Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

För fem år sedan…

15 maj 2013 (19:31) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

"Planen" för dagen

”Planen” för dagen

För fem år sedan hade Linnéa varit inlagd i mer än en månad. Vi var alla frustrerade över att hon inte blev bättre. Vad var planen från vårdens sida? Varför tog man inga prover? Varför gjorde man inte magnetkameraundersökningen som vi önskade? Varför fick vi inte diskutera våra tankar med en läkare?

Linnéa hade försökt att ta sitt liv på avdelningen ett par gånger redan, men det togs inte på allvar. Linnéa sa fortfarande att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15. Hon skulle fylla 15 den 7 juni 2008.

Den 15 maj har jag skrivit om flera gånger tidigare. Förra årets tankar finns här… och 2009 skrev jag mer detaljerat här…:

Detta är en av de värsta dagarna.
Linnéa hade redan dagen innan pratat om att hon ville vara ensam hemma. Hon sa till mig att det var ok för avdelningen om det var ok med mig. Jag sa att jag inte tyckte det var ok. Det fanns väl ingen anledning? Jag kunde ta ledigt och vara med Linnéa denna dag hemma så kunde hon vara hemma i lugn och ro, spela piano och det hon ville göra. Linnéa menade att nu hade hon varit inlagd så länge och hon behövde känna lite frihet. Jag var skeptisk.


Enligt BUPs plan skulle Linnéa gå i skolan mellan 8.15-10. Därefter skulle jag hämta henne och köra henne hem. Hon skulle vara ensam i två timmar och sedan skulle vi äta lunch tillsammans (sushi). På eftermiddagen skulle Linnéa gå på kör och piano. Middag hemma och sedan åter till avdelningen. Jag skjutsade Linnéa till skolan. Hon var trött och innan hon gick ur bilen så ville hon tanka mammakärlek så vi satt och kramades en stund.

På väg därifrån ringde jag min mamma och undrade hur vettigt detta egentligen var att Linnéa skulle vara ensam. Hon höll med. Vi diskuterade fram och tillbaka och kände till slut att det ju var svårt att motarbeta det som avdelningen menade var riktigt. Deras tanke var att ”normalisera” Linnéas liv så mycket som möjligt.
Jag bestämde mig dock för att ta upp frågan med Linnéa igen när jag hämtade henne.

Kl 10.00 hämtade jag henne. Hon var avståndstagande. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att hon skulle vara helt ensam hemma. Hon sa att det var viktigt för henne. Hon sa att jag hade väl märkt att hon hade mått bättre de senaste dagarna? Jag sa att jag hade märkt att hon ”verkade” må lite bättre men att jag också visste att Linnéa var duktig på att hålla upp en fasad.
-I know… That´s my speciality…, sa Linnéa.
Hur som helst lät hon mig förstå att allt var i sin ordning. Det var något med Linnéa som gjorde att man LITADE på henne i varje läge. Jag borde inte ha gjort det. Jag borde insett att hon bara var ett barn och att jag som vuxen skulle ta mer ansvar och plats i förhållande till henne… Men hon var alltid så förnuftig och klok och hade alltid bra argument.
Vi sa hejdå till varandra och Linnéa låste dörren inifrån. Jag åkte iväg till kontoret. Jag hade knappt hunnit dit förrän min mamma ringer upprört.

När jag kom hem strax efter satt min mamma med Linnéa på badrumsgolvet. Linnéa låg på rygg på golvet. Hon pratade glatt och vänligt med min syster men gav ett avstängt intryck. Linnéa hade blodiga kläder och ett sår på halsen. Den största kökskniven låg bredvid henne.
-Älskade barn…
Jag torkade bort blodet. Hjälpte henne att byta kläder och tejpade igen såret.
Jag pratade med en sköterska på BUP som sa att jag bara skulle fortsätta planen för dagen som det var bestämt. Jag var chockad. Förstod de inte att Linnéa ville dö? Det verkade som att de tolkade hennes beteende som utagerande självskadande, men det var ju inte det som det handlade om.
Vad skulle jag ta mig till?

Linnéa pratade själv med förståndaren för att be om ursäkt för att hon brutit sin del av avtalet. Hon hade ju tänkt att dö så det var inte meningen att det skulle göra något att hon svikit dem och mig.
Enligt planen skulle jag nu åka och köpa Sushi. Så det gjorde jag. Mamma stannade hos Linnéa under tiden. När jag kom tillbaka satt Linnéa vid flygeln och spelade. Hon åt snällt sin lunch men sa inte så mycket. Vi var tillsammans till dess det var dags att åka till kören och pianospelet. Jag var helt uppriven och vettskrämd. Linnéa ville dö och jag skulle skjutsa henne till kören. Jag satt utanför och väntade. Hon bytte sal till pianolektionen. Jag satt utanför och väntade.

