Helvetets dag
Linnéa 1993-2008. 13 april 2008
Lördagen den 12 april 2008 hämtade jag upp Linnéa från sin pappa efter att hon gjort lumpen en vecka. Hon pratade på i bilen som vanigt och berättade om vad de gjort. Hon tyckte det var jättespännande.
Hon kallade det för en av de bästa veckorna i hennes liv. Detta tyckte jag var lite märkligt förstås…
Hon var väldigt trött och la sig tidigt.
Söndagen den 13 april ville hon bara vara på sitt rum. Hon låg på sängen och skrev i ett block och lyssnade på musik. Jag försökte prata med henne, men hon var väldigt irriterad. Det var inte likt henne att höja rösten och säga åt mig att lämna henne i fred. Samtidigt ville jag respektera henne.
Jag gjorde flera försök under dagen. Det var bara hon och jag hemma. De andra var på Jonas schacktävling. Jag kom med te, smörgåsar och försökte få kontakt. Men hon ville bara vara i fred.
Jag väntade. Jag smsade med Johan under dagen och bad om råd. Jag märkte ju hur dåligt hon mådde, men jag nådde henne inte.
På kvällen ville hon inte äta. Hon kom upp pliktskyldigast till maten, men satt bara med och gick sedan ner i hennes rum igen.
När huset hade gått och lagt sig och jag satt uppe själv kom Linnéa upp. Hon var ledsen och grät. Hon berättade att hon ville dö. Att hon gjort en snara för att hänga sig. Vi pratade länge och jag väckte även Johan.
Efteråt har jag sett hennes anteckningar. Söndagen den 13 april var ”helvetets dag”. Hon kämpade mot sina demoner.
Game Over. 13 april 2008
Tillsammans kom vi fram till att Linnéa måste läggas in. Linnéa verkade lättad för det.
Vi åkte in på natten och blev inlagda på BUP.
Vi sov i matsalen den natten.
Läs även andra bloggares åsikter om inläggning, barn-och ungdomspsykiatri, BUP, demoner, självmordstankar
Kommentarer till inlägget
Kommentar från annika sandberg
12 april, 2009 kl 12 april 2009 (16:01)
Min dotter förväntades klara resa mellan Hässleholm och Malmö för att få KBT , dock orkade hon inte ta itu med någonting i det skedet och kände nog att hon gjorde sin läkare besviken…han hade ju ordnat så att hon fick en av de bästa terapeuterna i Skåne…hon borde vara glad och tacksam men terapin skrämde henne mer än tvångstankarna…som att välja mellan pest och kolera.
Hon åkte ensam med tåg och buss ( jag visste ingenting) till Limhamn, där vi bor, tog ut en 500 kronorssedel i bankomaten , gick in på apoteket och köpte 2 askar Alvedon ( jag hittade både bussbiljett och apotekskvitot senare), gick sen in på mottagningen och sa till terapeuten ; ” Jag orkar inte kämpa mer”
De blev oroliga , skjutsade henne tillbaka till behandlingshemmet, sa till personalen att ” hålla ett extra öga på henne”, bestämde inläggning på psykiatrisk vårdavdelning i Malmö några dagar senare. Kvällen innan hon skulle till Malmö tog hon en överdos Alvedon. På morgonen berättade hon vad hon gjort och sen blev det ilfart till Hässleholms sjukhus.
Resten finns att läsa på JO:s hemsida, ärenden om sjukvård, Hässleholm.
Annika
Kommentar från Catarina
12 april, 2009 kl 12 april 2009 (17:36)
Men lilla gumman vad hon måste ha mått…jag ryser. En sådan vacker tjej. Likaså har jag ju läst din blogg från början till slut och verkligen förstått att Linnea haft en berikad uppväxt med massa kärlek och händelser såsom otroliga resor osv. Så svårt att förstå att dessa ”sjukdomar” kan förgöra så. Å mamma som man är själv är tanken på att ens barn skulle börja må så dåligt så skrämmande. Visst man har otroliga krafter när det väl gäller men bara tanken att förlora sitt barn får mig att må dåligt. Ni alla mödrar med änglabarn är fantastiska tycker jag, kan inget annat säga.
