Ludmillas Blogg

Jag blir starkare.
Jag jämför mig nu och ett par veckor tillbaka.
Jag är mycket starkare, piggare och gladare nu.
För två veckor sedan hade jag inte lust till något alls och det kändes väldigt hopplöst. Inget kändes särskilt meningsfullt. Motsägelsefullt nog. Jag har fått livet tillbaka och kunde inte glädja mig.

När jag noterade att jag var så där låg och jag hade varit det i flera veckor bestämde jag mig för att ta tag i det. Jag tog kontakt med den terapeut som jag hade både i egenterapin under KBT-utbildningen och sedan efter Linnéas död. Hon är otroligt duktig och får mig att se på saker på ett annat sätt, igen.

Det viktigaste för mig nu är att acceptera att det tar längre tid för mig att bli starkare än vad jag vill. Jag kan inte förvänta mig av min kropp att den ska vara återställd så snart efter allt som hänt och allt den behövt utstå (ett barns dödsfall, graviditet, blödningar, cancer, cellgiftsbehandlingar, operation).

Acceptans.
Ett kort litet ord men så viktigt.
Jag har skrivit om detta i bloggen flera gånger tidigare… (Läs här) Acceptans är ett sådant viktigt verktyg att vi alla borde lära oss det i tidig ålder. För dig som vill läsa mer kan jag rekommendera Anna Kåvers bok: Leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans. Den finns att köpa här…

Att ”gilla läget” utan att lägga in en värdering om det är bra eller dåligt.
Linnéa är död.
Jag måste acceptera att hon är död. För hon är ju det, vad jag än tycker och hur mycket jag än stretar emot.
Linnéa är död.

Jag måste också acceptera att jag blev sjuk.
Jag hade en dödlig sjukdom, men jag blev frisk.
Sjukdomen tog mycket tid från mitt liv just när jag ville njuta extra mycket. Jag hade fått ett barn. Jag hade fått möjligheten att bli mamma till en underbar dotter. Igen.
En ny chans…
Jag måste acceptera att det inte blev som jag hade tänkt mig. För det är så.

Först när jag accepterar verkligheten som den är, först då, kan jag gå vidare på ett konstruktivt sätt.

Det andra verktyget som också är så viktigt är: Medveten Närvaro/Mindfulness. Det betyder att vara här och nu. Att inte älta det som varit eller planera och oroa sig för framtiden utan att vara här och nu i livet. Det innebär för mig att jag inte ska fokusera på det som hänt med Linnéa hela tiden. Självklart ska jag sörja henne och göra det ordentligt, men inte fastna i sorgen. Jag ska inte heller tänka på framtiden för mycket. Framför allt så ska jag inte planera framtiden när jag lever nu – när jag gör något som är livet just nu. För då går ju livet förbi utan att jag märker det. Jag ska inte tänka på hur det skulle ha varit utan njuta av de små saker som går att njuta av varje dag. Just nu. För nuet är ju det enda vi är säkra på att vi har. Det som har hänt kan vi ju inte påverka längre och det som ska hända kan vi inte kontrollera eller planera i detalj. Det blir ofta inte som man tänkt sig i alla fall. Men nuet det har vi – och det kan vi påverka. Det är det som är livet.

Vill du läsa mer om mindfulness så rekommenderar jag Åsa Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv – om medveten närvaro.

Besöken hos min terapeut gör att jag lättare kan ta till mig verkligheten. Jag blir snällare mot mig själv och mina tankar om mig själv och min kropp. Det är fullt förståeligt att jag är trött. Jag måste vila och inte boka in för mycket.

Det är ju så att jag blir starkare snabbare om jag tar det lugnare och mer försiktigt, paradoxalt nog. Så – jag har givit mig mycket omtanke och vila under dessa veckor och det har givit resultat. Jag är starkare.

Förutom kontakten med min terapeut så har jag även gjort andra saker för att återhämta mig snabbare. Jag har varit på Hasseluddens Yasuragi med min mamma, gått på kinesisk massage, gjort yoga regelbundet, gått på akupunktur och vilat på sängen. Jag har varit noga med att inte arbeta för många timmar i sträck utan vilat och återhämtat mig. Jag har också tackat nej till många spännande möten och intervjuer.

