Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Självmord är ärftligt – men kan förebyggas

4 oktober 2011 (8:21) | depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Dag Tideman och en forskargrupp vid Karolinska institutet har undersökt om det är ärftliga faktorer eller miljöpåverkan som orsakar den anhopning av självmord som finns i vissa familjer.

Undersökningen är en registerstudie och materialet omfattade mer än 11 miljoner individer varav 83 951 individer suiciderade under observationstiden 1952-2003. Självmordsrisken för helsyskon till den som dött genom självmord var signifikant högre än den för halvsyskon. Även resultaten för tvillingar talade för ett genetiskt inflytande som var starkast för monozygota tvillingar.

Resultaten ger starka bevis för att det i första hand är ärftliga faktorer som orsakar den familjära självmordsanhopningen, men även gemensam miljöpåverkan kan vara utslagsgivande. Att självmordsbenägenhet är ärftligt betingad minskar inte möjligheterna att minska självmordsrisken genom väl utformade interventioner, skriver författarna.

Familje- tvilling- och adoptionsstudier liksom molekylärgenetiska studier antyder att den anhopning av suicidalitet, som man finner hos en del familjer och släkter kan vara både genetiskt som miljömässigt betingad. Det är oklart, emellertid, i vilken utsträckning det genetiska arvet respektive miljöfaktorer påverkar självmordsrisken. Störningar i hjärnans serotonerga funktioner och HPA- (hypotalamiska-hypofysära-adrenokortikala) – axeln (den s k stressaxeln) hos dem som gjort självmordsförsök eller dött genom självmord har visats vara genetiskt betingade, liksom sannolikt tidig depressionssjukdom och impulsiv-aggressiv personlighetsstörning. Det har visats att barn som växer upp i en miljö där det förekommer allvarliga missbruksproblem eller psykisk sjukdom och självmordsbeteende har en ökad risk för självmordshandlingar senare i livet.

En registerstudie av anhopningen av självmord i vissa familjer
Dag Tidemalm och forskargrupp vid Karolinska Institutet har studerat familjeanhopningen av självmord i en registerstudie som omfattade Sveriges totala befolkning. Man skapade en omfattande databas genom att samköra tre stora longitudinella dataregister. Personer som levde i Sverige mellan år 1952 till 2003 identifierades genom personnumret i Folkbokföringsregistret och man samkörde personnumren med uppgifter från Socialstyrelsens slutenvårdsregister, Dödsorsaksregistret och Flergenerationsregistret. Man beräknade Odds ratio (OR) för självmordsrisken för anhöriga med olika nära släktskap till den som dött genom självmord. Första-gradens anhöriga/(50 % genetiskt identiska) var föräldrar, syskon och barn; Andra-gradens anhöriga (25 % genetiskt identiska) var far- och morföräldrar, fastrar/mostrar/farbröder, halvsyskon, brorsöner/döttrar och systersöner/döttrar och barnbarn. Tredje-gradens anhöriga (12,5 % genetiskt identiska) var kusiner. För att öka den statistiska styrkan i beräkningarna för små subgrupper användes förutom självmord även självmordsförsök som krävt slutenvård som utfallsvariabel.

Resultat
Studien omfattade totalt mer än 11 miljoner individer. 83 951 personer suiciderade under studieperioden. Självmordsrisken för helsyskon (50 % genetiskt lika) till den som avlidit genom självmord var signifikant högre (OR 3,1; 95 % CI 2,8-3,5) än för halvsyskon (samma mor, 25 % genetiskt lika) OR 1,7 (1,1-2,7), trots att man exponerats för samma miljöpåverkan. OR för halvsyskon med samma far var 1,2 (0,8-1,9). Även resultaten för tvillingar visade ett starkt genetiskt samband. OR var 15,4 (5,4-43,8) för monozygota tvillingar (100 % genetiskt lika) och 3,0 (1,0-9,7) för dizygota tvillingar (50 % identiskt lika) av samma kön och 5,2 (1,9-14,0) av olika kön. Helsyskon till den som suiciderat hade signifikant högre självmordsrisk (OR 3.1; 95 % CI 2,8-3,5) än efterlevande barn (2,2; 1,9-2,2). Resultaten antyder att familjemiljön har inflytande över självmordsrisken: Både helsyskon och barn till är 50 % genetiskt lika den döda, men helsyskon har växt upp under samma miljöförhållanden. Även makar hade en ökad självmordsrisk (OR 2,3, 2,2-2,5). Författarna föreslår att den ökade självmordsrisken för makar inte nödvändigtvis orsakas av faktorer i familjemiljön, utan snarare skulle kunna vara ett utslag av ”assortative mating”, d v s att man tenderar att para ihop sig med en person vars bakgrund, egenskaper, livsstil och synsätt liknar ens egna.

Sammanfattning:
Resultaten ger starka bevis för att det i första hand är ärftliga faktorer som orsakar den anhopning av självmordsbeteende som finns igenom flera släktled i vissa familjer, men att även gemensamma miljöfaktorer kan vara utslagsgivande. Studien visar hur viktigt det är att fastställa om det har förekommit självmordsförsök eller självmord i familj och övrig släkt när man beräknar självmordsrisken för en patient, skriver författarna. Det är viktigt att slå fast, påpekar man, att förekomsten av ärftliga faktorer för självmordsbenägenhet inte på något sätt minskar möjligheten att man kan minska självmordsrisken genom väl utformade och genomförda miljöfokuserade interventioner (Tidemalm et al 2011, Psych Med)

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Helene
4 oktober, 2011 kl 4 oktober 2011 (8:42)

Intressant och läskig läsning när man själv är helsyskon… Funderar dock på om en del av anhopningen inte beror just på någon närståendes självmord. En sådan livskris är i sig inte lätt och har man redan en genetisk risk så kan väl det psykiskt dåliga måendet ta far just i kriser som dessa?

Kommentar från Ludmilla
4 oktober, 2011 kl 4 oktober 2011 (10:09)

Helene: Jag förstår inte riktigt hur du menar? Som jag förstår det är det så att man har en genetisk känslighet och så blir det miljöfaktorer som utlöser det hela.

Kommentar från helene
4 oktober, 2011 kl 4 oktober 2011 (16:13)

Jo så menar jag med och då borde ju närståendes självmord vara en stor miljöfaktor. Men det är just de. Hur vet man om det är ärftligheten som spelar roll. Skulle man utan ärftligheten inte få förhjöd risk av att överleva någon annans självmord? Kan man mäta risk och ärftlighet även hos de som inte tar sina liv och inte har haft närstående som gjort det?

Kommentar från Ludmilla
5 oktober, 2011 kl 5 oktober 2011 (10:31)

Då förstår jag. Självklart är en anhörigs självmord ett trauma som kan orsaka kris, depression och kanske självmord i och med detta. Det beror ju på vad man själv har för sårbarhet i grunden och vilka copingstrategier man lärt sig. Men enligt studien kan man renodla genom tvilling/adoptionsstudier att det är genetiska faktorer som har störst betydelse.

Skriv någonting