Ludmillas Blogg

En härlig morgon.
Jag njuter av solen. Isen ligger blank på sjön, men jag skulle inte våga ta en tur.
Pojkarna i lugn harmoni.
Vi spelar kort.
Sen fördjupar de sig i var sitt projekt och jag får några minuter för mig själv.
Vi ska åka in till Stockholm och hälsa på min syster och hennes snart 4 veckor gamla baby.
Liv och död i en salig blandning. Idag är en dag med liv. Och lite lust för livet också.

Kanske finns det en nyordning i detta kaos.

Läs även andra bloggares åsikter om liv, död, kaos, harmoni

16 mars 2009

Hej.
Jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig för att få sagt det jag vill ha sagt. Hoppas verkligen inte att jag på något sätt uttrycker mig fel och sårar dig. Men eftersom att det är ett sådant knivigt ämne så är det ingen omöjlighet, därför ber jag dig redan nu att förlåta mig ifall det skulle ske.

Jag har suttit här och läst din blogg länge och gråtit mig halvt fördärvad. Mest så klart för det öde som Linnea gick till mötes men även för att jag inte skulle fylla fjorton. Det hade jag bestämt och det är även en av de stora andledningarna till att jag blev fjorton år på barnpsyk. Då hade jag kämpat med min psykiska ohälsa sedan jag var tolv år.

Länge fick min familj vara skötare och vakta mig dygnet runt. Då hatade jag dem. För de tvingade mig att överleva. Nu skulle jag inte kunna vara mer tacksam, för efter alla dessa år så har jag faktiskt börjat vilja leva igen. Nu har jag varit självmordsbenägen i sex år och min kamp för att leva har precis börjat. Jag hoppas att jag skall vinna den. Om inte för att jag vet hur dåligt min familj skulle må om jag gav upp.

(Därför läser jag din blogg när de värsta tankarna kommer, för att påminnas. Tack för det.)

Men jag skulle även vilja förmedla en sak till dig och det är att jag sa många saker som liknade de Linnea sa. Något som jag inte gjorde för att jag inte älskade min mamma, utan mer för att jag älskade min mamma så mycket att jag ville att hon skulle hata mig. Kanske blev det lättare för henne då som har ett sådant värdelöst barn, var min tankegång. Jag kom även med fruktansvärda anklagelser mot min familj, både mamma och pappa. Något som jag gjorde dels för att avskärma mig ifrån min familj, men även för att jag var sjuk. Väldigt sjuk, med rösthörande och dylikt. Detta är något som jag idag har otroliga skuldkänslor för.

Det är även därför jag blir helt bestört när jag läser de anklagelser som riktats mot dig. Om man tolkar det som en tjej (som lider svårt och dessutom) som är i tonåren säger när hon är arg som ett mått på hur man är som mamma.. Ja, låt mig säga så här, då tror jag de flesta mammor skulle underkännas!

Varför människor skall hålla på och döma varandra i huvudtaget kan man ju fundera på, men det är inget som jag har ett bra svar på.

Jag hoppas iallafall att det skall gå bra för dig. Många varma kramar D

Läs även andra bloggares åsikter om kommentar, blogg, självmord, tonår, mamma

Igår var jag och Jonas på Elgiganten eftersom skrivaren på kontoret hade kraschat.
När vi skulle hämta ut skrivaren fick vi denna instruktion.

Ringa ”i” klockan…?

Jag letade och letade men hittade in in i den…

Läs även andra bloggares åsikter om ringa i klockan, dålig svenska

I somras när jag fyllde 40 år fick jag ett presentkort på massage av våra fina vänner.
Idag tog jag ut en till av behandlingarna.
Jag fick Shiatsu. Det finns fler än jag som har upptäckt hur skönt det är. Istället för att knåda musklerna trycks och strechas dem för att lösa upp inre spänningar.
En mycket skön massage!

Jag försöker vara snäll mot mig. Vi har föresten redan tagit helg.

Läs även andra bloggares åsikter om shiatsu, present, massage, skönt

Den här texten har en vän som jag lärt känna genom bloggen nyss skrivit. Hon ligger sedan många månader inlagd på en psykiatrisk klinik för sin depression, sin självdestruktivitet och sina självmordstankar. Jag bad henne att beskriva hur hon har det för att kunna lägga ut det här på bloggen.

