Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Får man vara besviken på någon som är död?

12 oktober 2008 (10:19) | acceptans, depression, Linnéa, psykiatri, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är förvirrad. Men jämfört med hur det var precis när hon tagit sitt liv är jag ju mycket mindre förvirrad. Saker och ting har blivit mer förståeligt. Men som jag skrivit tidigare undrar jag lite vem hon var egentligen. Uppenbarligen var hon inte alls den person jag trodde. Vem är det jag sörjer egentligen?

Jag har försökt att lägga pussel och fått en massa pusselbitar. Många mer än jag någonsin anat. Vissa pusselbitar har hon själv lämnat efter sig i form av små anteckningar, dagboksanteckningar och dikter. Andra pusselbitar växer fram när man hör andras beskrivning av Linnéa. Berättelser som inte stämmer överens med den bild som jag har. Berättelser som ibland är helt absurda. En annan stor pusselbit är den bild sjukvården hade av henne. Även om jag är besviken på hur de ”missade” hennes rätta diagnos, förstår jag ju hur svårt det var. Hon gjorde allt för att leverera ”rätt bild” till rätt person. Hennes splittring var ofattbart stor och det är ett under att hon orkade så länge som hon gjorde.

Men jag är besviken på henne. Jag känner mig faktiskt lurad. Hon lät mig tro att allt var frid och fröjd och att vi hade en bra relation. Hon pratade med mig som att det var något speciellt mellan oss. Hon berättade saker som jag uppfattade vara i förtroende. Hon gav sken av att vara fullständigt uppriktig och att hon inte hade några hemligheter för mig.

Så gjorde hon också med oss alla andra.

Men, så kommer jag åter tillbaka till att hon var väldigt sjuk. Hon höll inte i hop och var splittrad i sin personlighet. Hennes specialitet var att leverera den bild som de som hon mötte just då önskade. Samtidigt som hon levde ett helt annat liv parallellt.

Det känns oerhört sofistikerat och avancerat för en 14-åring. Det verkar dessutom ha pågått sedan hon var 12 år. Men hon var också mycket mogen för sin ålder och väldigt intelligent.

Jag söker i mitt minne och finner flera situationer och händelser som har känts märkliga. Men självklart har jag trott på hennes förklaring. Jag måste ju lita på mitt barn. Nu kan jag förstå hur det egentligen var i många av dessa situationer.

Hur mycket ska man söka? Ja, jag känner nog att jag inte behöver fler pusselbitar samtidigt som alla nya pusselbitar som kommer in stärker den bild jag fått (om någon vet något eller vill dela med sig av något, vad som helst så tar jag gärna emot det). Jag känner mig lurad och besviken. Och arg. Arg på Linnéa som lämnar oss med den här smärtan. Det hon gjort ”mot oss” kommer aldrig att läka. Det är ett enormt trauma för så många. Självklart för mig och vår familj, men även för alla hennes vänner, vännernas familjer, våra vänner och deras familjer, skolkamrater och deras familjer, lärarna och deras familjer. Det ger enormt många ringar på vattnet. Alla upplever det oerhört smärtsamma i att mista ett älskat barn. Hur kunde hon göra så mot oss?

Så sent som ett år innan var det jag som var tvungen att berätta för Linnéa att man kan känna sig så uppgiven och på allvar tro att det vore det bästa för alla andra, när hon så kategoriskt och oförstående frågade hur någon kunde vara så egoistisk att den tog sitt liv. Hon hade väldigt svårt att förstå detta.

Så många samtal har vi haft om ärlighet och uppriktighet. Det har handlat om andra, för jag har aldrig haft anledning att tro att Linnéa inte skulle vara ärlig och uppriktig mot mig. Idag vet jag att hon inte var det. Det är en sorg i sig.

Jag vet idag att Linnéa var mycket, mycket sjuk. Det hjälper mig att acceptera att hon ljugit för oss och att hon levt ett dubbelliv på många sätt. Det förklarar hur det blev som det blev. Hur hon även lyckades lura sjukvården. Hon var fast i sina egna lögner och full av skam och skuld. Hon var inte helt ärlig mot någon, någonsin. Särskilt inte sig själv.

