Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Man klarar ju det också, konstigt nog!

25 januari 2010 (17:53) | Babytiden, barn, Cancern, sjukdom, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Bra behandlingseffekt!

I fredags tog men ju prov från ryggmärgsvätskan och det svaret visade att det inte fanns någon spridning dit. Sammanfattningsvis finns det alltså bara tumör i livmodern och lungorna. Lungorna är tydligen mer regel än undantag så det påverkar inte prognosen negativt. Att det inte finns ytterligare spridning är mycket bra.

Ännu bättre är att cytostatikan har så bra effekt. Första värdet av B-HCG före behandling var 28 900, efter en kur 10 000 och i fredags, efter en och en halv kur 3200!! Det är den röda linjen i grafen ovan. Den blå grafen är Total-HCG som var det man mätte i Uppsala. Det var uppe på 36 000 före behandling och är nu nere i 4500. Det är toppen!!!

Det negativa är att min kropp är så nedtryckt av cytostatikan att jag fick en allvarlig blodförgiftning. Och den måste nu behandlas och kroppen måste återhämta sig innan jag kan få ny behandling. Det betyder att dag 8 i kur 2 som skulle ha givits idag utgick.

Jag måste nu få intravenös antibiotika i 2 veckors tid. 3 gånger om dagen. Det betyder också att jag måste vara kvar på sjukhuset ett tag till. Mina vita blodkroppar, kroppens försvar mot mikroorganismer, måste återhämta sig. Eventuellt kommer jag att få en medicin som stimulerar benmärgens produktion av de vita blodkropparna. Om läget blir stabilt kan det också hända att jag kan få hemsjukvård så att jag får vara hemma med familjen. Men först måste mitt tillstång stabiliseras så att inte mitt liv äventyras…

Det låter dramatiskt, och på sätt och vis är det det också. Det är en väldig balansgång mellan att döda dumma celler och inte de goda cellerna. Att ta kål på sjukdomen och inte på mig…

Normalt brukar cellgiftskurer ha en återhämtningstid på ca 3 veckor, men jag har ingen sådan. Jag får ju kur med 6-7 dagars mellanrum hela tiden.

Jag har varit väldigt låg idag. Ledsen över att inte få vara med min familj. Jag vet ju att det är nödvändigt och så är det ju bara att jag måste vara kvar, men jag är ledsen ändå. Johan och bebis var här ett par timmar på dagen. Det är ju en bit att åka från Uppsala och det är lämning och hämtning av pojkar på skola och aktiviteter. De har ett tufft schema att hinna med, och så ska de hinna med mig också… Nyss ringde Johan och berättade att de allesamman var på väg till mig igen, fast jag tyckte att det skulle bli för mycket för dem att åka en gång till…
Så härligt det blir att se dem snart igen! Min fina, fina familj!

Igår när de var här sa jag till dem:
-Visst är det väl tokigt att vi ska ha det så här… efter allt annat vi gått igenom? Man kan ju undra hur allt är tänkt här i livet…
-Jaa… sa Oscar och tittade upp från sitt Nintendo DS, Men man klarar ju det också… Konstigt nog!

Så klok han är min lilla nioåring!
Huvudet på spiken!

Man klarar ju det också, konstigt nog!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sara
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (18:09)

Vad skönt att Hcg-värdena gått ner! Varför kan du inte behandlas i Uppsala så du slipper vara så långt hemifrån?

Kommentar från Kristina
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (18:09)

Sådan son sådan mor, ni verkar lika kloka båda två.
Kram

Kommentar från Karin Johansson
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (18:47)

Min mamma hade cancer och fick även hon blodförgiftning men efter antibiotikabehandling repade hon sig också och blev piggare. Antagligen har du varit nedgången redan innan graviditeten och då får ju kroppen arbeta på högtryck för att skydda dig o bebisen så kanske det vänder nu när värdena blir bättre. Vi får hoppas på det bästa. Kämpa på. Vi är många som försöker ge dig positiv energi och kämparglöd!

Styrkekramar!<3

Kommentar från Anna-Maria
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:16)

Härligt med såna positiva siffror! och att du har möjlighet att ha familjen hos dig ändå även om det är korta stunder. Jag undrar också om det finns möjlighet för dig att få behandling på hemmaplan istället för att behöva vara i Stockholm på längre familjeavstånd?