Hon skriver det här för att ni ska förstår hur det känns. Hon skriver det också för att kanske ge hopp för någon annan.

Min vän är en mycket fin person. Omtänksam. Varm. Intelligent. Känslig. Stark!
Min stora önskan är att hon ska välja att fortsätta leva så att jag får möjlighet att träffa henne.
Snart!

Tack för att du delar med dig!
————————————————

Det är jobbigt att hela tiden tänka på självmord.
Slitas mellan om man ska leva, eller inte leva.
Slitas mellan smärtsamma tankar och tanken på de som blir kvar…
Självmord… så otroligt definitivt.
Det kan inte göras om. Man kan inte ångra sig. Det är det som är så hemskt…
För döden är inte bara början på ingenting… det är också slutet på allt…
En sista punkt i ens eget liv…

Jag har länge tänkt på självmord. Jag har många självmordsförsök bakom mig. Men jag har inte lyckats. Jag är i livet, utan att leva.
Och det är så oändligt smärtsamt.
Jag känner att det bara finns en utväg -Självmord.
Hur är det att tänka på självmord dag ut och dag in?

Det är fruktansvärt!
Det är smärtsamt. För jag vet inte om det kommer att bli bättre….
Jag slits med många självmordstankar.
Och dras mellan ytterligheterna – livet eller döden.
Här och nu, eller evigheten?

Dagligen slits jag mellan dessa ytterligheter.
De finns där, alltid.
Och det att gå runt och tänka på självmord hela tiden, tar så fruktansvärt mycket på krafterna.
Ska jag hoppa framför nästa lastbil? Ska jag hoppa från bron? Ska jag ta en överdos igen? Ska jag hänga mig i skärpet? Ska jag prova att svälta mig ihjäl?
Frågorna håller på att ta livet av mig.

Det är så hemskt att inte veta… Inte veta om man klarar att bevara kontrollen.
Så hemskt att inte veta om man kommer att ge efter för tankarna.
Så hemskt att inte veta om tankarna och känslorna blir starkare än förnuftet…
Så hemskt att inte veta om det, någon gång, kommer att bli bättre…

Förnuftet håller mig i livet.
Vetskapen om att de som blir kvar får det så hemskt och smärtfullt.
Det lilla hoppet om att saker en gång kommer att förändra sig, till det bättre…

Men så är det tankarna och känslorna.
Tankarna om att de runt mig kommer att få det bättre utan mig.
Tankarna om att döden kan befria mig från all smärta.
Känslan om att döden kommer att rädda mig från allt det onda.

Förnuftet segrar oftast, men vad händer den dagen som det inte gör det? Jag har blivit ”räddad” många gånger. Ambulanser, poliser, sjukhus – somatiska och psykiatriska, läkare, psykologer och psykiatriker, familj och vänner…
Likväl klarar jag inte att vara tacksam för att bli ”räddad”, för jag vill ju bara dö?
Eller vill jag egentligen leva?
Jag vet inte…

Jag tror att jag egentligen vill leva, men jag får inte till det.
Så jag vill dö, men får inte till det.

Självmordstankarna gör så ont! Så fruktansvärda. Och kan avslutas!

Jag känner att jag står bunden till ett berg, fastkedjad i ben och armar, och så ska jag bestiga berget. Hur ska jag orka? Det finns ju inte något hopp om att jag ska klara det. Så det är lättare att ge upp.

Jag känner att jag har vandrat så länge på väg mot döden.
Självmordstankarna har blivit en stor del av mitt liv. Och de är alltid med mig.
De har blivit en del av mig – och det är så svårt att bli av med dem… för de gör att jag orkar kämpa vidare.
Bara tanken på att det finns en utväg, som jag, när som helst, kan använda mig av… den tanken gör att jag klarar att stå ut, att jag klarar att fortsätta att kämpa.

Jag har märkt att det inte är farligt att prata om mina självmordstankar.
Första gången som jag pratade om dem var det skrämmande, farligt…
Men nu, nu har jag förstått att det är viktigt att säga ifrån när jag känner att jag börjar mista kontrollen.
Då kan jag få hjälp. Hjälp att hållas kvar i livet.
För när jag väl hoppar finns det inte längre någon hjälp… då är det över… och så många, många personer kommer att bli berörda.
Efterverkningarna är så stora!