Men när jag insett detta kommer en ny sorg. Mitt barn var sjukt. Hon hade en allvarlig och dödlig sjukdom utan att jag visste om det. Tänk om vi hade vetat hur det låg till…

Hur hade man ställt sig till det? Vad hade hon haft för framtid? Hur hade hennes liv sett ut fortsättningsvis? Det hade naturligtvis varit jättesvårt för alla. Hon hade sannolikt inte kunnat leva ett sådant liv som hon hade tänkt sig. Det kände hon nog någonstans – att det var något som var väldigt, väldigt fel. Hon frågade mig väldigt många gånger under inläggningstiden:

”Varför är jag inlagd egentligen?”
Jag svarade samma sak varje gång: ”Men Linnéa, det vet du ju.”
”Nej, jag vet inte” sa hon.
”Du har en djup depression och är självmordsbenägen.”
”Jaha…”

Hon köpte aldrig den förklaringen. Det förstår jag nu. Hon visste att hon inte hade en depression. Hon var mycket påläst. Hon visste att det var något mer. Något annat.

Lilla gumman. Du var för klok för ditt eget bästa. Det måste ha varit svårt att kunna överlista alla i din omgivning. Att känna att man har makten över situationerna i den grad att du kunde lura alla i vuxenvärlden t o m de som var specialister inom området. Det måste göra att man känner sig väldigt ensam. ”ensammast i hela Norden…”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Åsa
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (11:11)

Klart att man kan ha alla känslor, även negativa, för någon man älskar högst av alla. Det ligger ju lite i helheten av personen. Annars är man knappast ärlig mot sig själv och personen man sörjer.

En person som har en svår, framförallt om det är en kronisk sjukdom får ju mycket ytterligheter ställda framför sig. Precis som du skriver så vet man inte hur framtiden blir, eller så har man en kanske klarare bild av den än vi tror, vilket gör att man ser om den är uthärdlig eller inte.

Har läst här ett tag och uppskattar att du är en person som tycker det är naturligt att skriva så öppet.

Åsas senaste blogginlägg..Kultur och läsa böcker

Kommentar från evelyn
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (13:13)

sök hjälp du är sjuk.

Kommentar från susanne
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (14:32)

man går ju igenom olika faser. först kommer chocken. sen förnekar man allt, sen blir man arg, besviken. det är där du är nu. det är så läskigt för när min pappa tog sitt liv läste jag om de olika faserna och jag gick igenom varenda en.

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (17:22)

Åsa: Jag älskade Linnéa oerhört. Hon var mig så kär, så kär. Men det är väl som du säger. Man kan ha båda känslorna samtidigt.
Evelyn: ?
Susanne: Ja, dessa faser… Jag har ifrågasatt dem. Jag har tyckt att de har varit här samtidigt allesammans från allra första början. Jag vet inte… Samtidigt ser jag ju att det ändå blir mer av en viss sak vid en viss tidpunkt. T ex så märker jag nu hur chockad jag var direkt efter…

Ludmillas senaste blogginlägg..Får man vara besviken på någon som är död?

Kommentar från Marlene
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (17:24)

Jag vill beklaga sorgen. Jag läser och försöker förstå. Själv har jag erfarenheter av min pappa som valde denna slutgiltiga väg. Och jag har själv mått dåligt, av en uppväxt i social misär. Min pappas alkoholmissbruk, det är mycket destruktivit och i dess spår har jag farit illa. Jag läser att du är läkare, och din dotter verkar ha fått många bra förutsättningar för att ha kunnat leva ett bra liv. Jag beklagar att vården uppenbarligen brustit, fick hon ingen psykoterapi? Hon var ju så ung också. Ett barn. Jag har läst din dotters dikt. Jag skriver också dikter. På något sätt tror jag att den var ett rop på hjälp, hennes dikt. Och att man kan ropa på hjälp på många olika sätt, den var kanske också ett sätt att bearbeta det hon bar på. Jag fastnade för din blogg, och jag lär återkomma. Varma hälsningar Marlene

Marlenes senaste blogginlägg..The Discreet Charm of The Bourgeoisie

Kommentar från Ingrid
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (19:52)

Våra tonårsbarn gör allt för att undanhålla sig från oss och det är en del deras uppgift att ljuga för oss för att kunna leva sitt liv med sina kompisar. Det är inget konstigt utan fullt normalt när man är tonåring, men när det väl gäller så är det till föräldrarna de bör vända sig och söka hjälp. Det är ju det som är så oförklarligt för mig att Linnéa inte gjorde.
Samtidigt som jag ser mer och mer det du skriver och förstår Linnéas sjukdom mer och mer. Då blir det mer begripligt, men fortfarande så obegripligt att hon det beslutet som hon gjorde.

Jag förstår att du är både arg, ledsen och besviken och att du älskar din diamant över allt annat. Jag förstår att det är förvirrande med alla dessa olika känslor farandes runt i kroppen.
Skickar styrkekramar till dig.

