Ludmillas Blogg

Så där. Eller ”poppär” som Sophie skulle ha sagt.
Nu var det gjort.
Venporten är borta. Min sjukdomsperiod är definitivt över! Yes!
Ingreppet gick bra och nu vilar jag lite.

Bra!

Läs även andra bloggares åsikter om venport, port-a-cath, cancerbehandling

Nu sitter jag här nyduschad och skrubbad med apoteksköpta Descutan.
Sängen är bäddad med rena lakan och imorgon ska en ny omgång med Descutan göras.

Imorgon bitti ska port-a-cathen tas bort.
Äntligen. (?)

Jag har väntat så länge på att få bort den och ”resterna” min cancersjukdom. Nu när det är dags känner jag mig obehaglig till mods. Det är nog inte att bli av med den som känns obehagligt, utan det faktum att jag blir patient igen. Det hela ska gå fort och är inget stort ingrepp, men det är min integritet som tas ifrån mig igen. Och tydligen har jag blivit känsligare för det.

Det kommer att behövas 10 dagar för det hela att läka. Under den tiden får jag inte lyfta. Det blir ju intressant att se hur det går med en intensiv 1-åring… Eftersom slangen sitter in i ett av de stora kärlen nära hjärtat finns det en blödningsrisk när man tar bort den. Och jag är dessutom ovanligt lättblödande.

Men, sen har jag tagit det sista steget in i ”friskheten”! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om port-a-cath, cancer, operation, venport, ta bort venport, descutan

Ja, så var det dags igen.
Ja, det var faktiskt 2 år sedan. Den upplevelsen var mycket positiv förra gången. Jag var mycket imponerad över sjukvårdens effektivitet. (Läs här…)

Sedan dess har Avesina tagit över mammografin i Uppsala.

Jag kom dit i tid men hejdades direkt av en lång kö. Kön ledde till receptionen. Det gick MYCKET långsamt. Undersköterskan som skulle hantera registrering samt betalning var inte snabb. Naturligtvis krånglade det för de flesta och kön växte och växte.

15 minuter senare hade jag fått komma fram och göra rätt för mig. Nu var det redan en stund efter min bokade tid. En kvinna utan namn kom och hämtade mig från väntrummet och ledde mig in i undersökningsrummet.
-Stanna vid stolen där och ta av dig på överkroppen, sa hon samtidigt som hon är vänd mot sin apparat som hon börjar skruva på.

Jag tog snabbt av mig mina kläder.

-Har du känt någon knöl?
-Nej…
-Får jag titta på dina bröst. Hon slängde en snabb blick.
-Då kan du ställa dig här. Upp med armen… Hon tog tag i mitt bröst, drog ut det och lät apparaten klämma ihop det. Klick, klick…

En bild till och sedan samma sak på andra sidan.
-Du får ett svar med posten inom 5 – 6 veckor. Då var vi färdiga.
Knappt en blick, och inte ett leende så långt ögat såg.

Vilken annorlunda upplevelse detta var jämfört med när landstinget skötte det själva. Det förvånar mig mycket. Men, felet är ju hur upphandlingsprocessen går till. Det är ju den som erbjuder den billigaste vården som vinner upphandlingen. Det är ju inte nödvändigtvis den som erbjuder den trevligaste eller bästa vården.

Men viktigt är det.
Mammografi alltså. Hoppa inte över det!

Läs även andra bloggares åsikter om mammografi, bröstcancer, knöl i bröstet, Avesina

Något som jag blir glad för är när man hittar vägar att nå ungdomar så att de kan se att den situation man är i inte är unik. Man kan bli bekräftad att det är svårt att vara tonåring, samtidigt som man ser att man inte är ensam om att känna som man gör.

Att själv kunna hitta konstruktiva lösningar till de situationer som uppstår är värdefullt.

Ett sådant exempel är siten www.snorkel.se
Här finns t o m ett ”spel” där man lär sig problemlösningsstrategier. Och även om siten vänder sig till tonåringar så finns det mycket som är allmängiltigt. Testa dina kunskaper i kunskapsfrågorna och se hur många rätt du får!

