Vintermöte
Rimfrosten klär den svarta stenen som en skrud. Linnéas ansikte lyser med värme och kärlek emot mig.
Hon är där. Det känns skönt att se henne igen. Varje gång är det lite annorlunda. Känslan är annorlunda. Bilden är annorlunda. Den handhuggna bilden påverkas av väder och vind.
Någon har tänt ett ljus.
Det är inte bara jag som går dit. Hon är ihågkommen. Det är viktigt!
Jag byter snabbt ut ljusen i lyktorna och tänder nya. Värmer upp rimfrosten i hennes ansikte och klappar hennes kind.
Älskade barn.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, självmord, suicid, Linnéa, grav, gravsten, möte, gravlyktor,
Kommentarer till inlägget
Pingback från Ludmillas Blogg » Stenbänken
12 augusti, 2009 kl 12 augusti 2009 (16:43)
[…] känns väldigt personlig. Det är framför allt jag och Emelie och även Oscar som varit mest engagerade i hur den skulle se […]
Kommentar från Wiveca Rönnqvist
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (4:46)
Hej!
Har haft det mycket besvärligt under flera år och känner verkligen hur jobbigt det måste vara att förlora sitt barn… Min man, Roger som jag levt med i 36 år dog ifrån oss i somras under mycket traumatiska upplevelser…
Min älskade mamma var med mig i dödsögonblicket, när Roger dog. Nu har jag precis suttit vid min mammas dödsbädd. Vi är alla lika bräckliga när slutet nalkas! Jag är så förtvivlad och har sådan medkänsla för dig och det som drabbade er!
Kommentar från Annukka
27 december, 2008 kl 27 december 2008 (16:14)
Jag läser.. känner.. gråter. Jag känner din smärta, din förtvivlan, din saknad. Jag önskar så att jag kunde hjälpa, lindra.. vad som helst. Jag verkligen vill. Känner dig inte så väl.. bara ett par, tre korta möten.. några telefonsamtal. Ändå.. så sträcker jag ut mina händer till dig. Jag finns här.. om du vill. Snart, snart.. ska jag mejla. Skriva mer. Tills dess..
Famnen full med kramar
från Annukka
Annukkas senaste blogginlägg..God Jul..!