Jag får inte boka in mer än en sak per dag säger min kloke make som ju också är rehabiliteringsspecialist…

Och trots att jag höll instruktörsutbildning i slutet av förra veckan så har jag fortfarande kvar krafter.
Jag börjar skymta vanliga jag. Det jag som varit borta så länge.
Nu ser jag tendenser till kraft och åsikter igen.

Det är bra.

Det går framåt!

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, medveten närvaro, nuet, acceptans, gilla läget, Åsa Nilssonne, Anna Kåver, sorg, efter cancer

Ja, även i min värld är det snart riksdagsval.

Jag har inte haft ork att följa politikens olika växlingar och vad de olika partierna står för i alla olika frågor. Men jag vet ju vad jag tycker i grundläggande värderingsfrågor.

Det har därför varit toppen att göra lite olika valbarometrar på nätet där man får en hint om vilket parti som mest liknar de egna åsikterna. Kritiken om dessa tester har handlat om att vissa frågor som är specifika för vissa partier får större viktning än andra osv.

SVTs valbarometer tycker jag verkar bäst. Där kan man välja vilka partier man vill jämföra sina åsikter med och även vilken typ av frågor. Om man känner sig osäker på sakfrågan finns det möjlighet att klicka på bakgrundsfakta och argument för och argument mot. Riktigt bra faktiskt!

Du kan också korrelera dina svar med de valbara kandidaterna i din kommun så kan du se vilka personer som mest tycker som du.

Testa dig själv här…

Läs även andra bloggares åsikter om välja parti, valbarometer, val 2010, riksdagsvalet, personval, svts valkompass

Mitt barns liv finns nu i två flyttlådor.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att Linnéas liv nu finns i två lådor.

Jag letar efter cykelnycklarna för att låna ut Linnéas cykel till Annika som nu studerar i Uppsala ett år. Annika bodde hos hos under några månader våren 2007. Nu är hon tillbaka i Uppsala och studerar. Hon behöver en cykel. Det känns naturligt att plocka fram cykeln som jag ju tog bort, med stort motstånd, nu när den behövs av någon annan.

När jag letade bland Linnéas saker efter hennes nycklar var jag tvungen att öppna hennes lådor igen. Så svårt det är… Man öppnar ett helt liv.
Hennes liv kommer ut från dessa lådor. Sak efter sak väller ut ur lådorna. Kläderna, dagböckerna, sakerna… varje sak innehåller så mycket mer än en sak. De är förknippade med så mycket minnen…

Men, jag finns i detta liv.
Jag måste förhålla mig till det.
Jag finns nu och nu. Inte då. Inte förut.

Jag måste acceptera att Linnéa var en del av mitt liv i nästan 15 år. Men inte nu.
Linnéa är död.
Linnéa finns inte nu.

Jag finns nu.
Jag måste leva nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, förlora ett barn, sorg, saknad, acceptans

-Föräldrars upplevelser av att blogga om förlusten av ett barn-
En studie gjord av Tobias Gustafsson och Erik Nyström.

SAMMANFATTNING
Detta är en kvalitativ studie genomförd med hjälp av Grounded Theory. Studiens syfte är att undersöka upplevelserna av att blogga om sin sorg hos föräldrar som förlorat ett barn. För att besvara detta syfte har vi genomfört fyra intervjuer av semistrukturerad typ.

Enligt studien har bloggandet på olika sätt varit viktigt för de sörjande föräldrarna. Att berätta om sin sorg har upplevts som positivt och viss mån haft en helande effekt. Bloggen har i sin informativa karaktär även bidragit till en känsla av mening samt underlättat relationer till anhöriga. Interaktionen med andra männsikor i samma situation som i viss mån upprättats och upprätthållits via bloggen har även den haft en stor betydelse i sorgearbetet. Det har i bloggen även funnits en ambition att strukturera upp den kaosartade tillvaron efter dödsfallet samt bevara minnet av den döde. Samtliga utsagor pekar på en upplevd brist i samhällets beredskap vad gäller att bemöta människor i sorg samt hantera döden. De eventuella långsiktiga effekterna av att berätta om sin sorg via bloggen är dock ännu outforskade.
…
…
Att förlora ett barn är förmodligen en av de största kriserna en människa kan ställas inför under livet. Det naturliga är att barnen överlever sina föräldrar, man dör när man är gammal och barnen är de som begraver dem.