Catarinas senaste blogginlägg..Påskdagen
Kommentar från Caroline Landén
13 april, 2009 kl 13 april 2009 (10:18)
Hittade till din blogg via tillminneav.se Jag beklagar sorgen efter din fina dotter. Så fruktansvärt hemskt att läsa, så sorgligt! Finns det något som en vanlig medmänniska som jag kan göra för att hjälpa dessa ungdomar? För detta är verkligen något som berör mig! Jag har själv haft dessa tankar till och från. Men när jag fick mina barn så blev det min räddning. Jag skulle aldrig kunna lämna dom nu. Mina tankar går till dig dom andra anhöriga! Varma kramar Caroline Landén
Caroline Landéns senaste blogginlägg..Jakten på Zlatan!
Kommentar från Paulina
13 april, 2009 kl 13 april 2009 (18:36)
”Jag vill bort, kanske dö” skriver hon. Så sorgligt. Och så sorgligt att det så snabbt gick över från ett ”kanske dö” till ett ”vill dö”. Hjärtskärande och samtidigt så svårt att förstå för en utomstående person som inte själv drabbats av psykos.
En fråga till dig, Ludmilla (frivillig så klart!): Du har ju enligt egen utsago i bloggen läst Linnéas dagböcker. Visade hon i dagboken inga tecken alls på depression/nedstämdhet innan hon började förändras våren 2008? Kom det så plötsligt som det verkar?
Paulinas senaste blogginlägg..Grillad macka med lime- och chilimarinerade räkor på Lilla Caféet på Söder
Kommentar från Ludmilla
13 april, 2009 kl 13 april 2009 (19:00)
Paulina: Det finns vissa tecken på att hon var irriterad på sina syskon och att hon tyckte det var jobbigt med både vår familj och hennes pappas familj vid några enstaka tillfällen. Men, vem känner inte så som tonåring..? Våren 2006 står det att hon har kunnat berätta saker för sin moster. Men det står inte om vad. Hösten 2006 hade hon sömnsvårigheter men det blev bättre.
Hon skrev inte sina innersta hemligheter. Det har jag förstått eftersom det kommit fram så mycket som inte står något om någonstans…
Kommentar från Paulina
13 april, 2009 kl 13 april 2009 (21:17)
Ja, det är väl så. Man vet kanske innerst inne att texterna kan läsas av andra. Och så finns det så många tankar och känslor som man inte kan formulera i ord. Som inte skulle vara möjliga att få ner på ett papper för att de är för starka eller abstrakta. Man kanske skäms för dem…
Åh, jag lider med Linnéa. Jag lider för att allt fick ett så definitivt slut. I sagan om Linnéa finns inte ett lyckligt slut. Det är därför vi alla är här. Läser din blogg. Jag önskar att det vore annorlunda.
Paulinas senaste blogginlägg..It takes two to tandem
Kommentar från Tonårsmorsa
14 april, 2009 kl 14 april 2009 (18:02)
Läser och förstår, men ändå inte…
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Veckans Kåseri (24)
Kommentar från annika
26 september, 2010 kl 26 september 2010 (22:24)
Hej jag har lidit av panikångest och alla symtom som du beskrivit stämmer in på den diagnosen. Gå gärna in på länken nedan och läs. Önskar dig och din familj all styrka och glädje.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Panik%C3%A5ngest
Kommentar från Anna – Swaussie
28 september, 2010 kl 28 september 2010 (7:26)
Hittade in i din blogg av en slump och greps av det du skriver så jag ville inte lämna utan att dela med mig. Svårt att förmedla vad jag känner när jag läser. Det väcker mycket tankar. Det är så svårt att förstå hur Linnéa kände men samtidigt kan jag relatera till väldigt mycket också. jag har också svårt att förmedla när jag mår dåligt och vill helst klara upp det själv, mådde under en period av mitt liv också väldigt dåligt…dock aldrig lika dåligt som Linnéa och jag lyckades ta mig ur den onda spiralen av tankar och vända.
Så tragiskt att Linnéa inte hann få den hjälp hon behövde så hon kunde hitta tillbaka till sin livsglädje. Men tack för att du så öppet delar med dig av känslor, tankar och betraktelser. Det ger mig som läsare en tankeställare om vad som är viktigt egentligen i livet. Om att vi ska bry oss om varandra och om hur våra nära och kära mår. Våga vara påträngande och visa att vi bryr oss!
Kommentar från Ludmilla
28 september, 2010 kl 28 september 2010 (8:58)
Anna-Swaussie: Tack för att du delar dina tankar med mig. Det betyder mycket.
