Ludmillas Blogg

Tack snälla alla ni som deltagit i diskussionerna kring ovanstående ämne och även delat med er av era tankar och känslor!

Viktigt är det!
Viktigt är det att vi pratar öppet om dessa saker.
För det är svårt. Jättesvårt.

Men det blir lättare om vi vågar prata om det.

Det är svårt för att det väcker känslor inom oss själva som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera inför den som har en sorg av något slag (förlorat någon, fått en sjukdom eller någon annan typ av sorg).
Det är svårt för att man inte vet hur den andre personen önskar att man ska förhålla sig. Alla orkar ju inte vara öppna om det, just då kanske. Man är rädd för att det kommer ut fel.

Mitt råd utifrån min egen erfarenhet är dock: Visa att du finns där. Om och om igen. Även om du inte får gehör första gången så försök igen. Kanske kom ditt samtal samtidigt med massor med andra som det inte fanns tid för att ta emot. Men så ett par veckor senare ringer ingen. Kom med praktisk hjälp. Kom hem med mat. Klipp gräset. Skotta snö. Fråga inte så mycket, utan gör.

Säg inte: Hör av dig om du behöver hjälp. För man orkar liksom inte det. Återkom istället med en ny fråga.

Mer handfasta råd finns i mitt tidigare inlägg här…

Här skriver jag också om detta med att lyssna. Se bilden ovan och läs det tidigare inlägget!

Tack för allt engagemang!

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, självmord, förlora ett barn, sorg, sorgebearbetning, hjälpa någon i sorg

Taggar: cancer, förlora ett barn, hjälpa någon i sorg, självmord, sorg&saknad, sorgebearbetning