Många av de intervjuade beskriver en känsla av att de upplevde tradegin som att livet tog slut och då blev bloggen en viktig del i sorgearbetet. Studien som genomförts visar att alla som deltagit upplever bloggandet som näst intill odelat positivt. Berättandet eller att ”skriva av sig” tycks i sig själv ha haft en närmast helande effekt, något som också stryks av tidigare studier om liknande fenomen. Med helande menas dock inte att man gör situationen bra igen, men däremot skapar berättandet någon typ av paus i den påfrestande tillvaron efter förlusten. Bloggen har i viss mån även bidragit till att skapa en naturlig arena för att möta och kommunicera med andra i samma situation.

Många av intervjupersonerna har funnit ett stort stöd i att komma i kontakt med människor som råkat ut för samma sak. Det är här en förening som FEBE blir en viktig knytpunkt för föräldrar som förlorat sina barn, då de fungerar som ett nätverk som möjliggör att kontakter skapas. Interaktionen med kommentarer på bloggar, FEBE och exempelvis mailinglistor utgör tillsammans vad man skulle kunna jämföra med en sorgegrupp som har hela landet som arbetsplats. Vissa intervjupersonerna har även upplevt att bloggen skapar en plats där den dödes minne kan bevaras.

Att använda bloggen som informationskälla till anhöriga är något som en del av de intervjuade känner igen sig i. Istället för att hela tiden behöva berätta samma sak för flera olika personer, något de upplevt som påfrestade, har de kunnat informera om tillexempel dagligt mående eller förmedla mer konkreta upplysningar. Samtliga har även känt att de finns för lite kunskap kring hur det är att förlora ett barn och har via bloggen försökt nå ut med den informationen till läsarna.

Just det faktum att det tycks finnas en väldigt stor lucka i samhället vad gäller att hantera sörjande och att våga prata om döden i allmänhet, är något som samtliga intervjupersoner uppmärksammat. Några beskriver att de upplevt hur deras vänner blivit obekväma med att möta dem och att det i vissa fall gått så långt att vänskapen upphört. Detta är något som intervjupersonerna uttrycker en förståelse för, då det inte finns någon egentlig beredskap för att hantera sådana händelser.

Det är helt enkelt inte naturligt att prata om döden och om sorg i vårt samhälle idag. Avsaknaden av denna beredskap är även påtaglig inom samhälleliga institutioner som landsting och kommunal verksamhet. Intervjupersonerna upplever att skyddsnätet inte riktigt fungerar som de skulle kunna önska på den punkten. Deras förhoppning är att genom bloggen bidra till skapandet av ett öppnare klimat kring sådana diskussioner. Detta är något som alla verksamma inom socialt arbete bör ta till sig av och reflektera över, då man som socialarbetare har som en av sina främsta uppgifter att interagera med andra människor, där ett öppet samtal kring döden bör kunna vara en naturlig del.

En outforskad aspekt av att blogga om sin sorg är hur det kan komma att upplevas ur ett längre tidsperspektiv. I nuläget upplever intervjupersonerna sin blogg som något positivt men studien har inte kunnat fånga upp någon som kunnat reflektera kring sitt bloggande ur ett längre tidsperspektiv. Det är svårt att spekulera i hur de kommer att uppleva bloggens existens om tio år. Ingen av de intervjaude kunde heller svara på hur länge de trodde att bloggen skulle existera eller hur de skulle se på den längre fram. Många var noga med att poängtera att bloggen var viktig just nu, men att möjligheten finns att ta bort den längre fram i tiden. En studie som riktar sig till någon som bloggat längre eller eventuellt en uppföljande studie i ett framtida skede skulle förmodligen vara av stort intresse för att bringa klarhet i dessa frågor. Utöver att studera bloggandet i ett längre tidsperspektiv finns några andra närliggande områden att forska vidare i. En studie på text materialet i själva bloggarna skulle definitivt kunna generera ny kunskap kring ämnet sorgehantering.

Även att djupare studera interaktionen i de olika nätverken på Internet och dess betydelse för medlemmarna vore av intresse. Samtliga av intervjupersonerna i denna studie har varit kvinnor, vilket gör det svårt att inte fundera kring ett genusperspektiv på att blogga om sorg. På samma sätt som föräldrar bloggar om sin sorg så finns liknande bloggar gjorda av syskon, där de redogör för sina upplevelser av förlusten. Då detta handlar om yngre personer så skulle det vara intressant att studera deras perspektiv på fenomenet.