Jag försöker att hålla ut, försöker att kämpa. Med mina självmordstankar.
Jag har kämpat i många, många år.
Min tröst är att det än gång kommer att bli bättre.
Jag kan inte ge efter, när det kommer att drabba så många, och det kommer att ta död på mitt sista hopp… och livet kommer att vara över… så ändligt, så otroligt definitivt…

Jag läste en dikt på internet som jag har fått mycket stöd i som jag vill dela med mig av:

Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit

Marie Fredriksson Anthony, 1986

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordstankar, ångest, hopp, att vara stark, Marie Fredriksson Anthony, leva, livet, döden, ge upp

För inte så länge sedan så skrev jag om Viral Trafik som skulle ge många fler besökare. Det är flera av oss som har testat detta genom att lägga ut en länk på våra bloggar.

Så här står det på deras sida:

Här nedan ser du en bild som visar hur systemet fungerar. Genom att tipsa 10 nya medlemmar har du möjlighet att få över 1 miljon gratis besökare till din hemsida eller blogg.

Alla dessa siffror baseras givetvis på att du tipsar 10 nya medlemmar och att dessa i sin tur tipsar 10 stycken nya medlemmar var i 6 led. Hur många gratis besökare du får till din hemsida eller blogg är helt beroende av hur duktig du är på att värva nya medlemmar.

På mitt konto idag ser det ut så här:

Din länk för att tipsa andra:
http://www.viraltrafik.se/?ludmillr

Antal tipsade medlemmar:
34

Nivå: Antalet Medlemmar
1: 13
2: 11
3: 8
4: 1
5: 1
6: 0

Uppenbarligen är det något som inte har gått som det var tänkt. 34 läsare i all ära, men jag har en känsla av att alla inte var nya! : )

Hur har det gått för dig?

Experimentet avslutat för min del!

Läs även andra bloggares åsikter om Viral Trafik, bloggtrafik, besökare

Nu har våren kommit till Uppsala också!
Det är torrt på delar av vägarna och det smälter och droppar.

Solen värmer och påminner om de smutsiga fönsterrutorna.

Emelie åt jag sushi-lunch med efter att vi varit på akupunktur tillsammans. När jag hämtat pojkarna tog vi fram cyklarna och justerade Jonas sadel. Han har vuxit! En härlig vårtur blev det.

Nu bakar Jonas pepparkakor! : ) Vi hade lite deg kvar och sista förbrukningsdag är 15 april 2009. Viktiga saker… ; )

Läs även andra bloggares åsikter om pepparkakor, cykla, vår, snödroppe, sol

Självmordsprocessen

Med suicidal process avses en utveckling från den första allavrliga självmordstanken över eventuella självmordsförsök till (fullbordat) självmord.

Ur ”Självmord och självmordsprevention”, Jan Beskow (red)

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsprocess, självmorstankar, självmordsprevention, Jan Beskow

Ett av de kort som jag givit till Linnéa för ett par år sedan, och som hon sparat i sitt rum.

”Utan dig är allt dumt” står det på tyska. Kon är dum. Haren är dum. Jorden är dum. Hörnet är dumt. Solen är dum. Jag är dum. Allt är bara dumt utan dig…

Ja, allt känns väldigt dumt utan dig Linnéa.

Läs även andra bloggares åsikter om Utan dig är allting dumt, ohne dich ist alles dof, Linnéa, sorg och saknad

Grattis Lena!
Oscars slumpvalsgenerator valde dig till slut i Spotifytävlingen. Skam den som ger sig!

(Jag såg aldrig TV-programmet du skrev om föresten.)

Det är många som tycker att det finns elaka människor. Några tycker att det är skönt att de kan vara elaka ibland. En del tänker att elakhet är något som är en störning.

Jag märker att det är också en fråga om semantik. Hur man definierar ordet. Några har gjort det och att det innebär att man förstår konsekvenserna av den handling som sårar andra.

Jag tror att det är vanligt att man tycker att någon är elak utan att personen i fråga har haft för avsikt att vara elak.

Nu har jag i alla fall varit snäll och delat ut en invite. Kanske väljer jag att vara snäll snart igen! ; )

Läs även andra bloggares åsikter om snäll, elak, semantik, spotify, spotify invite, invite, musik, elakhet, vinst, tävling