Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lösa problemet…”Min dotter är död”

26 juni 2008 (21:22) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är en målorienterad person som både som läkare och som egen företagare har som uppgift att lösa problem. Först att hitta problemet och sedan lösa det så att alla blir så nöjda som möjligt. Dessutom att förebygga problem så klart.

Nu har jag ett problem som jag ägnar mig åt på heltid. För jag kan inte göra något annat överhuvudtaget. (Imorse t ex var det knepigt att få i mig frukost eftersom min man inte var hemma och hade ställt fram det…).

Mitt problem är att min dotter är död.

Jag ältar det på olika plan.

Det praktiska planet: kontakta olika instanser som försäkringsbolag, se till att begravning, urna osv blir fixat. Skolan, betyg, avboka resor osv. Detta sköter Johan det mesta av.

Att förstå vad hon led av: Jag försöker läsa andras erfarenheter och upplevelser. Egna och sådana med Linnéa. Pratar med olika personer som haft kontakt med henne. Få deras bild. Läsa hennes anteckningar och dagböcker. Kolla igenom våra datorer; vilka sidor var hon inne på, finns det några gömda meddelanden osv Sätta ihop symptom med diagnos. Förstå varför hon faktiskt valde den här utvägen trots att hon hade – enligt andra – alla anledning att fortsätta leva.

Att förstå sjukvårdens fel och brister. Att se vad som gick fel under vårdtiden och varför de släppte ut henne på permission utan att jag hade godkänt det trots att hon var så självmordsbenägen.

Att sörja. Att bearbeta min egen saknad och tomhet. Att ta hand om mina barns sorg och låta dem bearbeta det i en lagom takt.

På nätterna är jag duktig problemlösare. Jag kommer fram till väldigt bra saker. Känslan blir: Ja, men nu förstår jag! Ja – nu vet jag! Toppen- nu vet jag vad jag ska göra.

Men…

Faktum kvarstår…

Linnéa är död.

Linnéa valde att ta sitt liv för att hennes smärta var så stor.

Min älskade dotter som var så otroligt uppskattad av allt och alla tyckte inte att livet var tillräckligt bra för att leva. Smärtan var större än vad livet kunde ge henne.

Det smärtar mig så oerhört att det river och sliter sönder mig att jag inte lyckades ge henne hoppet tillbaka. Att jag inte lyckades övertyga henne med min kärlek, trots att jag gjorde allt jag kunde.

”Problemet är inte problemet utan inställningen till problemet.” Så sa min kloka dotter ofta.

Och nu då? Hur förhåller jag mig till problemet som inte går att lösa?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
4 september, 2008 kl 4 september 2008 (15:03)

#1 Kommentar från Anonymian (svar):
Det går inte att förhålla sig till ditt problem för det är ju inte ett problem i sig utan ett omedgörligt faktum
Livet är så jäkligt ibland även om det är lika fantastiskt andra stunder … vad tusan ska jag skriva?
Jag känner så med dig, men det hjälper ju inte ett dugg

Skrivet 26 juni 2008, klockan 21:27
Svar från Ludmilla:
Jo, men det hjälper att veta att du finns där ute och delar med mig.

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:31
#2 Kommentar från guncai (svar):
Du behöver inte lösa några problem nu. Ingen kan kräva det av dig. Du har rätt att gå in i din sorg och finnas där tills du är stark nog att möta en obarmhärtig verkligehet där din dotter inte längre finns
Jag känner starkt med dig. Tillåt dig att få sörja./guncai

Skrivet 26 juni 2008, klockan 21:41
Svar från Ludmilla:
Tack. Jag gör mitt bästa. Men oftast gör det för ont att känna efter…

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:41
#3 Kommentar från Linda (svar):
Ja jag säger samma sak, jag känner så otroligt mycket med dej så jag kan inte sätta ord på det…
Och ja, tillåt dej att sörja, tillåt dej att vara Dej!

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:35
Svar från Ludmilla:
Tack! Kram

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:42
#4 Kommentar från Ister (svar):
Smärtan över att inte din kärlek räckte till för att ge henne hopp, den smärtan kan jag inte ens föreställa mig.

Just nu är det kanske bara läge att befinna sig i den smärtan, vad har du för val?

Ditt problem går inte att lösa, döden och din förlust är icke reversibel. Det går bara att uthärda.

*håller om*

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:39
Svar från Ludmilla:
Jag har två val:
1. Att ge upp
2. Att fortsätta leva

Första alternativet är inget alternativ. Andra alternativet kräver acceptans. Jag jobbar på det.

Kram

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:44
#5 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Än en gång känner jag igen mig… före Ms död brkade jag alltid lunna hjälpa mig själv när nåt jobbigt hände genom att hitta något sätt att tänka på det som kändes lite lättare, hitta nåt förhållaningssätt som kändes lite mer ok. men att någon man älskar är död. Hur man än vänder och vrider på det så finns det ju inget sätt att tänka på det som känns lite lättare… och i stunder kunde det ge mig panik.

Jag finns med dig här på bloggen.. Vet att det inte är mycket men det är det enda jag kan göra. Stora kramar till dig!

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:52
Svar från Ludmilla:
Det gör mycket att känna att jag inte är ensam och att jag har dig och andra som finns här. Kram!

Skrivet 27 juni 2008, klockan 14:28
#6 Kommentar från Liz (svar):
Fy fasiken, förstår precis varje känsla du går igenom, varje tanke och varje helvete du känner, men lovar att det känns skönt att skriva av sig, ilska, vanmakten, sorgen och den förhatliga ångsten och tomheten. Jag vet vad du går igenom just nu och det tar tid, det ska ta tid, längre tid än många kanske tror. Men vi finns några st här på bloggen som vet vad vi talar om som varit med själva om det jävligaste som kan hända en människa.