Läs även andra bloggares åsikter om Tobias Gustafsson, Erik Nyström, Kravlös terapi, blogg som terapi, sorgebearbetning

När en familjemedlem dör blir ingenting sig likt. Sorgen och saknaden är stor, nya tankar och känslor tränger sig på. Om den som dog tog sitt liv kommer ytterligare komplicerade tankar och frågor. Vissa saker kan man inte prata med släkt och vänner om utan bara med dem som har varit med om ungefär samma sak. Att få prata om tankar och känslor tillsammans i grupp är för många till stor hjälp när det gäller att hantera livet, sorgen och saknaden.

Stödhelgerna vänder sig till barn/ungdomar och föräldrar i familjer där ett syskon tagit sitt liv.
Barnen och ungdomarna träffas i grupper med jämnåriga och för- äldrarna träffas i egna grupper. Man delar erfarenheter, pratar och gör övningar kring sorgen och livet efter dödsfallet. Vissa övningar gör barn och föräldrar tillsammans. Alla gruppledare har erfarenhet av stödgrupper för vuxna, barn/ungdomar och av sorg. En stor del av helgen ägnar vi också åt roliga saker, aktiviteter och umgänge.

Stödhelgen startar vid lunchtid på fredagen och avslutas på söndag eftermiddag. Ett detaljerat program samt vägbeskrivning kommer att skickas ut när vi närmar oss helgen.

Plats: Vi kommer att bo enkelt men bekvämt på Fiskeboda kursgård vid Hjälmaren.
Datum: Vi träffas 22-24 oktober 2010 och återses 11-13 februari 2011.
Kostnad: För båda helgerna: 500:-/deltagare, max 2.000:- per familj

Frågor och information:
Är ni intresserade och vill veta mer? Skicka ett mail eller ring:
Lotta Polfeldt, Rädda Barnen 070-733 07 66 • lotta.polfeldt@rb.se
Sofia Grönkvist, BRIS 070-160 88 04 • sofia.gronkvist@bris.se
Sara Hedrenius, Röda Korset 070-321 47 30 • sara.hedrenius@redcross.se

Läs även andra bloggares åsikter om stödhelg, självmord, suicid, suiciddrabbade, anhörig efter självmord

Jag har inte alls mått bra den senaste tiden.

Fullt förståeligt. Javisst.

Verkligheten har kommit i fatt mig med buller och bång. Det intensiva kämpandet för att överleva sjukdomen och behandlingen har satt sina spår. Luften har pyst ur mig.

Jag har inga marginaler. Är så skör så skör. Måste vila flera gånger per dag. Måste ta det lugnt. Måste sova mycket. Tål inte stress.

Jag har nu börjat jobba 50% (med mitt företag). Jag vet ännu inte om det fungerar. Har provat för kort tid. Nästa vecka ska jag hålla en instruktörsutbildning och det är verkligen tveksamt om det är så klokt…

Det kommer sannolikt att tömma min energidepå fullständigt.

Men, jag mår lite bättre nu än vad jag gjort de senaste veckorna. Lite gladare i alla fall. Jag har börjat att gå till min fantastiska terapeut igen. Hon är helt underbar och hjälper mig att jobba med redskapen mindfulness och acceptans.

Acceptans är så viktigt. Jag märker hur lätt det är att tankarna drar iväg med en för att man tycker att man BORDE känna på ett visst sätt (t ex att man borde vara glad för att man nu är frisk) och så mår man dåligt för att man inte gör det. Det blir en ond cirkel. Om man bara accepterar att det är som det är så blir det så mycket lättare.

Ett steg i taget.

Igår var vi på bröllop.
Det var först i förrgår som vi bestämde oss för formerna runt om. Vi har pendlat mellan att Johan och jag skulle kunna sova själva över till att ha med alla barn och barnvakter på hotellet. Nu blev det så att de var hemma hos oss och att Johan och jag åkte hem på kvällen.

Det var första gången som någon annan än vi hade Sophie så lång tid i sträck (min mamma har passat henne kortare stunder) och la henne på kvällen. Det var min syster och hennes sambo som också har bott med oss på landet hela sommaren så Sophie känner dem väl. Allt hade gått fint! Det känns skönt att kunna lämna Sophie och att hon är trygg med dem!