Sedan var det dags att åka hem och förbereda middagen. När Johan kom hem pratade han med Linnéa och hon berättade för honom att hon var jättebesviken att hon hade misslyckats med att ta sitt liv. Hon hade planerat det i fem dagar. Hon hade sett till att verka må lite bättre så att hon skulle få vara ensam hemma. Men själva händelsen har hon inget minne av. Hon minns att hon kände sig styrd att göra handlingen. Hon kände sig väldigt misslyckad nu och ville fortfarande dö. Hon ville inte fylla 15.

När vi väl fick åka tillbaka med Linnéa till avdelningen var det ingen som låtsades om något och ingen pratade med Linnéa om det som hade inträffat.
Johan är orolig och tar kontakt med jourläkaren för att Linnéa ska få extravak under natten och att man ska göra en suicidbedömning dagen efter vilket inte görs…
Här började vi på allvar känna att vi inte belv tagna på allvar. Vi som kände Linnéa var mycket oroliga. Det gäller både familjen, skolpersonal och vänner. Vi som kände Linnéa visste att hon var en tjej som alltid lyckades med det hon ville. Nu ville hon dö och vi visste att hon skulle se till att lyckas med det om man inte skyddade henne från sig självt hela tiden.
Jag fick känslan av att jag borde ta henne från BUP och åka till andra sidan jordklotet… men tänk om något hade hänt då. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Jag var fast i en rävsax.

Ja… så var det. Minnet börjar svika så det är bra att jag har det nedskrivet.
Det är ju nedräkning till den 30:e nu. Jag tänker mer på Linnéa och hur det var just den här tiden för 5 år sedan. Jag känner klumpen i magen. Men…, det är inte så smärtsamt längre.

Jag förundras över hur man kan läka. Hur den största sorgen av de alla faktiskt kan läka och man kan bli någorlunda hel.

Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt att jag har levt utan mitt barn i 5 långa år.
Så långa men ändå så korta år. Tiden finns inte längre som förr.
Det är som det är. Jag kan inte påverka det ödet som jag fått.
Jag kommer alltid att vara en mamma som förlorat sitt barn.
I självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
15 maj, 2013 kl 15 maj 2013 (20:08)

Skickar dig många kramar och tänder ett ljus för Linnea.

Kommentar från Förtvivlad mamma
15 maj, 2013 kl 15 maj 2013 (20:13)

Det knyter sig i magen, i halsen på mig, när jag läser dina ord. Hur kan läkare och sjukvård vara så naiva och okunniga? Det du skriver förstår ju vem som helst att det är fel. Prata, prata och prata är A och O. Lämna ett barn med suicidtankar ensam är ju helt absurt! Hoppas psykiatrin har kommit längre än så idag, även fast det inte var så länge sedan. HVB-hemmen och socialtjänsten har dessvärre inte det…tusen kramar…från en annan mamma i sorg.

Kommentar från Tizzel
16 maj, 2013 kl 16 maj 2013 (6:38)

En fasansfull dag… 🙁
Ingen… INGEN… människa borde få uppleva något sådant!
Varma tankar!

Kommentar från Tofflan
16 maj, 2013 kl 16 maj 2013 (18:00)

Många tankar och kraft till dig! Du gör så mycket gott som skriver om detta. Mycket!

Kommentar från Anna Karlsson
16 maj, 2013 kl 16 maj 2013 (21:15)

Det är så starkt gjort av dig att skriva om det du upplevt. Det är väldigt intressant att läsa det du skriver för att då får man mer kunskaper. Jag förstår inte att sjukvårdspersonalen inte lyssnade på er. Det är ju du som verkligen kände Linnea. Jag förstår heller inte hur man kan lämna en suicidbenägen människa utan bevakning. Om man vet att en person är självmordsbenägen och dessutom uttryckt det så ska man ju ALLTID ta det på allvar. jag tror att jag vill jobba inom psykvården i framtiden och jag läser och tar till mig det du skriver Ludmílla för att få kunskaper som är livsviktiga att skaffa sig som vårdpersonal. Det är ju lika viktigt att lyssna på anhöriga som att lyssna på den man vårdar. Att ta allt på allvar. Jättebra att du skriver om detta. Jag är säker på att det är viktigt att du får upprepa Linnea om och om igen. För det måste vara det värsta att mista sitt eget barn. Du är stark som verkligen orkat vidare. Starkare än jag kanske förstår? Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Jag vet hur det känns att må dåligt psykiskt. har den erfarenheten. Tack för att du finns och gör skillnad och öppnar upp för att våga prata om psykisk ohälsa! Det gör det lättare för mig och säkert för många andra att också våga prata om det. Många tankar till dig! Varma kramar Anna

Kommentar från Lisa Castro
16 maj, 2013 kl 16 maj 2013 (22:31)

Du är fantastisk som kämpar på som du gör. Just nu orkar jag inte med att läsa din bok men en dag när jag orkar vill jag läsa den. Just nu vill jag ingenting. Kram

Skriv någonting