Ludmillas Blogg

Jag har tagit fram min almanacka från 2008.
Jag tror det är viktigt för min bearbetnings skull att jag går igenom detta nu medan datumen kommer tillbaka.

-Linnéa gick till psykolog för första gången den 7 feb.
-Vi åkte till Åre på sportlov 17 – 23 feb.
-8 – 9 mars åkte Linnéa och jag på meditationshelg. Hon hade länge velat lära sig att meditera. Det var jättemysigt och vi fick höra att det var så otroligt att Linnéa och jag hade en sådan fin kontakt.
-12 mars gick vi på Rhianna-konsert, Johan, Emelie, en av Emelies kompisar, Linnéa och jag.
-24 mars var det påsklov. Linnéa hade valt att vara med mormor på landet under veckan. Hon ville dessutom vara hemma själv ett par dagar för hon hade ett skolarbete att göra. Hon var avståndstagande och vi hade inte särskilt mycket kontakt under veckan. Jag kände mig frustrerad. Jag kände inte att jag nådde henne.

Så var det den 26 mars 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, tiden, sorg, minnen

Idag släppte Socialstyrelsen en rapport om hur folkhälsan är i Sverige. Här konstateras att barn och unga mår allt sämre och att särskilt flickor har ett ökat självskadebeteende. Man tror att det faktiskt är en ökad psykisk ohälsa som gör detta och inte att det ska vara modernt att skära sig.
Unga tjejers självmordsförsök ökar och självmorden hos unga går inte ned.

Innie på Tankestormar som är duktig på att bevaka dessa frågor har läst rapporten och har vettiga reflexioner.

Varför är det så här?

I P1 diskuterades det, bland annat med Sofia Åkerman, och en person kommenterade att det finns för många val i livet nu. Att det i sig ökar kraven. Alla har alla möjligheter. Det gör att man upplever kraven på sig självt som högre. Man kan inte skylla på någon annan eller omständigheterna om man inte utbildar sig eller reser världen runt. Samtidigt är man hela tiden nåbar.

Vad tror du är orsaken till att unga mår allt sämre?

Läs även andra bloggares åsikter om ungas ohälsa, folkhälsa, självskadande, Tankestormar, Sofia Åkerman

Emelie

Idag firar jag 22 år som mamma.
Jag var 18 år. Osäker och omogen på ett plan men väldigt målmedveten och mogen på ett annat. Jag hade ju aldrig varit så vuxen som då.

Jag födde Emelie på Karolinska Sjukhuset i en vanlig gynstol. Hon togs inte upp på mitt bröst utan de gick iväg med henne och de och klädde på henne. De stack henne dessutom väldigt mycket i fotsulorna eftersom jag hade haft högt blodsocker under graviditeten.

Emelie föddes så här dags på kvällen. Sedan tyckte de att jag behövde vila så att Emelie skulle sova i en barnsal. Jag tyckte att det kändes brutalt att skiljas från mitt barn så jag satt på en stol bredvid henne hela natten.

Jag fick inte amma Emelie förrän efter 3 dagar. Det var nämligen ingen idé sa de, eftersom mjölken rann till först dag 3. De första dagarna gav personalen Emelie ersättning i flaska. Det var ingen som frågade mig vad jag ville eller vad jag tyckte. Emelie och de andra barnen låg i barnsalen och så kom personalen in med barnen när de behövde äta. Så var det bara.

Jag var tvungen att vara kvar i 6 dagar eftersom jag var förstföderska. Den dagen vi fick åka hem kändes det overkligt att få ta med barnet hem. Jag ammade var 4e timma och man fick inte bära omkring på barnet för då kunde hon bli bortskämd… Det var de råden jag fick.

När Linnéa föddes 6 år senare gjorde jag precis som jag ville och så som mitt hjärta sa till mig. Jag födde henne på några timmar med enbart lustgas. Vi åkte hem 6 timmar senare. Jag ammade så mycket jag ville och jag hade henne nära mig hela tiden.

Vilken tur att tiderna förändras och att man själv mognar som förälder!

Emelie har firat sin 22-årsdag på Akademiska sjukhusets magtarmmedicinska avdelning. Vi gick dit tidigt i morse och sjöng för henne och lämnade presenter. Hon fick bland annat uppkörningsavgiften till körkortet.

Hon fick börja med att fasta inför gastroskopi. Sedan fick hon äta lite lunch. Sedan endast flytande inför ytterligare en bukundersökning. Nu har hon börjat dricka laxermedel för en kapselundersökning i morgon. Ingen tårta. Inget firande hemma med pojkvän eller kompisar… Inte så kul!

Emelie är trött och slut och har ont i magen. Och så kräks hon. Det verkar trots allt inte vara ett nytt skov av hennes Crohn.

Vi får se vad undersökningarna visar.

Läs även andra bloggares åsikter om Crohn, sjukhus, sjukvård, undersökningar, Emelie, förlossning, födelsedag, mamma

Det var vår. Men träden hade inte börjat slå ut än.
Det var fortfarande kallt, men dagarna blev ljusare och ljusare.
Det var början på april.

