Ludmillas Blogg

Efter drygt två veckor med förvärkar av varierande styrka och kvalitet åkte vi till Danderyds förlossningsavdelning tisdagen den 17 november. Jag var nu fullgången och vi hade diskuterat med barnmorskan Nicole Silverstolpe att vi skulle sätta igång förlossningen då om det var ett gynnsamt läge. Det är klart att det hade varit bättre att vänta till det gick igång av sig självt men poängen var att vi då hade kontroll över skeendet. När, var och hur. Mina tidigare barn har inte fötts senare än 40 + 0.

Jag har som jag tidigare skrivit gått på samtal på Auroramottagningen både i Uppsala och Danderyd eftersom vi hade tidigare negativa erfarenheter. I Danderyd har vi blivit så oerhört väl omhändertagna och stöttade att vi gärna ville föda där. Jag har varit på kontroll ett antal gånger där för att se när det kunde bli redo för hinnsprängning. Anledning: för att kunna ha bra kontroll på förlossningen på dagtid, veta vilken barnmorska det skulle vara och kunna lära känna denna innan.

Jag hade trott flera gånger att det var dags för förlossning. Men, varje gång klingade värkarna av eller varierade på ett konstigt sätt istället för att bli mer och mer regelbundna och mer och mer smärtsamma. ”Du kommer att förstå när det är dags. Kroppen är vis.” fick jag höra. Men, jag som skulle föda barn för femte gången trodde ju hela tiden att det var dags. Hur skulle jag kunna lita på min kropp..?

Hur som helst så fick vi tid 12.30 på Danderyds sjukhus i tisdags. Vi hade med förlossningsväskan med en massa bra saker. Laddad Iphone med musik, spellistor + högtalare. Vetevärmare, lavendelmassageolja, tofflor, lite bebiskläder, en kasse med kolhydrater och dryck m.m. Vi hade laddat länge för detta!

Det var en märklig känsla att i stort sett veta att vi skulle åka och föda barn. Vi hade sovit bra på natten och kunde samla ihop oss i lugn och ro och sedan åka iväg. Vi tittade på varandra och tyckte att livet var lite märkligt. Vi tittade in i bebisrummet och hade svårt att förstå att vi verkligen skulle komma hem med en bebis. Jag tittade på fotona på Linnéa en sista gång och så åkte vi iväg mot Danderyd.

Nicole tog emot oss. Hon har varit så engagerad under hela tiden och peppat och stöttat oss. Nu var det dags. Vi fick komma in i ett förlossningrum direkt. Vilken skillnad det är där jämfört med på Akademiska sjukhuset. Här är det väldigt trevligt inrett med patienten i fokus. Lamporna kan dimmas till olika nivåer. En säng kan fällas ned från väggen om den medföljande behöver vila. Trevliga fåtöljer. Pilatesboll. m.m.

Jag undersöktes. Jag var nu 3 cm öppen och modermunnen var mycket mer förkortad än på fredagen innan. Så visst hade det hänt något. Sedan är det ju svårt att veta när det hade satt igång spontant ändå. I detta läge hade jag alltså inte några värkar.

Hinnorna är spräckta

Nicole och en annan barnmorska tog nu hål på fosterhinnorna. Kl var 13.30. Vattnet började rinna. Jag har aldrig sett mitt vatten tidigare så det var en spännande upplevelse. Vi började vandra i korridorerna för att få fart på värkarbetet. I dagrummet gick ett förlossningsprogram som vi snabbt bestämde oss för att inte titta på. Ibland kom en sammandragning och då rann det lite vatten. Det hela kändes väldigt spännande. Väldigt overkligt samtidigt. Skulle det verkligen komma ut ett barn av allt det här?

När inte värkarbetet kom igång spontant sattes värkstimulerande dropp kl 15.00. Då satte man också värkmätare och en mätare för barnets hjärtljud över min mage. Dessa kunde dock kopplas bort så att Johan och jag kunde fortsätta att röra oss på avdelningen. Sammandragningarna tilltog allteftersom man ökade dropptakten men vi kunde samtala och fortsätta röra oss fritt. Jag ville verkligen vara så upprätt som möjligt för att hjälpa naturen ha sin gång.

Övervakning

Vid kraftigare sammandragningar ranna vattnet väldigt kraftigt och de bindor jag tilldelades höll inte emot utan vattnet skvalade ned på golvet. Oj… vad mycket vatten… (men totalt är det ju inte mer än en liter).

Värkarbete på pilatesboll

Nicole var med oss hela tiden. När sammandragningarna blev mer smärtsamma gick vi tillbaka till rummet. Nicole var med. Jag berättade historien om Linnéa för henne mellan värkarna. När det började och vad vi tror är orsaken till att Linnéa till slut kände att hon inte kunde fortsätta leva. Allteftersom jag berättade blev värkarbetet mer och mer etablerat. Jag fick ta långa pauser i slutet av min historia.

När kl var 19.00 var värkarna ordentligt tilltagna och jag fokuserade på min andning och på att slappna av emellan och det gick bra. Kanske skulle profylaxen fungera denna gång!

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, värkarbete, induktion, spräcka hinnor, Danderyds förlossning, Nicole Silverstolpe, förvärkar

Taggar: Danderyds förlossning, förlossning, förvärkar, induktion, Nicole Silverstolpe, spräcka hinnor, värkarbete