Ludmillas Blogg

…har skänkt pengar till Lindas resa!

Vilket gensvar!!!

Just nu ser det ut så här:

26 798,62 kr

Jag kommer att föra över summan kl 17 idag, när dagens transaktioner är klara.

Det som kommer in senare för jag självklart också över sen!

Linda to New York!!!!!!

Nu har vi kommit upp i 19 308 kr!!!!!

Nu är det dags att packa Linda! Du ska till NY!
I morgon för jag över pengarna till dig!
Det betyder att vi avslutar insamlingen i morgon.

Stort tack ALLA!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Linda, bröstcancer, inflammatorisk bröstcancer, bröstcancer

Lindas insamling har gått snabbt och gensvaret har varit enormt!
Jag är så lycklig över att vi tillsammans kan hjälpa till så här konkret. Jag går omkring och känner mig SÅ nöjd. Tänk att det är så lätt att hjälpa en annan. Tänk att få möjlighet att göra detta! Hurra!

Just nu har vi 11 800 kr på kontot. Det betyder att Linda och hennes man har var sin flygbiljett till NY!

Detta har VI gjort tillsammans. VI har gjort det möjligt!!

Nu önskar jag bara några tusenlappar till så att även hotellet blir betalat. 15 000 kr skulle behövas totalt.

Många bäckar små… som sagt. Det är ju så det fungerar! Bidragen har varierat mellan 50 kr och 1000 kr. Varje litet bidrag gör stor skillnad.

TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om insamling, Linda, bröstcancer, inflammatorisk bröstcancer

Linda med William. Före cancern.

Linda är en småbarnsmamma som har drabbats av en mycket aggressiv form av bröstcancer, inflammatorisk bröstcancer, för ett år sedan när hon var gravid med Erik. Man var tvungen att plocka ut Erik flera månader i förväg för att kunna påbörja behandlingen av Lindas cancer.

Så med ett barn på nyföddhetsintensiven i kuvös och så sig själv nyförlöst och med cancerdiagnos samtidigt som hon hade två barn hemma (varav en 18 månaders) skulle hon förhålla sig till sin nya situation…

Jag hittade Lindas blogg när jag fick min cancerdiagnos i december 2009. Vi fick våra cellgiftskurer samtidigt under vårterminen och peppade varandra över bloggar och mail. Hon slutade lite tidigare än jag. Men sen blev jag frisk. Linda däremot hon fick veta att smärtan i ryggen var metastaser som tillkommit under pågående behandling. Därefter har Linda även fått besked om ytterligare spridning. Medellivslängden för denna sjukdom är 2 år efter diagnos.

Linda har bloggat under hela tiden. Hon skriver positivt, beskrivande, engagerar sig i tävlingar och tipsar om olika saker. Linda kämpar mot cancern samtidigt som hon håller familjen igång. Hennes blogg pryds även av hennes fantastiska bilder. Linda är en mycket duktig fotograf.

Läs mer om Linda på hennes blogg här…

Senaste behandlingsomgången

När sjukdomsbilden ser ut så här som för Linda så är prognosen mycket dålig. Man blir inte frisk. Linda kommer att dö i förtid och lämna sin familj. Det är så grymt. Så oändligt grymt. Jag får dåligt samvete och undrar varför jag får leva och inte hon. Jag har fått mitt liv tillbaka. Mina barn får ha kvar sin mamma.

Erik har hunnit bli 9 månader

Jag läser Lindas blogg i stort sett varje dag och kan känna igen mig i mycket av det hon skriver. Det är lätt att känna att man får kontakt, trots att man aldrig träffats IRL. Det är den enda blogg som jag just nu hinner följa ordentligt. Häromdagen läste jag följande:

En dröm vore att hinna åka till New York någon mer gång innan livet är slut. Tyvärr kommer det inte bli så. Jag kommer omöjligt hinna spara ihop pengar till detta eftersom det är lite svårt att få ekonomin att gå runt ändå när ens inkomst kommer från försäkringskassan, men drömma kan man ju alltid för det kostar ingenting! 🙂

I kommentarerna kan man läsa att läsare hoppas att Linda snart blir frisk så att hon kan åka. Men, Linda blir inte frisk. Än så länge skulle hon orka åka till New York, men om några månader gör hon nog inte det.