Kommentar från Ellen
2 mars, 2011 kl 2 mars 2011 (9:22)
Mitt barn har precis gjort ett självmordsförsök men överlevde tack och lov, men jag står på darriga ben och vet inte hur jag ska bete mig. När jag blundar ser jag bilden framför mig hur han ligger där och dör utan mig. Jag är så tacksam att han lever men ångesten har flyttat in i mitt bröst.
Kommentar från Ludmilla
2 mars, 2011 kl 2 mars 2011 (19:58)
Ellen: Jag förstår din vånda och din fruktansvärda rädsla. Har ni kontakt med psykiatrin? Har du fått information? Har ni fått någon diagnos?
Kommentar från MAlin
17 mars, 2011 kl 17 mars 2011 (22:33)
Du är så fruktansvärt stark! Jag är säker på att Linnéa ser hur du kämpar varje dag och är stolt ! Fortsätt med det du gör här. Det gör verkligen skillnad! Jag har själv mått såhär fruktansvärt dåligt att jag försökt avsluta mitt liv och kan ha viss förståelse för varför man gör som man gör. Har fortfarande diagnoser och mår fortfarande dåligt men är stabil. Men att läsa allt det du skriver här berör mig lika mycket varje gång och det ger mig på något konstigt sätt livslust. Det får mig att se livet från en annan sida. Skänker en tanke till Linnéa och hoppas hon har det bra där hon är. Och ett stort tack till dig Ludmilla! Sluta aldrig med det du gör. Du räddar liv!
Kommentar från Maria
31 maj, 2012 kl 31 maj 2012 (19:00)
Jag blir så ledsen över psykvårdens nonchalans, för det är vad det är. Alla de symptom som du beskriver… det är mer än ”bara” en depression. Att då ge antidepressiva. Har själv en psykossjukdom och jag säger inte att det är vad hon drabbades av, men kanske var det just det hon fick. En vän till mig hoppade från ett hustak för ett halvår sen och in i det sista försökte han hålla masken. Det var en fruktansvärd period, tiden efteråt, och jag började tvivla på livet – allt blev svart. Men tanken på att förlora sitt älskade barn på samma sätt är bottenlös. Hur skulle man orka… Du måste vara otroligt stark!
Pingback från Ludmillas BloggHelvetets dag igen… och besök på BUP » Ludmillas Blogg
13 april, 2014 kl 13 april 2014 (21:29)
[…] Ja, så var det den 13 april det sjätte året. För 6 år sedan så försökte Linnéa hänga sig i sitt rum. För dig som inte känner till vår historia så kan du läsa om det här… […]
Kommentar från jakob
3 december, 2014 kl 3 december 2014 (7:31)
psykvården är tyvärr åt helvete. de bryr sig inte ett dugg. sett många program o hört från många som jobbat inom psykvården att målet är inte att bota folk , det är att ”behandla”. hört från en som jobbar som skötare att hans kollegor behandlar de intagna som skit. de skämtar på kafferasterna o bryr sig inte.
av att döma det du skrivit om då din dotter begick självmord, verkar det snarare som att hon led av schitzofreni. dumt att psykvården inte märkte detta.
Pingback från Ludmillas Blogg » 7 år sedan helvetets dag
15 april, 2015 kl 15 april 2015 (8:19)
[…] 13 april 2008 var det för Linnéa, ”helvetets dag”. Läs här… Hon tillbringade hela dagen instängd i sitt rum och var väldigt avvisande. Hon hade ångest, men […]
Kommentar från C
12 april, 2009 kl 12 april 2009 (15:35)
Åh…jag känner igen det där att inte kunna nå…vi kunde inte nå min bror hur vi än försökte sista halvåret. Som att han helt drog sig in i sig själv. Sista gången han var hos våra föräldrar på landet, 4 dagar innan han dog, sov han dåligt o åt i princip ingenting…mamma hittade efter hans död hans kladd i en DN tidning. Det skrev han sista helgen…där skrev han sitt stora tvivel ”vet varken ut eller in…orolig, stressad…”. Det gör så ont i mig att han hade sådan ångest o oro…att han var helt ensam då han dog. Det är det som gör suicid så fruktansvärt, ensamheten, ångesten o vad jag tror det starka tvivlet in i det sista.