Skrivet 26 juni 2008, klockan 22:58
Svar från Ludmilla:
det hjälper att du är med mig…

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:17
#7 Kommentar från Gunilla (svar):
Så sant att du har två val, men ändå känns det inte i början självklart att leva vidare… för hur ska man orka. Det är mer än ett heltidsarbete. Håller om dig….

Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 27 juni 2008, klockan 07:29
#8 Kommentar från Åsa (svar):
Ur många kulturers ritualer kring döden, och av egen erfarenhet tror jag att det kan vara bra att tänka på tidsperspektivet. Det tar oftast ett år innan livet börjar normalisera sig, det finns ingen ”lösning” som kan underlätta eller påskynda, ungefär som när någon har brutit ett ben. Läkningen tar tid, sin egen tid, men den sker, så sakta att det inte märks…

Skrivet 27 juni 2008, klockan 08:47
Svar från Ludmilla:
Typiskt… jag som hade hoppats på snabbläkning…

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:17
#9 Kommentar från Henrik (svar):
Hej!

Jag är otrolig ledsen över det som hänt dig och din familj, i en perfekt värld skulle setta inte få hända, men tyvärr måste vi alla acceptera att världen kan vara orättvis ibland =(

Skrivet 27 juni 2008, klockan 08:54
Svar från Ludmilla:
Acceptans är nog nyckeln…

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:18
#10 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Ja, Ludmilla. Du finns konstant i mina tankar och precis som du önskar jag att kunna ”lösa problemen”. Mitt problem är dock inte ens i närheten av ditt, men mitt problem är att jag vill trösta dig och hela din familj och jag vet ändå att jag inte förmår. Hur ger man tröst till någon som mist sitt barn på ett så brutalt sätt?

Din kärlek var tillräcklig, jag tror Linneá vet hur mycket du älskade, men hon slogs med andra demoner och nu har hon fått frid. Jag önskar så att du och resten av familjen också kunde få det…

Skrivet 27 juni 2008, klockan 09:49
#11 Kommentar från Camilla (svar):
Tycker du beskrev så himla bra när du skrev att du flöt med i strömmen av smärta…det är nog helt rätt, de gör så ont…mellan varven så är det ju då ganska ”skönt” att ta hand om praktiska saker och detaljer + att leta svar på frågor, även om det inte kan få tillbaka Linnea. När min pappa dog så försökte jag leta svar och framförallt,VEM SOM VARA SKYLDIG TILL ATT MIN PAPPA VAR DÖD!…Det fanns ingen ”skyldig” och kvar stod jag i min oändliga smärta och sorg…nu har snart 14 år passerat sedan dess och visst ”tiden läker sår” men fortfarande kan smärtan komma med full kraft och så mycket jag velat säga…kram/Camilla

Skrivet 27 juni 2008, klockan 09:50
Svar från Ludmilla:
Kram!
Min pappa dog för 17 år sedan, 46 år gammal.
Man trodde inte man skulle överleva det… men det gick. Samtidigt tänker jag att det är en helt annan sak att förlora ett barn…

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:20
#12 Kommentar från marie (svar):
att lösa problemet är svårt, med tiden så uthärdar du den, fast vägen kan bli lång….du har en bra möjlighet som i bloggen att få skriva av dej, den hade inte jag jag gick aldrig till en psykolog heller det har jag gjort för 1 år sedan när jag gick ner mej.

ha dä bra

Skrivet 27 juni 2008, klockan 09:59
Svar från Ludmilla:
det är ju bara att inse att detta är en sådan extrem situation som man måste få hjälp i

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:16
#13 Kommentar från Ninna (svar):
Det är ju det man gör konstant…söker svaren på det man inte förstår. Du verkar vara en fantastisk person, du finns där och stöttar.
Kom ihåg dig själv oxå…och din sorg!

Jag tänker på dig idag…ta väl hand om dig!

Mvh Ninna

Skrivet 27 juni 2008, klockan 11:24
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord och att du finns där och tänker på mig.

Skrivet 27 juni 2008, klockan 14:27
#14 Kommentar från Gunilla (svar):
Tii Åsa som kommenterade här uppe vill jag bara säga, det finns inget som heter sorgeår och det är inte bra efter att första året har passerat. Det finns inte ens i närheten inte när det är ditt barn du har mist….Tiden läker inte alla sår, så är det bara… Jag vet.
Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 27 juni 2008, klockan 18:08
Svar från Ludmilla:
Jag börjar inse att det där med krisfaser inte riktigt stämmer med läroboken…

Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:15

Pingback från Ludmillas Blogg » Får man vara besviken på någon som är död?
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (10:19)

[…] har försökt att lägga pussel och fått en massa pusselbitar. Många mer än jag någonsin anat. Vissa pusselbitar har hon själv […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Är det verkligen mig det handlar om?
23 december, 2008 kl 23 december 2008 (11:27)

[…] Jag slår upp Expressen från häromdagen och tittar på bilden. Där sitter jag. Där sitter jag i Linnéas rum. Jag ser ledsen ut. Väldigt ledsen. Linnéas bild i bakgrunden visar en glad och finurlig Linnéa i november 2007. 6 månader senare ska hon vara död. Av egen vilja. […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Livet är märkligt
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (13:41)

[…] kan inte känna att jag är bitter över vad som “drabbat mig“. Jag kan bara förundras över hur märkligt livet är. Oscar framför […]

Pingback från Ludmillas Blogg » När livet sätts på sin spets, del 1
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (18:58)

[…] Värmen påminner om förra sommaren. När allt var så färskt. Den 30 maj var en strålande varm sommardag och även dagarna efter. […]

Skriv någonting