Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Jag har fått läxa…

13 oktober 2008 (21:08) | acceptans, barn, död, Linnéa, livet, Mindfulness, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Ännu en måndag. Det är dagen i veckan som det är flest aktiviteter.
Jonas har engelskaglosförhör, gymnastik, gitarr och scouterna. Oscar har gitarr och simning. Så det är mycket som ska med till skolan och många skjutsningar fram och tillbaka.

Emelie är tillbaka i sin studieort igen och är entuiastisk över sina studier. Det är så härligt att höra henne berätta. Hon har för första gången hittat något som hon verkligen brinner för och vill lära sig. Jag njuter av att hon kan känna så!

Jag själv har på måndagar psykologbesök för krisbearbetning. Jag har en mycket duktig psykolog som jag verkligen har största förtroende för. Få människor har imponerat så mycket på mig som hon. Hon får mig verkligen att vrida till mina tankar ett extra varv, att ”vrida på prismat”, att ”hoppa över i den andras utkikstorn”. Hon får mig att förstå att inte ta mina egna tankar och känslor som en sanning. Hon får mig att acceptera tillvaron som den är utan att döma.

Hon säger flera gånger per träff att Linnéa är död. Det är fortfarande väldigt laddat när någon annan än jag säger det.

Orden träffar mig hårt: De är så obarmhärtiga. Så slutgiltiga. Så oåterkalleliga.

Varför är det så svårt att höra? Jag VET ju att Linnéa är död (nu gjorde det ont i magen igen när jag ser vad jag skrivit). Har jag inte riktigt fattat det? Tror jag fortfarande att hon kanske, kanske kommer att komma tillbaka? Älskade barn… hur kunde du?

HUR KUNDE DU???

?

Jag släpper fram mina tårar… Jag saknar dig min älskade dotter…

Hur kunde det bli så här?

Tillbaka till dagen i dag:
Min psykolog och jag arbetar efter tre spår.
1) Sorgen och bearbetningen av förlusten av ett älskat barn
2) Fylla livet med lustfyllda saker och se framåt
3) Den rättsliga processen av vad som gick fel under vårdtiden och vad Linnéa led av egentligen.

Min psykolog frågar mig:
-Hur mår du?

En banal fråga kanske. Men för mig blir den jättesvår. Det är inte så många som vågar ställa den frågan (anatagligen med rädsla för svaret). Jag funderar ett tag och bestämmer mig för:

-Det är ok.

Varken mer eller mindre. Jag känner mig ganska likgiltig till det mesta. Jag gör saker hela tiden. Jag ligger inte och skriker av sorg och saknad. Jag skrattar inte så ofta och känner inte någon sprudlande lust till något egentligen. Hon säger:

-Det är väl ”good enough” just nu. Så ler hon emot mig och jag känner att det är ju bra så. Precis så.

Hon ser sedan på mig att jag är trött och får höra om veckan som har varit. Hon säger då att jag lagt för mycket tid på spår 1. Jag måste öka spår 2 och se till att jag får tid för det så att jag inte skyndar på med jobb och andra projekt för intensivt och för mycket.

Man måste hitta balansen.
Man kan både sörja OCH gå vidare samtidigt.
Man kan både vara förtvivlad OCH glädja sig över saker samtidigt.
Man kan både sakna OCH njuta av en konsert eller teater eller film, samtidigt.

BÅDE OCH.

Jag berättar om hur ofta det är som jag påminns om Linnéa på de mest konstiga sätt. Jag blir arg på mig själv för att jag är så oberäknelig. Plötsligt så är det något, något litet, som påminner om något annat som påminner om något annat… och så rullas en hel rad med minnen upp som slutar i smärta. Det är klart att det är så. Acceptera och var snäll mot dig själv.

Jag minns Relation Frame Theory från KBT-utbildningen och inser att det finns oändligt många diskriminativa stimuli som triggar igång smärtsamma minnen. Sorgen kan liknas vid PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Ett svårt trauma som ger flash-backs, mardrömmar, koncentrationssvårigheter m.m. Sorgen liknar det. Som tur är så sover jag gott. Det har jag gjort hela tiden och jag är väldigt tacksam för det.

Min hemuppgift till nästa gång är att öka det spåret som inte handlar om Linnéa, suicid och sorg. Det är inte så att jag ska ta bort den biten helt, för den behövs men minska den. Ägna mindre tid till bearbetning och mer tid åt att leva det här livet och njuta.