Bröllopet var vackert och väl genomtänkt i slottsmiljö. Ett par som känt varandra länge och som har barn tillsammans. Bröllop är ju alltid härliga!

Det var också trevliga människor som vi träffade och många visste om vad som hänt oss och kände till Linnea så det blev inte så där stelt och konstigt.

För mig blev det också en påminnelse om vilken härlig man jag har. Vigselförättarens ord om ömsesidig respekt, nyfikenhet på varandra och att dela glädje och sorg med varandra var mer än bara fina ord för mig.

Johan och jag har gått igenom väldigt mycket tillsammans och han har verkligen visat ett oändligt stöd för mig.

Jag är så lyckligt lottad att få dela mitt liv med min bäste vän och min stora kärlek!

Som du vet så började jag med GI igen i juli.
Jag hade krasst räknat med att jag skulle gå ned i samma takt som för 4 år sedan när jag gick ned 15 kg på 10 veckor. Men det har verkligen varit trögt!

Jag förstår att det beror på flera saker:
-min kropp hushåller med allt den kan efter den intensiva cellgiftsbehandlingen som jag gick igenom (slutade 11/5) samt operationen efter det (15/6).
-min kropp har påverkats mycket av allt kortison jag ätit under samma period.
-min kropp har försatts i ett tillfälligt klimakterium. Äggstockarna har fått sig en ordentlig snyting av cellgifterna.
-dessutom har mina fotproblem hindrat mig i att röra mig så mycket som jag skulle vilja

Jag har varit helt strikt med maten. Jag har dock ca 1 gg i veckan druckit vin och det stoppar ju upp fettförbränningen 1 – 2 dagar.

Men vågen stog helt stilla väldigt länge. Idag hade det dock hänt en del! Jag började på 81,6 och idag var den på 77,8. Måttbandet visade 5 cm mindre än när jag började. Jag märker på mina nyinköpta kläder att de sitter lite dåligt redan… 🙂

Nu så!
Nu lossnar det!

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, GI, lchf, viktnedgång

Hälso-och Sjukvårdslagen säger att man ska ha rätt till samma vård oavsett vilket landsting man tillhör.

Jag har ju fått min behandling i Stockholm, men är skriven i Uppsala. Det betyder att Uppsala har skrivit en specialistvårdsremiss till Karolinska för att jag ska få den specifika behandling som man inte erbjuder i Uppsala. Men, all kringbehandling som jag skulle kunna fått om jag var skriven i Stockholm får jag inte eftersom man inte skulle ha erbjudits det i Uppsala.

T ex – när jag hade fått behandling några månader och var trött och slut, så skulle jag om jag varit skriven i Stockholm, kunnat få massage och fotbehandling inom ramen för min behandling. Det kunde jag inte få.

Nu efter behandlingen har man bedömt att jag skulle behöva åka på rehabilitering. Det finns många ställen som erbjuder onkologisk rehabilitering där man får hjälp att komma vidare i det vakuum som man upplever. Man får träffa andra, samtala enskild och även få fysisk träning. Detta skulle jag kunna få om jag var skriven i Stockholm, men Uppsala läns Landsting tycker sig inte ha råd till detta.

Vad gäller rehabilitering så kan man söka medel i olika fonder. Men då får man inte ha en sammanlagd inkomst på över 450 000 kr per år. Så då kvarstår att betala själv. Det kostar ca 28 000 kr. Då får man behandling under 2 veckor. Jag har hittat ett ställe som gör det möjligt för mig att åka emellan hemmet och rehabiliteringshemmet för det är ju inte rimligt att vara borta 2 veckor från barnen, åtminstone inte Sophie.

Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om cancerrehabilitering, onkologisk rehabilitering

Det är bara skrutt med mig faktiskt.
Det är så otroligt frustrerande att jag inte mår bättre än vad jag gör.
Just nu är det framför allt psykiskt.

Jag gissar att det är så när man har kämpat, kämpat, kämpat för sitt liv under lång tid…
När man inte behöver kämpa längre så går luften ur en.
Jag är oändligt trött. Hela tiden.
Och väldigt dämpad.
Känner inte lust till något (förutom familjen).
Det är trögt.
Och väldigt mörka tankar kommer över mig…

Så var det med den ”superkvinnan” – som ni kallat mig under sjukdomen…

Läs även andra bloggares åsikter om nedstämd, trött, ledsen, efter cancerbehandling