Linnéa hade mått dåligt under några veckor och det blev sämre. Hon blev svårare att nå…

Emelie hade en planerad inläggningstid på magtarmkliniken för att få reda på vad hon hade för fel med magen, den 14 april.

Den 13 april kom Linnéa och visade mig en snara som hon försökt att hänga sig i. Hon var rädd, för hon kom inte ihåg vad som hade hänt. Hon grät och var rädd för sig själv. Vi kom fram till att det nog var bäst att vi åkte in till till BUPs akutavdelning. De tog emot oss efter många om och men… och sedan blev hon ju kvar till sin död den 30 maj.

Den 14 april lades Emelie in. Hon fick diagnosen Crohns sjukdom. Hon fick en intensiv behandling med kortison som gav henne mycket biverkningar som hon också fick medicin emot, som hon också mådde dåligt av… Hon låg inlagd av och till under många veckor. Flyttades sedan till kirurgen och man beslutade att operera henne.

Tur att kirurgen och BUP ligger så nära varandra på Akademiska sjukhuset… Ja, det var ju inte så mycket annat man hann med.

Oron! Oron över mina två fina döttrar. Var ständig!

Emelie var jättedålig efter operationen och hade fortfarande svåra smärtor när hon skrevs ut.

Fredagen den 30 maj åkte vi in med henne igen på morgonen. Hon hade tarmvred… och det skulle visa sig vara en varböld i lilla bäckenet som en komplikation till operationen. Men det visste vi inte då…

Men det var den dagen som livet rasade…

Idag lades Emelie in igen. Hon verkar ha fått ett nytt skov. Hon har jätteont. Hon kräks och är svag och riktigt ynklig…
Tre veckor tidigare än förra året.

Déjà vu… Bekanta korridorer… sjukhussängar… nya förklaringar för många människor.
Nya undersökningar. Nya mediciner.

Imorgon – på Emelies födelsedag – ska hon göra en gastroskopi.
Och jag släpper allt som jag gjorde förra året, för att vara med min dotter.
Men nu är det bara en jag kommer att åka till… annars är känslan densamma…

Älskade Emelie. Hoppas att du förstår hur mycket du betyder för mig.
Mer än någonsin!

Läs även andra bloggares Ã¥sikter om Emelie, Crohns sjukdom, tarminflammation, födelsedag, gastroskopi, 30 maj, mediciner, sjukdom, deja vu

Jag fick en förfrågan om jag kunde svara på frågor rörande skuld från en person som skulle ha det som uppsatsämne i skolan.

1. Vad betyder ordet skuld för dig?
Skuld är för mig att man tar på sig ansvaret för det inträffade.

2. Vad var den första känslan när du fick dödsbeskedet?
Lättnad konstigt nog. När poliserna till slut kom och berättade att Linnéa var död så gick luften ur mig. 3 månaders ständig oro hade fått ett slut. Sedan kom vanmakten och den bottenlösa smärtan…

3. Har du känt skuld i samband med Linnéas död?
Ja. Jag känner skuld för att jag inte kunde förhindra att hon tog sitt liv. Jag känner skuld för att hon mådde dåligt och jag inte kunde hjälpa henne.. Samtidigt vet jag intellektuellt att det inte handlade om det. Hon var sjuk och hon levde dessutom ett dubbelliv.
Men det svåra är att få ihop det emotionella och det intellektuella.

4. Har du lagt skuld på omgivningen?
Nej, inte för hennes dåliga mående eller självmord. Jag vet att detta är en oerhört komplex process som inte handlar om enskilda personers agerande.

5. Om du svarat ja på föregående fråga, har du uttryckt denna känsla till den eller de som är berörda?
–
6. Om du svarat ja på föregående fråga, hur var reaktionerna?–

7. Har omgivningen lagt skuld på dig?
Ja. Jag känner att det är några närstående som tycker att jag har del i det hela. Linnéa som tonåring var irriterad på mig som mamma i vissa lägen. Eftersom hon har uttryckt det till vissa så har de i detta nu förstorat det. Jag tycker att det är oförlåtligt.
Det finns också en person som uttryckligen har sagt att det är mitt fel – dvs att det är jag som är orsaken till hennes död.

8. Har någon i din familj känt skuld?
Jag tror att alla känner mer eller mindre skuld eftersom vi uppenbarligen varit otillräckliga. Alla jag har pratat med har känt skuld för att de inte funnits där, trots att de verkligen har gjort det. Till exempel så var en av de första sakerna lillebror 10 år uttryckte att han tyckte det var hans fel eftersom han inte hade cyklat ned till Musikens Hus och smugit på Linnéa och cyklat efter henne och sedan knuffat henne så att hon inte blivit träffad av tåget. Mormor som fanns där jämt känner skuld för att hon inte frågade ännu mer om Linnéas tankar om att ta sitt liv även om hon faktiskt frågade mer än de flesta osv.