Läs även andra bloggares åsikter om snorkel, depression, tonårsproblem, självmord, nedstämdhet

Igår var det Gluntendagen på pojkarnas skola. Det är en obligatorisk skoldag samtidigt som det är öppet hus för de som är intresserade av att titta hur det går till. Gluntens Montessoriskola har jag haft barn i sedan Emelie gick i 5:an. Det måste ju vara 13 år sedan…

Det var också Glunten som Linnéa gick på när hon dog. I 8:an. Nu går Jonas i 6:an och Oscar i 4:an. Sophie står i kö att börja på småbarnsavdelningen i augusti. Vi passade alltså på att titta lite hur det såg ut där för henne. Sophie tyckte det var fantastiskt roligt och kastade sig på alla ”arbeten” med stor aptit. Det var nästan som att man skulle kunna ha lämnat henne där direkt…

Vi tittade också på Jonas och Oscar ”i skolarbete”. Oscar hade samling, eget arbete och slöjd. Jonas hade engelska och slöjd. Jonas går på högstadiet (6-9:an). Det innebär att det är många av de lärare som Linnéa hade, som nu har Jonas. Det innebär också att lokalerna som Jonas är i är samma som Linnéa var i.

Jag insåg att jag inte varit i den delen av skolan på ett tag. När jag hämtar och lämnar är det i en annan del av skolan som jag går in. Nu var jag tillbaka där jag brukade lämna på tiden ”före”. Det var samma trappa som jag sett Linnéa springa uppför så många gånger, samma korridorer som Linnéa gick i… Det var också samma rum som Jonas hade engelska i som jag var med Linnéa den kväll som de repeterade till teknikåttan, under första inläggningsveckan. Jag var med henne för att hon var angelägen om att slutföra det projektet samtidigt som hon inte skulle vara själv.

Det blev jobbigt att vara där igår. Minnena svämmade fram genom min kropp på ett smärtsamt sätt. Jag kämpade för att hålla mig kvar i nuet och inte dras bakåt i tiden. Jag inser att jag inte utsätts (eller utsätter mig?) för lika mycket Linnéatankar och Linnéasituationer nu som tidigare. Eller har jag vant mig vid de vanligaste? Kan man vänja sig vid att ens barn inte lever längre?

Det var inte jobbigt längre än den tid vi var i den delen av skolan. Jag höll mig kvar trots känslorna. Det är ju som bekant viktigt att inte fly från det som gör ont. Sedan gick vi vidare till andra delar av skolan som också innehåller minnen ”efter” och sådana delar som inte innehåller minnen av Linnéa alls – eftersom det var där resten av aktiviteterna var.

Där kom hon alltså igen. Linnéa.
Älskade barn.
Hur kunde du lämna oss?

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, Gluntendagen, Gluntens Montessoriskola, Montessori, skola

Häromdagen kunde jag själv!
Jag har under så lång tid inte varit mig själv. Jag har under så lång tid varit beroende av andra människor.

Johan åkte tidigt för att jobba i Stockholm och jag fixade med morgonbestyr, skjutsning av barn till skolan och det som skulle göras. Sedan åkte jag till kontoret. På em hämtade jag barn, frostade av frysen och sedan skjutsade till tennis och innebandy. Johan var inte tillbaka förrän vid middagstid.

Detta är helt vanliga saker som jag som fembarnsmamma gjort mängder av gånger förstås. Vardagspusslet som ska fås ihop. Men det senaste 1,5 åren har jag inte orkat. För några månader sedan skulle jag inte orkat. För några veckor sedan skulle jag inte orkat. Då skulle vi backat upp med min mamma och jag skulle dessutom varit helt slut efteråt.

Nu kunde jag själv och det är en underbar känsla!

De saker som har dröjt sig kvar efter cellgiftsbehandlingarna har varit:

-Trötthet. Jag var trött länge efteråt. Under hösten har jag successivt blivit piggare och orkar mer och mer hela tiden. Fortfarande är jag inte uppe i samma tempo som jag hade innan allt började hända, men jag är på god väg.

-Ont i fötterna. Jag har fortfarande ont i mina hälar och går med inlägg i skorna och croques inomhus. Men det kan man ju ta.

-Stelhet och ont i kroppen. Det är sällan jag känner av det nu. Under första tiden gick jag som en gammal tant. Nu skuttar jag fram, står på huvudet i flera minuter och har god kondition.