Kommentar från Catarina
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:21)

Han är klok din lille son för det är så sant som det är sagt! Själv brukar jag tänka som så när det går ett i ett med tråkiga saker och det bara är motgångar . Utav det kommer faktiskt nått också . Men det är inte förens i efterhand långt efter man kan se det och då säga att jag skulle nog inte vilja vara utan det erfarenheterna. Nu är ju cancer och död nått helt annat som ni fått genomlida men av allt ont kommer det nått litet gott vill jag tro iallafall om du förstår hur jag menar. Man får denna ändrade syn på livet, den man inte alls såg innan nåt thände. Att livet är inte för evigt och att man ska ta vara på varje minut av det. Man ser på livet med helt andra ögon efter man gått i genom nått tungt så och det är verkligen en gåva att erfara, att leva varje minut. allt de man innan hastade igenom , inte såg osv är det som är det stora typ.

Men mycket glädjande att höra att värdet sjunkit så men trist att kroppen inte orkar med så detta får bli överstökat. Kan förstå det känns bittert . För kan tro man vill bara gå igenom allt detta du gör så det blir klart, försvinner och man får börja leva normalt. Varje litet bakslag är ju så tungt. Speciellt med när du nyss fått lilla bebis så är ju detta det värsta tänkbara cenariot att bli så illa sjuk.

Men du ska se att dessa antibiotika sanerar runt och du kommer igen snart och kan på börja din nästa kur. Värdenena har ju sjunkit kraftigt och de tär ju jätte jätte positivt. Du leder nu och du kommer övervinna detta med är jag helt säker på.
Jösses detta blev en roman men all kraft och styrka till dig
.-= Catarina´s last blog ..Stor oro =-.

Kommentar från corall/Lilla H
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:26)

Ja, 9 åringar är ofta bra mycket klokare än de flesta vuxna! För visst kommer du klara det här!
Massor av kärlek
Lilla H
.-= corall/Lilla H´s last blog ..Frågor & svar =-.

Kommentar från Kristina
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:42)

Ja så klok din nioåring är, barn har ibland en förmåga att se klarare än vi, tycker jag ser det hos min pojke oxå. det är trist att vara så länge på sjukhuset för blodförgiftningen, Jag fick oxå ligga inne 14 dar för min med antibiotika 3 ggr per dygn , sen fick jag tabletter hemma och AHS kom och tog prover plus gav mig näringsdropp. Jag hoppas att det ska fungera för dig oxå. Vilken otrolig familj du har som åker så mkt emellan vet ju hur det sliter på familj oxå. Ni alla är värda så mkt gott. Uppmuntringskramar från Kristina i Umeå
.-= Kristina´s last blog ..Utflykt och etiopisk pepparsås =-.

Kommentar från Annika S
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:46)

Har ni kopplat Skype eller liknande så att ni kan kommunicera med webkamera och mikrofon hemifrån och till dig?
Förstår att det inte kan ersätta direktkontakt, men verkar ändå smart, tycker jag!

Kram

Annika

Kommentar från Ronja
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:59)

Ja, han är klok. Det är ju så sant. Och människor klarar såååå mycket mer än de någonsin kan föreställa sig…
…för man måste ju…

Tack och lov att du har en underbar familj som stöttar!

Kommentar från CatarinaH
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (19:59)

vad är HCG värde för något?? Har inte riktigt koll på det.. jo, det är ju så man klarar mer än man tror. fast jobbigt kan det vara! Här där jag bor måste man pendla 70 mil enkel väg till sjukhus för onkologisk behandling av specialister.. måste vara oändligt påfrestande så ni har ändå tur i oturen att ni bor nära stora universitetssjukhus. Hoppas du återhämtar dig snart!

Kommentar från Lillemor
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (20:09)

HOPPAS DU KOMMER O MÅ BÄTTRE KRAM EHLIENS MAMMA
.-= Lillemor´s last blog ..Lilla Wilma =-.

Kommentar från Trebarnsmamman
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (20:34)

En jätte, jätte kram till dig!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Lilla E 3 år! =-.