9. Har du lagt någon skuld på Linnéa?
Ja. Jag är fortfarande jättearg på Linnéa. Jag tycker att hon har varit väldigt självisk när hon har försatt oss i den här situationen. Jag kan också vara arg för att hon inte berättade tidigare. Att hon höll uppe en fasad trots att vi hemma alltid varit så öppna och ärliga mot varandra.
Vi ska leva med detta resten av våra liv!!!
Samtidigt kan jag intellektuellt förstå att hon var sjuk och faktiskt inte förstod vad hon gjorde. Att hon hade en enorm smärta som hon inte kunde hitta någon annan väg ut från. En psykologisk återvändsgränd.

Läs även andra bloggares åsikter om skuld, självmord, omgivningens reaktioner

Birgitta Kimber är psykoterapeut och tipsar idag i SvD tonårsföräldrar hur de ska förhålla sig till sina tonåringar.

Lyssna! Bekräfta! -är ledorden. Om din tonåring vill prata, släpp allt du har och visa att du finns där.

Älskade förbannade tonåring heter hennes nyutkomna bok som beskriver allt detta.

Här är några verktyg ur Birgitta Kimbers bok Älskade förbannade tonåring

1. Lugna ner dig själv. När du har en tonåring som tappar humöret och skriker är det lätt att göra likadant själv. Lär dig känna igen dina känslor när du blir upprörd och ta minst tre lugna andetag innan du talar ­eller agerar.
2. Hitta tid och plats. Ta chansen att samtala när du märker att det kan vara läge och din tonåring är i rätt stämning. Det kan ofta vara när man gör något annat som är på väg i bil eller ser på tv tillsammans.
3. Lyssna respektfullt. Ibland är föräldrarnas vilja att lösa problem så stor att de ignorerar tonåringens känslor. Om man inte bejakar dem är risken att ni inte kommer någonvart alls.
4. Föräldrar bör vara engagerade. Det är lätt att tro att tonåringar är gamla nog att klara skolfrågorna på egen hand. Och visst ligger ­huvudansvaret på dem, men din attityd till och tankar om skolan betyder väldigt mycket.

Läs även andra bloggares Ã¥sikter om Brigitta Kimber, Älskade förbannade tonåring, kommunikation, tonåringar

SvD har inlett en serie om ungas psykiska ohälsa.

Idag skriver de två artiklar om Sofia Åkerman som varit anorektiker och självskadande och som nu snart är färdig sjuksköterska. Hon har skrivit en bok ”Zebraflickan” om sina erfarenheter och håller även föreläsningar. Nu har hon även kommit ut med en faktabok ”För att överleva – om självskadebeteende”.

Det är så bra att det är många som vågar berätta om sina erfarenheter och sprida kunskap om sjukdomen. Och även om vägen ut ur det jobbiga. Det är så viktigt för de som är inne i det just nu.

Tyvärr kan även Sofia vittna om den icke fungerande psykiatrin.

Här är Sofias blogg…

Läs även andra bloggares åsikter om Sofia Åkerman, självskadande, självdestruktiv, anorexia, anorektikter, erfarenheter

Jag säger bara ett ord:

IPhone!

Läs även andra bloggares åsikter om IPhone, Apple, ny mobiltelefon, lycka, supernöjd

Tack snälla Leena för den fina utmärkelsen!

Man ska nominera 10 bloggar. Jag skickar den vidare till följande personer utan inbördes ordning (flera gick bort då de redan var nominerade samtidigt med mig):

Tonårsmorsa
Soulsisters Diary
När livsglädjen tystnar
Tankestormar
Urban Fruit Fly
The Real Mymlan
Trollhare
Anne-Mi
Q-ratorn
Stationsvakt

Jag hörde Christian Waltz Wonderchild på radio.
Linnéa gillade den och lyssnade mycket på den när vi var i Thailand 2004/2005.
När vi kom hem därifrån ville hon inte lyssna alls på den låten. Jag tyckte det var så märkligt.
Så småningom har jag förstått att hon hade blivit kär i en svensk kille när vi var i Khao Lak. Hon associerade naturligtvis låten till honom och därför blev det så smärtsamt att lyssna på den.

Jag kan komma ihåg fler tillfällen när hon stängde av på det viset. Då fanns det inte längre alls… skulle inte pratas om…

”Tunn hud”. Så beskriver man ofta de personligheter som de som tagit sitt liv har. De kan inte hålla saker och ting på utsidan av sin hud. Det kryper in under huden och äter upp en inifrån.
Man kan inte njuta av en god middag om det finns människor som svälter på andra sidan jorden till exempel. Man har dåligt samvete för att man har det bra… och särskilt om man mår dåligt. För då får man dåligt samvete för att man mår dåligt fast man har det så bra…

Min fina wonderchild hade det inte lätt…

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, Wonderchild, Christian Waltz, Thailand, förälskelse, Kaho Lak