-Svettningar. Cellgifterna var snabba att slå ut mina äggstockar. I samband med kurerna fick jag enorma svettningar. Men även efteråt har detta fortsatt. Vallningar, som när man är i klimakteriet. Och det är jag väl i viss mån. Eller – jag ÄR det. Fast mycket tidigare än vad jag skulle ha varit. Jag är ju bara 42 år. Och har en 1-åring. Men, cellgifterna är starka. Min läkare säger att oftast så återhämtar äggstockarna sig efter några veckor/månader. Hon hade nog förväntat sig att det skulle ha blivit så. Men, min kropp hade ingen lust med det. Istället så har hormonerna gått upp och ned och orsakat svettningar och även i viss mån humörsvängningar. Inte så kul. Så för några veckor sedan så började jag med en tablett som heter Livial. Det är en östrogentablett mot klimakteriebesvär. Och på den tabletten mår jag alldeles utmärkt. Jag är jämn och snäll i humöret 🙂 och svettningarna har minskat markant.

Jag är SÅ tacksam för att det finns mediciner!

Tanken är att jag ska prova i 3 månader och sedan ska man försöka sätta ut medicinen för att se om äggstockarna fått sig en liten puff och kan komma igång av sig självt.

Läs även andra bloggares åsikter om Livial, klimakteriebesvär, menopaus, vallningar, svettningar, östrogenbehandling, östrogensubstitution

Om en vecka ska jag äntligen få ta bort min port-a-cath.
Det är den dosan som jag fick inopererat för över ett år sedan och som är till för att få injektioner i. I den har jag fått mina cellgifter.

”Porten” som man kallar den, ligger under huden, på bröstmuskeln på vänstra sidan av min bröstkorg – under nyckelbenet. Det går en slang från den in i ett av de stora kärlen.

En port-a-cath.

Poängen är att det ska vara lätt att få in stora mängder vätska eller upprepade injektioner utan att behöva leta rätt på ett kärl som man ska sticka.

Det har varit praktiskt att ha den under cellgiftsbehandlingen när jag behövde få cellgifter varje vecka, men sedan i maj har jag ju inte haft så mycket nytta av den. Jag fick remiss i augusti för att ta bort den på KS men har ännu inte fått en tid där. Nu fick jag en tid på venportsmottagningen i Uppsala i nästa vecka.

I 10 dagar efter får man inte bada eller bära tungt. Man ska tvätta sig med antiseptisk tvål innan ”operationen”.

Det är det sista i behandlingsväg som jag har kvar!

Läs även andra bloggares åsikter om port-a-cath, venport, cancervård

Idag var det dags för min föreläsning på konferensen för psykisk ohälsa, barn och ungdom.

Det var flera olika parallella föreläsningar med spår som Socialtjänst, Skola, Primärvård och BUP. Det var väldigt intressant och givande. Jag skulle gissa på att det var ca 500 deltagare.

Själv föreläste jag i BUP-spåret. Budskapet jag ville förmedla var att man ska se föräldrarna som en tillgång, ett verktyg, i arbetet med att hjälpa barnet att må bättre. Min erfarenhet och det som ni som läser bloggen också delat med er av är önskan om att få mer information och att bli lyssnad på.

Föräldrar behöver information, råd och stöd när deras barn mår dåligt. Som personal behöver man information som föräldern kan ge, om barnet. Man måste se det som en del i behandlingen av barnet för att nå varaktiga resultat med barnet.

Dessutom så berättade jag kortfattat om vad som hände Linnéa och lite hur man tänker suicidpreventivt.

Det var en föreläsning på 40 min så det blev mer en översikt, men förhoppningsvis kunde jag ge lite en annan synvinkel och kanske även några konkreta tips.

Utbildningsradion filmade alltsammans. Jag uppfattade det som att det ska antingen läggas på nätet eller visas på TV.

Jag fick fin respons och är väldigt glad för det.

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, suicidprevention, konferensen för psykisk ohälsa, barn och ungdomars psykiska hälsa, självmord, konferens, föreläsning

19.45 på barnkanalen kommer Calle Swartling att prata om svett.

Där behandlar man Hyperhidros, dvs svettning som besvärar. Man kan behandla överdriven svettning oavsett var på kroppen det är genom en injektion av Botox (botulinumtoxin). Effekten varar sedan 3 – 6 månader.

Svettmottagningen har avtal med Landstinget vilket gör att det endast kostar patientavgiften.

Läs mer …

Läs även andra bloggares åsikter om svett, överdriven svettning, svettmottagningen, sophiahemmet, svettbehandlinghyperhidros, shandsvett, fotsvett