Jag tänker då att vi alla kanske kan hjälpas åt och samla in pengar så att Linda kan åka? RosaBandet-insamlingar och insamlingar till cancerfonden är jättebra, men det är sällan de kommer den specifikt drabbade personen till nytta. Tänk om vi gemensamt skulle kunna låta Linda göra en sista resa!

Jag har startat ett konto i Nordea (3039 22 45434) och har själv börjat med att sätta in 500 kr till Linda.
Om du vill hjälpa till får du gärna sätta in ett litet bidrag. Så många som vi är behövs inte någon stor summa av var och en.

Här finns möjligheten att göra något mycket konkret för en medmänniska.

Läs även andra bloggares åsikter om att hjälpa någon annan, cancer, bröstcancer, insamling, Linda Carlgren

Vi ska åka utomlands snart. Vi åker till USA. Västkusten.
Jag kollar lite väder just nu.
38-40 grader varmt.
Stackars oss. 🙂

Förra året fick jag kontakt med en familj där sonen David 26 år tagit sitt liv någon vecka tidigare. Davids mamma, lillebror och lillasyster kom till LevaVidaregruppen redan 3 veckor efter att David dött.
En fin familj som har nära kontakt med varandra och där man verkligen finns för varandra.

Innan det hade gått ett år efter Davids självmord fick denna familj ytterligare en riktig smäll. Lillebror Jakob fick diagnosen Glioblastom, en mycket allvarlig form av hjärntumör. Jakob får cellgifter och strålbehandling för att förlänga livet, men alla vet att denna typ av cancer inte går att bota. Det är en tidsfråga hur länge han kommer att få leva. Läs syster Isabells blogg här…

Det är helt omänskligt vad denna familj ska behöva stå ut med. Jag känner djupt med dem alla tre.

Nu åter till vad som hände David:

David hade haft många års kamp mot ångest och hade bollats fram och tillbaka inom psykiatrin. Han hade gjort allvarliga självmordsförsök. Diagnoserna avlöste varandra. Medicineringen ändrades gång på gång. Som i så många andra fall fanns ingen kontinuitet av läkare (för få läkare inom psykiatrin), ingen vårdplan och dålig samordning mellan olika instanser. David hamnade mellan stolarna många gånger. Bland annat trodde han att han stod i kö för en specifik behandling, vilket det visade sig att han inte gjorde.

Under förra sommaren var bemanningen på psyk mycket låg och David lämnades utan någon kontakt. Ett nummer till mobila teamet fick han. Men det är självklart svårt att ringa när man inte känner dem. Han väntade till dess att den ordinarie kontakten kom tillbaka och gav all tilltro och hopp till detta. Han önskade då bland annat påfyllning av en medicin, men när han kom till apoteket fanns inte den medicinen. Då brast det för David.

Nu har Socialstyrelsens Lex Maria-utredning konstaterat:
-Bristande uppföljning.
-Bristande läkarkontinuitet.
-Man tog inte hänsyn till tidigare behandlares erfarenheter beträffande behandling och läkemedel.
-Man lyckades inte komma tillätta med patientens affektiva svängningar och ångestproblematik.
-Bristande samverkan i samband med överföringar mellan mottagningar, sluten- och öppenvård.
-Bristande planering och avsaknad av vårdplan, vilket enligt verksamhetens egna rutiner ska finnas. Orsaken till detta är delvis bemanningsproblem med specialistkompetenta läkare, bristande kontinuitet och hyrläkarsystem.

Det är så tragiskt att återigen konstatera de stora bristerna inom psykiatrin. Hur många ska behöva ta sitt liv innan man ändrar systemet?

Det behövs mer resurser till psykiatrin!!!
Det behövs fler behandlare som kan ha kontinuerlig kontakt med patienten och det behövs fler läkare för att det ska kunna vara rimligt att sätta sig in i varje enskild patient och följa upp den.
Villkoren för att arbeta inom psykiatrin måste bli bättre så att personalen blir kvar.

Läs även andra självmord, suicid, Lex Maria, psykvård, psykiatri

Sophie 10 månader

I fredags blev Sophie 10 månader.
Fort går det. Man vill helst stoppa tiden!

Hon är en väldigt harmonisk liten tjej. Och fullt av energi och egen vilja. Hon är väldigt tydlig med vad hon vill och vad hon inte vill! Men glad som en solstråle nästan jämt!