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (20:23)

Marlene: Tack för din kommentar. Jag är ledsen att höra att även din pappa valde att avsluta sitt liv själv. Ja, jag kan inte se vad jag har gjort som jag inte borde ha gjort efter alla dessa timmar jag ägnat åt att rannsaka mig själv. Dikten visade hon inte för någon. Den hittade jag efteråt. Tack för ditt stöd.

Ingrid: Tack för att du läser och kommenterar. Ja, jag kommer alltid att älska Linnéa och jag hade älskat henne precis lika mycket om jag hade vetat det jag vet idag.

Ludmillas senaste blogginlägg..Får man vara besviken på någon som är död?

Kommentar från Marlene
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (20:43)

Jag förstod att hon inte visade dikten för någon, anade det, jag har gjort liknade själv, men jag fick hjälp, jag befann mig på ett behandlingshem och hjälpen fanns nära.

Jag förstår det, men jag kan inte förklara det. Varför visade hon inte dikten? Själv kändes det väldigt hotfullt att visa mina dikter. Det berodde på att jag var beroende av min familj, ännu mer när jag var ett barn och jag blev nedstämd. Det var lättare att rikta det jag kände på min omgivning medans jag själv var ett enda stor frågetecken själv.

Marlenes senaste blogginlägg..The Discreet Charm of The Bourgeoisie

Kommentar från AlterEgo
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:19)

Det är klart att man har rätt att vara besviken och förbannad. Jag tror snarare det är en sund reaktion när chocken börjar släppa.
Det finns ju inga rätt eller fel bara olika sanningar, att barn över lag berättar olika saker för vänner, föräldrar och anhöriga tror jag hör till det normala, dels för att få bli bekräftade men också för att inte såra någon.

Jag tror det är bra för din läkningsprocess att du tillåter dig känna allt annat än guld och gröna skogar när det gäller ditt förhållande till Linnéa. Kanske öppnar det också nya vägar i relationen till dina andra barn och även blir en tillgång i ditt yrke.

AlterEgos senaste blogginlägg..AlterEgo Resonerar inför slutet

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:34)

Marlene: Tack. Det är inte lätt att förstå det här. Det är så komplext och beroende av så många olika saker.
AlterEgo: Tack för ditt stöd. Det betyder mycket.

Kommentar från Tonårsmorsa
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (11:44)

Ja, det är klart du får känna besvikelse. Sina känslor kan man ju inte styra över på det sättet. Du skriver ofta starka och bra inlägg, detta var ett av dina starkare! det var utlämnande, naket och sorgligt och jag tror det är viktigt för dig att känna på alla de känslor som flammar upp i sorgen efter Linnea.

Kram!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..När telefonen ringer…

Kommentar från Anna-Karin
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (16:35)

Jag beklagar din stora förlust.
Jag har läst hela din blogg och hittade på vägen Linneas pappas blogg, som jag också läst från början till slut.

Det är inte lätt att vara människa och djupet i en annan människa kan man nog bara ana. Vi är så komplexa varelser och från tidig ålder rör vi oss bort från våra föräldrar. Det är naturligt.

Jag hamnade i ett oerhört svårt mående som tonåring och försökte vid 19-års ålder att ta mitt eget liv. Jag känner igen mig i din berättelse och kan absolut intyga att det verkligen är som att ha en kidnappad hjärna, precis som du sagt.
Jag var fullkomligt besatt av tanken på att få dö. När jag överlevde blev jag oerhört besviken. Så småningom blev jag frisk och i dag lever jag ett bra liv.
Min första spontana känsla när jag hittade din blogg var att jag önskar att jag kunnat vända mig till Linnea och be henne hålla ut. HÅLL UT! Så småningom vänder det. Jag har verkligen mått så där avgrundssvart, så det är inget käckt, beskäftigt tillrop. Men jag är så glad i dag att jag förblev i livet, för allting går ju att lösa. Jag önskar jag kunde gå in i Linneas hjärna och bara ge henne en glimt av vad mycket bättre mående som väntade, om hon bara höll ut.
Så jag är djupt berörd av er historia och har faktiskt tänkt hemskt mycket på Linnea under de veckor sedan jag hittade din blogg. Jag känner sorg.

Vad tänker du själv att hon led av, om inte ”bara” depression? Du pratar om sjukdom, men vilken diagnos tänker du på?

Sänder tankar till dig och din familj, Anna-Karin

Kommentar från Jenny
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (16:41)

Hej! Jag läser din blogg dagligen, du skriver väldigt bra och det berör verkligen en och man förstår din sorg samt din illska. Det är självklart att du blir besviken osv när du märker att det inte alls var som du först trodde. Jag vet själv hur det är eftersom att min morbror tog sitt liv för ett par år sedan. Det är enormt hemskt, man överlever men saknaden och sorgen försvinner alltid och minnerna efter personerna kommer alltid leva kvar. Men jag tycker att det är bra att du bearbetar sorgen!! Sen vill jag även fråga, om jag får? Eftersom att jag inte tycker att det utgått i din tex. Vad är det för sjukdom hon hade?

