kan förstå henne som jag gör, utan ord”. Det kunde de tydligen inte, och de här veckorna är alltid en blandning av lättnad för Linneas skull, att hon nu slipper må som hon gjorde, samtidigt som jag är så ARG. Så ledsen. För hennes skull, för din och din familj skull, för det faktum att de som skulle rädda henne misslyckades. Jag tyckte ju hon talade så himla tydligt, även om det inte var i ord.
Stor kram till dig Ludmilla <3 tack för allt du gör.
Kommentar från Monica Petersson
16 maj, 2015 kl 16 maj 2015 (11:27)
Precis som du säger så bidrar vården med att konservera synsätt och det är tragiskt. Nyligen kom jag hem från Senegal och hade hög feber. Efter två dagar hade jag fortfarande ganska hög feber och var ordentligt medtagen så jag ringer sjukvårdsupplysningen. De envisas med att jag ska ringa 112 och åka in samma dag till akuten. När jag ringer 112 informerar jag att jag inte orkar åka kommunalt in utan vill vänta, alternativt ta en sjuktaxi. Då skickar de en ambulans och hämtar mig. Jag kunde inte låta bli att reflektera över alla de gånger jag var med min psykotiske son som inte hade något annat i huvudet än att ta sitt liv. Jag fick kämpa för att han överhuvudtaget skulle bli mottagen på akutmottagningarna, och flera gånger hände det att de skrev ut honom fastän suicidrisken var enormt stor. De informerade inte ens mig att han blev utskriven. En gång skrev de ut honom när han var i psykos, mådde fruktansvärt dåligt och hade uttalade suicidtankar. Han fick hjälp med att hämta ut en massa piller som han fått på recept plus receptet (han kunde få ut på det en gång till) i fickan. Han gick raka vägen och försökte ta sitt liv förstås. När jag låg i ambulansen på väg in tänkte jag på vilken skillnad i attityd det är. Där låg jag och alla inblandade var medvetna om att det inte var risk för mitt liv. Det var inte ens någon som trodde att jag hade Ebola, utan det handlade om säkerhetsrutiner bara. Min son, som så många gånger försökte ta sitt liv, kunde anses sväva i livsfara. Att inte bli mottagen på akuten kunde innebära slutet av hans liv, och ändå ville, eller kunde de inte ta emot honom. Ibland var orsaken bara att de inte hade plats. Sådan skillnad på attityder och resurser! Det är länge sedan min son tog sitt liv, över tio år sedan, och det är beklämmande att vården utan problem skapar nya säkerhetsrutiner vad gäller smittförande sjukdomar, men inte kan förändra rutiner eller skjuta till mer resurser för psykiskt sjuka och suicidbenägna. I mina ögon handlar det uteslutande om synsätt.
Kommentar från Anna Karlsson
17 maj, 2015 kl 17 maj 2015 (12:07)
Det som jag tror sätter käppar i hjulen för anhöriga är att vi som vårdpersonal har sekretess gentemot anhöriga då patienterna är över 18 år. Det är ju bra för patienten om denne inte vill att man ska tala om för andra om deras mående etc. Men för anhöriga som såklart vill veta hur deras barn mår etc så är det ju inte bra med sekretessen för just anhöriga. För då kan det såklart kännas som att anhöriga inte får vara delaktiga i vården. Det är ju ändå anhöriga som känner sina nära och kär bäst och jag tycker det är A och O att jag och fler som är vårdpersonal ska vara lyhörd och lyssna på anhörigas berättelser för där kan ju alltid finnas mycket viktig info som faktiskt gäller patientens liv. Den infon är ju superviktig. Så sekretessen är både för och nackdelar. Vi vårdpersonal kan ju då känna oss som att vi både gör nytta och stänger anhöriga ute i och med att lagen finns som vi måste följa. När det gäller BUP så vet jag inte vad som gäller där med sekretessen gentemot familjen så länge barnet inte är myndig. Har aldrig jobbat inom psykiatrin alls så därför vet jag inte vad som gäller och särskilt inte inom BUP. Men jag lär mig här och av andra föräldrar att det är så viktigt att lyssna på anhöriga. Man kan ju tänka sig själv att om jag vore anhörig så vill jag ju bli lyssnad på och respekterad osv. Därför måste och vill jag som vårdpersonal också bemöta anhöriga så som jag själv skulle vilja bli bemött om jag vore anhörig. Jag tycker att det finns för lite vårdplatser inom psyk. Jag själv blev nekad inläggning en gång just för att det inte fanns plats. Öppenvård kom ju till efter institutioner osv, men det blev ju istället att fler blev uteliggare och att antalet vårdplatser blev mindre. Så det blev ju tyvärr inte bättre. Sedan tycker jag att det ska vara mer vård än förvaring inom psykiatrin överhuvudtaget. Det är kanske dock inte förvaring överallt, men jag vet att det förekommer på en del ställen iallafall. Mer resurser behövs helt klart och det ska vara personal som verkligen passar för jobbet också. För såväl patienter som anhöriga och vårdpersonal. Du skriver bra och fint Ludmilla! Sänder varma kramar till dig!
Kommentar från Ludmilla
17 maj, 2015 kl 17 maj 2015 (18:23)
Vad gäller sekretessen så är det självklart viktigt att respektera den. Men det handlar ju om att motivera patienten. Det är självklart i den somatiska vården att det finns anhöriga runt patienten. Det är självklart även när det gäller psykisk sjukdom, men plötsligt börjar man prata om sekretess. Svårast är det när barnet fyller 18 år. Plötsligt blir man jätterädd för att prata med föräldrarna. Detta även när ungdomen fortfarande bor kvar hemma. Helt galet.
Kommentar från ak
25 maj, 2015 kl 25 maj 2015 (8:23)
Mycket viktiga saker du för fram, tack för allt ditt jobb Ludmilla! Jag vill även slå ett slag för det förebyggande arbetet som ju börjar långt tidigare än när psykisk sjukdom konstaterats. Nämligen i skolan, och tom förskolan, när barn visar att de behöver hjälp. Alltså långt innan diagnoser, tester, mediciner och landstingsinsatser. Att involvera föräldrar i stödarbete kring barn som visar symtom på att inte må bra i skolan/socialt, tror jag är A och O. I dag är kommunal personal så pressade att de tvingas prioritera och då är det tyvärr sällan samarbete med föräldrar som blir fokus. Föräldrar som önskar samarbeta och utbyta information för att utforma bästa och mest effektiva (och oftast därmed också mest ekonomiska) stödet till barnet blir ofta utestängda då de uppfattas som jobbiga. Jag har många år bakom mig med kamp för att skapa och upprätthålla bra relationer med skolpersonalen för att ge mitt barn med mycket oro och ångest (men utan diagnos) det bästa förebyggande stödet. Min åsikt är alltså att man behöver inrikta insatser på samarbete med kommunen för att på ett tidigt stadium fånga upp de barn som annars hamnar i riskzonen för psykisk ohälsa.
Kommentar från Ludmilla
29 maj, 2015 kl 29 maj 2015 (11:20)
Jag håller fullständigt med om detta. Inom Suicide Zero förespråkar vi en rejäl satsning på skolhälsovården enligt Miami-modellen!
Kommentar från Tofflan
15 maj, 2015 kl 15 maj 2015 (22:25)
Vi måste våga prata, vi måste våga tränga oss på, helt klart.
Många varma tankar till dig!