Sophie vaknar fortfarande någon gång under natten och vill ha välling. Morgon blir det ca 6.30. Hon sover ca 45 min på förmiddagen och 45 min – 2 h på em. Natt blir det ca 19.30.

Sophie äter framför allt välling, men lite mer mat varje dag. Hon äter inte en hel måltid vanlig mat ännu. Hennes mage är känslig för olika saker märker man.

Sophie kan gå. Hon tog sina första steg strax innan hon blev 9 månader. Nu är hon rätt stadig, men det händer fortfarande att hon väljer att krypa. Hon älskar att stoppa saker i andra saker. Gömma nappar är jättekul! Titt-ut bakom en vägg eller möbel eller varför inte något tygstycke? Hon tycker det är jättekul att ta ur alla kläder ur garderoben – och att lägga tillbaka. Läsa böcker är spännande. Musik och sång är toppen!

Sophie förstår väldigt mycket av det vi säger. Hon pratar en hel del tillbaka. Och en del förstår vi 🙂 Mamma, pappa, lampa (mpa), var? (vaaaaa), napp (ba), var är nappen? (vaaaa ba?), nalle (le), hund (oooove), blöja (llla), aj!. Hon pekar och vinkar och klappar händerna. Var är ögat? säger man och så pekar hon ut.

Det är så härligt att vara med Sophie. Att få den här chansen att återigen se världen från en liten människas ögon. All nyfikenhet och upptäckarglädje smittar av sig!

Läs även andra bloggares åsikter om barns utveckling, Sophie 10 månader, 10-månaders bebis, baby, babysim

I förra veckan tog jag med Jonas (12) och Oscar (10) för att lyssna till Kenneth Gärdestad som skulle föreläsa här i Uppsala.

Ted Gärdestads öde har korsat mitt liv på flera sätt under åren. Jag var egentligen inte någon fan av hans musik när jag var tonåring. Det var när Satellit, Låt kärleken slå rot med flera låtar var populära. När jag senare träffade Emelies pappa som var 9 år äldre fick jag lyssna på tidigare skivor och musik som Sol, Vind och Vatten, Himlen är oskyldigt blå m fl och tyckte väldigt mycket om den skivan.

Linnéa tyckte väldigt mycket om Teds musik. Hon spelade den på piano och fortfarande står den sångboken på flygeln. På Linnéas begravning spelades och sjöngs Sol, Vind och Vatten.

Oscar och Jonas har under sina gitarrlektioner också fått spela flera av Teds och Kenneths låtar.

I mitt arbete med suicidprevention har jag träffat Ann Zacharias som ju var gift med Ted och som även är mamma till hans barn. Och så nu så fick jag möjlighet att lyssna till Kenneth, Teds bror.

Temat för kvällen var psykisk ohälsa och självmord och ramades in av en kör som sjöng bröderna Gärdestads musik. Kenneth började med att berätta varför han valde att föreläsa om sin lillebror Ted och vad som hänt honom.

Kenneth tycker dels att det är viktigt att man vågar att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska okunnigheten och tabun. Och det andra är att så länge som han får prata om Ted, så finns han.

Dessa båda saker känner jag så väl igen. Det är även mina främsta drivkrafter till varför jag ställer upp i intervjuer i tidningen, TV och skriver om det här och på andra ställen.

Öka kunskapen. Minska tabun.
Låta Linnéas minne leva vidare.

Kenneth som var 7 år äldre än sin lillebror berättade om Teds liv från första dagen när deras mamma kom hem från BB denna februaridag i 1956. ”Det var som ett skimmer kring mamma och Ted när de kom in i hallen”.

Ted visade sig tidigt vara mycket musikaliskt begåvad och han fick låna sin brors gitarr. Eftersom Ted var vänsterhänt vände han gitarren åt höger och spelade upp och ned på den. Som 6-åring komponerade han sin första melodi, och många melodier kom efteråt. Kenneth blev den som fick sätta texterna.

Ted växte och blev mycket duktig på tennis. Faktiskt så var han Sverigetvåa efter Björn Borg som 14-åring.

Som 15-åring slog Ted och Kenneth igenom med sin musik. De hade då kommit i kontakt med Stickan Andersson på musikförlaget Polar och två av hans medarbetare: Björn och Benny. Deras flickvänner (Agneta och Frida) körade på Teds första skiva. Senare bildades ABBA. Kenneth berättade vidare om hur karriären utvecklades och hur de åkte till USA och samarbetade med t ex Totos frontfigurer.