Kommentar från Monica R
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (20:49)

Hej Ludmilla! Hurra för provsvaren idag!! *glad* mindre kul är blodförgiftningen, det fick min dotter 2 ggr under behandlingen med.. kroppen är så pressad hela tiden så det är inte så konstigt egentligen.. Jag hoppas att antibiotikan tar skruv snart så du känner dej piggare

stor varm kram Monica R

Kommentar från Monica R
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (20:50)

Glömde säga, att sonen verkligen inser vad det handlar om, det värmer att läsa!
klok kille:-)

kram Monica R

Kommentar från Pamela
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (20:53)

JA, så är det. Oscar har helt rätt, och han har ju lärt sig det den hård vägen. Man klarar ju det oxå, konstigt nog. Ingen betvivlar att ni kommer att klara det. Men nog sjutton borde de väl klara av att ge 2 veckors antibiotika-dropp även på infektion här i Uppsala. Trixet är väl att få de olika landstingen att samarbeta, å bara det kan väl ta minst 2 veckor.
Hoppas även din feberkurva snart ser sådär fin ut i excel 🙂
Håller tummarna

Kommentar från Ingrid
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (21:03)

Man klarar allt man vill. Vilken klok son du har. Barnens kommentarer är så klockrena och så sanna. Underbara barn 🙂

Bamsekramar
.-= Ingrid´s last blog ..Extrajobb o trötta frallor… =-.

Kommentar från Linda
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (21:06)

Förstår att du saknar din familj när du är på sjukhuset! Men snart är du frisk och kan vara med dem hela tiden!! En stor kram till dig! Och visst är de kloka barnen… har själv en son på 10 år… 🙂
.-= Linda´s last blog ..17 MÅNADER =-.

Kommentar från Susanne
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (22:56)

Heja Oscar!! Kloka ord från en liten kille! 🙂
Förstår att du är ledsen också men skönt att siffrorna var så bra! 🙂 Och tänk som Oscar du så ska du se att det fixar sig!

Hoppas ni hade det mysigt i dag hela familjen!

Kramar i massor!!

Kommentar från J
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (23:19)

Vilken klok son du har Ludmilla! För han har ju helt rätt, man klarar det ändå. Visst undrar man varför i helsike ni skulle behöva drabbas av detta!(också) Men nu har det hänt och då måste ni ta er igenom även detta. Usch, vad jobbigt för er. Sur blir jag på den som bestämt detta! 😉 Ni är en sån fin familj och ni har fått ett sånt fint tillskott, lilla söt… Henne ska ni vara stolta över! Vilket jag inte tvivlar en sekund på att ni är. Ni klarar detta, du och din fina familj! Kram/J

Kommentar från Annette
26 januari, 2010 kl 26 januari 2010 (9:30)

Va skönt att värdena dalar. Tråkigt så klart att du nu fått blodförgiftning, men det fixar till sig.
Din familj är beundransvärd får jag säga.
All värme o styrkekram på dig.

Kommentar från Susanne
26 januari, 2010 kl 26 januari 2010 (15:02)

Vilken otroligt positiv nyhet att höra att det verkligen fungerar med cytostatikan!
Det är ju inte så konstigt om din kropp har det tufft och det blir lite krångel efter vägen. Ni har ju faktiskt precis avklarat en graviditet/förlossning och allt vad det innebär. Du har ju guldklimpen att visa för det också!

Barn är många gånger så mycket klokare än oss vuxna, speciellt när det kommer till tyngre frågor där man är orolig och rädd för att göra fel. De ser saker så klart på något vis, är inte förstörda av alla ”måsten” och sätt man ”ska” bete sig på.

Skickar en boost av styrka och återhämtning till alla friska celler i din kropp:-)
Heja, heja, heja!

Kommentar från Malin
26 januari, 2010 kl 26 januari 2010 (20:49)

Haha, 🙂 vilken fantastisk kommentar från en kille som verkligen fått lära sig tidigt i livet, hur svårt det kan vara. Det ni gått/går igenom är ofattbart för en som inte gjort samma resa som ni, men ni är alla mina förebilder, och bevis på hur starka människor kan vara. Även om det finns stunder när man känner sig liten och svag, så finns det något gudomligt inom oss som lyfter upp oss när vi inte orkar, det märks så tydligt på barn hur de bara vet utan att fundera så mycket över innebörden av vad de faktiskt säger. Många kramar

Skriv någonting