Här kommer nu svar på ytterligare frågor som jag fick vid senaste Spotifytävlingen, innan jag kommer att lägga ut en ny tävling snart.
Om du fick möjlighet att träffa Linnéa en gång till, vad skulle du göra då?
Mitch Albom som skrev Tisdagar med Morrie har kommit ut med en ny bok, som har blivit film. Som jag tror heter..One more day. Så min fråga är, vad skulle du göra om du fick en dag till med Linnéa?
Oj. Ja, vad skulle jag göra. Kramas, gråta, skratta, skälla på henne – om vartannat… Jag skulle vilja att vi lägger oss på sängen och jag får hålla om henne. Jag skulle borra ned min näsa i hennes hår. Smeka henne längs med armarna som hon tyckte om. Jag skulle sedan hoppas att hon ville berätta allt för mig. Berätta allt som hon har gått och burit på. Jag skulle lyssna. Och kramas.
Var vill du vara i ditt liv (med familj, jobb, hälsa och allt..och din sorg), om ett år?
Jag har svårt att se så långt fram. Det handlar för mig om att överleva dag för dag. Ibland minut för minut. Ibland vecka för vecka. Om ett år hoppas jag att vi har hittat en ny balans i vårt liv. Kanske har vi flyttat? Kanske bor vi utomlands? Kanske har jag en terapeutmottagning?
Jag undrar om du har något emot att “vanligt” folk läser din blogg, vi som inte har några större bekymmer eller känns det mer som intrång?
Absolut inte. Tvärtom, tycker jag att det är jättebra. Det blir ju en erfarenhet genom andra så att säga. Säkert kan man snappa upp olika saker som man har nytta av om man själv skulle råka ut för något och så blir förståelsen och ödmjukheten sannolikt större när man möter andra människor. Det syns ju inte på utsidan vad någon varit med om så vi möter ju hela tiden personer som har en tung ryggsäck.
Finns det några sidor på nätet för stöd till föräldrar vars barn/ungdomar mår psykiskt dåligt?
Jag har ett tips som vänder sig till ungdomar som mår dåligt: Snorkel
För föräldrar vet jag dåligt. Det finns ju flera föräldrasiter som tar upp många olika aspekter på mående och att ha barn. Här hittade jag en…
Growing People är den bästa siten för föräldrar tycker jag. Här finns en bra artikel om detta t ex.
Vart hittar du styrkan att fortsätta?
Jag vet inte. Vad har jag för val? Jag har ju ”överlevnadsplikt” eftersom jag har fler barn. Men ibland är det jättetungt.
Jag undrar (svara inte om ämnet är för känsligt) om du vet anledningen till att din dotter tog sitt liv?
Att någon tar sitt liv har inte bara en orsak. Det är en mycket komplex process som påverkas av många saker. Jag tror att Linnéa hade en psykos. Jag tror också att hon hade väldigt höga krav på sig själv (som hon själv hade satt upp-ingen annan) att leva upp till den bild som hon hade av sig själv. Jag tror att hon slets mellan olika sidor av sig själv. Jag tror att hon kände sig jobbig när hon blev sjuk. Jag tror att hon trodde att vi skulle få det bättre om hon inte fanns.
Vad tror du händer efter att vi dör? Vissa som upplevt ett dödsfall av en nära vän eller anhörig säger ibland att de får en känsla av att personen “kommer tillbaka” och ser till dom genom t ex i form av en fågel e dyl. Har du fått någon sådan känsla?
Jag är ateist och naturvetare i grunden. Jag har alltid sett på livet väldigt krasst. Man föds, man lever och man dör. Meningen med livet är livet självt. När man dör, så dör man. Precis som när blommor vissnar. Men, efter att detta med Linnéa har hänt så är jag mer osäker. Vi har alla i familjen känt väldigt starkt att Linnéa har besökt oss i form av en fjäril många gånger.
Vi har haft en del lite märkliga upplevelser som gör att jag nu är väldigt mycket mer ödmjuk vad gäller vad som händer efter döden.
Min fråga är om du känner oro att det som hände Linnea ska hända med något av dina andra barn?
Självklart. Det är ju en ökad risk att man tar sitt liv om någon närstående tagit sitt liv. Jag är otroligt känslig för hur mina barn dör och det drar igång jättestarka känslor (rädsla, ilska, förtvivlan) när någon pratar på det sättet… Det är knepigt när vi alla mår dåligt av det som hänt att samtidigt finnas där för varandra.
Min fråga är om du på något sätt känner att detta har stärkt dig, har du lärt känna dig själv djupare och därmed börjat omvärdera tidigare livsval (kanske komplicerad fråga…).
Absolut. Det känns som att jag bryts ned i alla mina beståndsdelar och sedan omformas inifrån och ut. Jag kommer aldrig att bli samma person igen. På gott och ont. Jag tror att jag ser på livet med ett annat filter. Vad är viktigt egentligen? Att inte hetsa upp sig i onödan. Att fokusera på nuet. Att fokusera på de personer som är viktiga. Att inte bara flyta med i strömmen. Att inte tänka ”sen” för det kanske inte blir något sen.
Har du hört uttrycket “impulsiv suicide” o “planerad “suicide”?
Det vanligaste är att självmordsprocessen är något som växer fram under lång tid. Men, det finns även de självmord som kommer väldigt plötsligt, ofta under inverkan av alkohol eller någon annan drog.
Jag har en LSS klassad dotter. Hon har asperger syndrom. Utsattes för våldtäkt 2006. Vare sig skola eller socialtjänst informerade mig. Min dotter satt i samma klassrum som förövaren i en vecka. Vi går ännu på Bup 1-2 dgr /v.
Skolsituation har inte löst sig. Jag är en aktiv pådrivande mamma, men jag har inte kommit nånvart på flera år, man är maktlös mot myndigheter och skolor. Trots kritik från Skolverket så tillgodoses hennes rättigheter inte från kommunens sida. Så frågan till dig är; tips på åtgärder?
Så hemskt att höra vad din dotter varit med om. Vad bra att du är aktiv och pådrivande. Tyvärr tror jag att det är det viktigaste för att din dotter ska få det hon behöver. Se till att det finns en plan. Se till att planen följs upp. Kontakta skolverket igen och berätta att det inte hänt något. Skriv brev till politikerna. Kontakta cheferna på BUP. Kontakta media. Tyvärr, måste man vara väldigt stark och pådrivande för att få det man egentligen har rätt till. Det är mycket som inte fungerar idag. Men ge inte upp. Stå på dig för din dotters skull.
Vad är din favoriträtt? Kanske någon du kan tipsa om också?
Jag har nog ingen direkt favoriträtt. När jag var yngre var det ugnsbakad fläskfilé med banan, cocos, mango chutney, jordnötter och ris.
Här är en förrätt jag tycker mycket om…
Kommer det en punkt när man kan se det fina och inte bara det svarta eller kommer det alltid att sitta där som en klump i magen och som gråten i halsen? Kan lyssna och minnas utan att gråta?
Jag vet ju inte vad jag har framför mig utan bara vad jag har bakom mig. Vi pratar ofta om Linnéa och vad vi gjort tillsammans, med glädje och varma minnen. Ibland pratar jag om Linnéa och det som hänt utan att känna smärtan. Ibland är det mycket smärtsamt och jag gråter mycket. Man vet aldrig hur dagen är. Det går så mycket upp och ned. Men, det är aldrig så att jag inte skulle vilja att folk frågar. Jag uppskattar när de gör det.
Läs även andra bloggares åsikter om frågor och svar, livet, Linnéa, självmord, sorg, Ludmilla,