Ted var den som kom på musiken. Sedan var det upp till Kenneth att försöka tolka sin brors känslor och tankar och klä musiken i ord. Ted var perfektionist. Han sjöng aldrig något som han inte ansåg var perfekt.

När Kenneth åkte till USA för att studera och arbeta i början på 80-talet kom Ted i kontakt med meditation. Han var i en fas av sökande av sin egen identitet. Han gick sedan med i Baghwan-sekten, klädde sig i rött och bytte namn. Kenneth berättar att han vid ett möte med Ted under denna tid upptäckte att Ted var förändrad. Han var livrädd för smittor och hade handskar på sig bl a.

Teds sjukdom utvecklade sig under flera år. Men, familjen som visste att något var fel och att Ted inte mådde bra, fick inte någon information om vad det handlade om. I och med att Ted själv inte ville prata om det och inte hade någon sjukdomsinsikt så anpassade sig familjen. Kenneth var Teds stora stöd och försökte finnas där hela tiden. Ted mådde tidvis mycket dåligt och en gång såg Kenneth att Ted hade riggat en snara. Men, man pratade inte öppet om hur han mådde. Vid ett annat tillfälle blev Ted väldigt aggressiv och tog struptag om sin bror när Ted inte kände att Kenneth kunde förstå hur jobbigt det var med dessa envetna röster inom Teds huvud som tog överhanden och störde honom i sin skapandeprocess inom musiken.

En dag 1997 skulle Ted gå en promenad. Men, han kom inte tillbaka. Familjen blev väldigt orolig och man ringde efter polis. Först morgonen efter fick man besked om att Ted hade tagit sitt liv.

Först efteråt uttalades ordet Schizofreni.

Kenneth Gärdestad berättade med en stor kärlek och djup insikt om sin älskade bror. Han visade bilder på Ted under sin föreläsning. I pausen kunde man köpa ett samlingsalbum med 91 låtar samt en notbok med musiken. Jag och killarna gick fram till Kenneth och fick dem signerade. ”Oscar och Jonas, för Kärlekens skull” skrev han. Jag berättade att de också hade förlorat en syster, på samma sätt som han förlorat sin bror. Kenneth gav dem då var sin stor kram.

Jonas och Oscar uppskattade kvällen mycket och det hela gav upphov till många fina diskussioner om liv och död!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Ted Gärdestad, Ann Zacharias, Kenneth Gärdestad, ABBA, Polar, självmord, suicid, psykisk sjukdom, schizofreni, psykos

Nystart av Leva Vidare Gruppen i Uppsala den 30 september kl 18-20.

Att någon nära anhörig eller vän tar sitt liv är något av det mest traumatiska man
kan vara med om.
Man lämnas ofta med många frågor och känner sig också ofta både arg, besviken och sviken i all saknad.
Det finns ett stort behov av att dela de traumatiska erfarenheter man har i och med att en närstående har tagit sitt liv. Förutom sorgen efter personen som dött drabbas många efterlevande av svåra skuldkänslor. Eftersom suicid dessutom är något som allmänheten har svårt att prata om känner sig efterlevande ofta väldigt ensamma i sin sorg.
Leva Vidare Gruppen drivs som en studiecirkel av Sensus studieförbund och SPES (Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd, www.spes.nu).
Gruppen träffas i Sensus lokaler varannan torsdag kl 18-20.
Kostnad 200 kr/termin.

Kontakt och anmälan:
Jakob Sundmark, jakob.sundmark@sensus.se, Tel: 018-66 19 56
Märta Jansén Håkansson, Tel: 018-418 10 31

Läs även andra bloggares åsikter om närstående efter självmord, självmord, suicid, leva vidare

Sophie som blir 10 mån på fredag har fått en kompis.
I förra veckan började en tjej komma till oss några timmar om dagen, några dagar i veckan.
Det är fantastiskt bra och hon är så proffsig!
Sophie tycker att det är jätteroligt och får så mycket stimulans under dessa timmar.
Johan kan då jobba och utveckla sitt företag och jag kan antingen vila eller jobba några timmar jag också.

Toppen för alla inblandade!

Läs även andra bloggares åsikter om barnvakt, Sophie