Kommentar från Anna-Karin
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (16:52)

Jag kan känna mig väldigt arg och besviken på människor som tar livet av sig!! Detta fast att jag själv varit i den situationen och vet precis hur det känns. Jag läser just nu Berny Pålssons självbiografiska första bok och jag känner mig stundtals jätteirriterad på henne och hennes vänner. Samtidigt som jag vet hur det känns att vara i det där svarta. Det är liksom dubbelt.

Kanske är det tack vare att jag själv varit i det, som jag också kan känna mig frustrerad över personer som är mitt i det?

Jag mår nämligen helt annorlunda idag och kan tycka att jag var hemskt självupptagen mitt i allt det där navelskådandet. Det är lite elakt kanske, för jag vet inte hur jag skulle kunnat ta mig ur det just då. jag var helt enkelt sjuk.

Och inte orkar man bry sig om någon annan när man bara vill dö, så är det. Men det går ju inte att komma ifrån att det är hemskt själviskt att ta livet av sig. Man lämnar ju så många i sorg och vanmakt. Och det är ju ett fegt sätt att hantera livet på, för man flyr ju från ett problem som med största sannolikhet har en lösning, på sikt. Om man bara härdar ut, byter medicinering, går i terapi, ändrar på vissa saker i livet eller beteendet. Allt går ju att lösa. Allt går ju över. Fast det skiter man i när man mår så där. Döden blir den enda befriaren man orkar med. Och det är ju att fly, inget snack om saken.

Så visst väcker det känslor!!

Kommentar från sarah
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (21:04)

Vill börja med att beklaga sorgen och den ernorma förlust du drabbats av. det är svårt att veta hur jag ska säga det eftersom allt man kan säga känns lamt. din blogg är otroligt stark har gråtit när jag läst den trort att jag inte delar någon av de här upplevleserna personligen. har du nu i efterhand fått reda på vilken diagnos som borde ställts tidigare, hur länge linnea var sjuk? och känner du att den förklaringen är tillförlitlig? kram sarah

sarahs senaste blogginlägg..mara och astrid

Kommentar från Mia
14 oktober, 2008 kl 14 oktober 2008 (0:21)

Tack för en vacker och tänkvärd blogg. Du skriver så fint om din dotters liv och död. Egentligen har jag inget att säga, allt blir futtigt. Jag vill ändå lämna några ord så du vet att jag varit här, läst och blivit berörd. Du berör.

Kommentar från Klas
20 oktober, 2008 kl 20 oktober 2008 (2:04)

Jag känner lika dant som du i min situation.
Jag skrev poesi om henne och pratade med folk om henne. Försökte återskapa en bild av henne. Jag vet att innerst inne vet jag vem hon är rätt så bra men det är döden med sin frånvaro som får mig att känna att jag inte vet vem hon var.
Jo, det gjör ont till och med när andra har en absurd eller annorlunda bild av den .kära. Men man måste välja som när hon levde, att se vad som överstämmer och vad som man själv kan ha fel med.
Den personen jag kände hade borderline så hon hade väldigt mycket personlighet, två personligheter till och med. Sättet hon var kompliserad på var mycket vackert.
Jag förstog henne rätt så bra när hon levde och uppmärksammade hennes problem men det gjorde det bara värre.
Jag kunde ha gjort annorlunda, men jag är inte perfekt och jag gjör misstag.
Trösten ligger i att det kunde ha varit annorlunda, att hon var mer än just en kvinna med problem.

Kommentar från Helena
25 oktober, 2008 kl 25 oktober 2008 (16:27)

Ludmilla!
Du är så oerhört klok, och har gett mej så mycket stöd, fast det inte är länge sen Linneá försvann ur ditt liv.Vilken fantastisk människa du är!Du har gett mej så mycket tröst och uppslag tll att söka efter svaren vi ju iochförsig aldrig kommer att få, men det är en drivmotor i att klara av sorgen.Sorgen över våra flickor som hade så många ansikten.Du beskriver så bra,det de sa till alla, så att de skulle vara nöjda och glada, säga ”rätt” saker….min Hanna gjorde exakt likadant!
Hon ”lurade” allihopa.Tänk så ensamt det måste ha varit….att ingen fattade någonting!!
Tack för att du finns Ludmilla, till tröst för mej och alla andra
Massor med kramar Helena, Hannas mamma

Skriv någonting