Jag ska titta vad det finns för konserter på Musikens Hus (där Linnéa också var sista kvällen… du ser.. nu är jag där igen…)

Läs även andra bloggares inressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Leena
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (22:55)

Så sant…Din psykolog säger det som är så viktigt: ”att hitta lustfulla saker att göra”. Och så svårt…jag tvingar mig att gå på bio med min väninna, på Friskis&Svettis har jag mycket roliga saker på gång…25. okt har vi ”Rosa Bandet”-specialpass. Jag tror att detta hjälper mig mycket just nu. Då kan släppa dom jobbiga tankarna och smärtan…för en stund.
Många kramar

Leenas senaste blogginlägg..Nytt kök…och annat

Kommentar från Lisa Olveby
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (23:01)

Det är så kloka ord och jag suger till mig dem som en svamp, jag vill också må bra och det gör jag av det du berättar.

Sen håller jag med du, vissa saker är svåra att ta till sig, svårt att ta till sig att det varar så länge för så här länge ska det väl inte vara att hon är borta. Där kan jag tipsa om Olle Bergmans bok ”Inte trodde jag väl att Svante skulle vara död så länge”

Men när sorgen och saknaden blir för svår och tung så släpp loss tårarna, du behöver det för att tömma energin och bygga upp ny och gå ett steg längre, svårt? ja som fasiken men det ska gå.

Stor kram.

Kommentar från Marlene
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (23:29)

Glad att se att du går hos en psykolog! Det visste jag inte. Jag har nyss hittat din blogg.
Varma hälsningar Marlene

Marlenes senaste blogginlägg..Bra infallsvinkel i debatten om hemlöshet.

Kommentar från Cissi
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (23:50)

Allt tar tid, hörde för några dagar sedan höra min brors dotter säga att pappa är död. Det tar hårt, när en 4 åring förstår att hennes pappa är död.
Det kommer kännas, det ska kännas men vissa dagar känns det inte och vissa dagar gör det de. Ta en dag i taget och låt allt kännas.
Ta hand om dig och familjen! Kramar

Cissis senaste blogginlägg..I would like to be under the sea sometimes

Kommentar från Therese
14 oktober, 2008 kl 14 oktober 2008 (9:23)

Du är duktig! Du jobbar framåt och vi är många som tror på dig, kämpa, försök se det posetivt (som du gjorde så bra för några dagar sedan). Vi tror på dig!

Thereses senaste blogginlägg..fint, bland alla tankar&känslor .

Kommentar från Tizzel
14 oktober, 2008 kl 14 oktober 2008 (14:17)

Hej Ludmilla. Tack för din fina kommentar hos mig. Jag pausar en stund till. Ville bara säga att jag finns här och läser allt du skriver, även om jag inte alltid ger mig tillkänna. Det du skriver berör mig oerhört. Varje gång!
Lämnar en sprakande röd/gul/grön höstkram full med värme!

Kommentar från Tonårsmorsa
14 oktober, 2008 kl 14 oktober 2008 (17:17)

Jag håller med dig. Det låter som du har en mycket klok psykolog! Värme!

Kommentar från felicias mamma
14 oktober, 2008 kl 14 oktober 2008 (17:39)

Jag har pratat med några och det blir samma resultat. De tar in vad jag säger och sedan förstår de mig och blir bestörta hur det får gå till .

men ska försöka en gång till ,,

Kommentar från Gunilla
15 oktober, 2008 kl 15 oktober 2008 (16:11)

Det är skönt att ha någon att sitta och berätta för. Jag har själv haft en underbar kurator under tre år. Vi har nyligen avslutat våra samtal, jag kände att det var ett sätt på rätt väg. Det var mitt beslut. Nu forsätter jag min vandring på mitt eget sätt.

Gunillas senaste blogginlägg..Dagens ilska

Kommentar från Sara
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (17:08)

Kram!
Sara

Pingback från Ludmillas Blogg » Minnestriggare
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (14:31)

[…] Att förlora sitt barn är på ett sätt just ett posttraumatiskt stressyndrom. Man har varit med om något extremt smärtsamt, som också många gånger är plötsligt och oväntat. Jag har skrivit om det här… […]

Skriv någonting