Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Frågor om det som hände Linnéa

26 februari 2012 (15:02) | döden, Linnéa, psykiatri, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har fått ett mail som jag väljer att svara på här eftersom jag tror att det är fler läsare som uppskattar att få dessa svar.

Hittade din sida för något år sedan. Jag blev otroligt berörd av det du har varit med om. Sparade därför din sida och är ibland inne och läser och tittar på din fina Linnéa. Många frågor har dykt upp i mitt huvud, men jag har tänkt att jag inte kan fråga dig för det kanske är för personligt. Jag förstår om du inte vill dela med dig, men jag väljer ändå att att ställa mina frågor (för att slippa ”hjärnspöken!)

Tack för att du läser det jag har varit med om och att Linnéa finns även i ditt liv. Det värmer! Jag förstår att det väcker många frågor och jag svarar gärna så gott jag kan. Många av frågorna du ställer har jag skrivit om på bloggen redan men jag förstår att det är svårt att hitta i alla tusentals inlägg!

Jag hoppas du vill svara men jag respekterar ifall du inte vill. Förstår om detta är känsliga frågor som kanske väcker minnen tillbaka. Men hör gärna av dig och berätta isåfall, så slipper jag undra. All kraft, lycka och kärlek till dig!

Du behöver inte vara rädd för att ”väcka upp” minnen. De finns där hela tiden. Det är dessutom så att varje gång jag måste gå igenom det som hänt så exponerar jag mig för det svåra och jag bearbetar det på så sätt ytterligare en gång.

Har du träffat andra som har försökt ta självmord på samma sätt som Linnéa fast som ångrade sig i sista stund? Har du isåfall frågat vad man tänker i denna stund, när t.ex ett tåg/bil/lastbil kommer emot en? Jag har funderat mycket på detta och försöker sätta mig in i personens tankar. Men jag kan inte förstå hur man väljer detta sättet, så fruktansvärt grymt sätt att dö på. Eller stänger kroppen av sina tankar eller går man in i någon slag trance… I normala fall har ju kroppen en reflex som gör att man får mer kraft (adrenalin) och det ända man tänker på är att fly vid fara. Är denna helt borta när man ska ta självmord?

Ja, det har jag. Många. Ofta har de personerna känt en känsla av misslyckande för att de var ”för fega” och inte ”ens klarade detta”. Det är en deprimerads röst som låter så. Man klandrar sig själv för allt. Jag har haft kontakt med många, många som försökt ta sina liv. De allra flesta är oändligt tacksamma för att de inte lyckades då för att livet som det är nu känns väldigt värt att leva.

Har du varit vid olycksplatsen, sett tåget och träffat lokföraren som tyvärr jobbade denna kvällen? Vet du hur han/hon mår idag? Och hur känns det för dig idag att passera tågövergångar, se tåg, åka tåg och annat som påminner om Linnéas död? Har du svårt för detta eller känns det precis som innan?

Jag har varit vid olycksplatsen många gånger. Jag vet exakt var Linnéa gömde sig, var på spåret hon stod, var tåget stannade, hur långt bromsljuden hördes, vilket slags tåg det var. Jag hade kontakt med människor som satt på tåget, vittnet som såg Linnéa hoppa, och poliserna som tog hand om henne efteråt. Jag har försökt nå lokföraren (http://ludmilla.se/2008/07/03/hur-mar-lokforaren/) på flera sätt men jag gissar att denne valt att inte ha kontakt. Det är ju en otroligt svår upplevelse som kan ge men för livet… Säkert mycket skuldkänslor också. Jag kan åka tåg och passera tågövergångar utan att det blir några stora traumatiska känslor för mig, men inte utan att tänka på Linnéa. (http://ludmilla.se/?s=lokföraren)

Har du träffat Linnéas kompis som var med henne den här sista kvällen på konserten? Hur mådde Linnéa den här kvällen? Kunde kompisen ana att ”något” skulle ske på väg hem eller verkade Linnéa glad och ”frisk?”

Ja, jag har haft kontakt med henne. Hon har naturligtvis mått fruktansvärt dåligt. Hon kände sig sviken och kände det som att hon kanske kunde ha hindrat Linnéa. De var på en talangtävling på kvällen och Linnéa var på jättegott humör. Hon satte på sin keps på kompisens huvud och sa: -Den här kan du få ärva av mig, på ett skämtsamt sätt. De skrattade och hade jättekul. När konserten var slut så sa Linnéa att hon ville cykla en sväng själv. Det var så varmt och skönt ute denna sena majdag och hon hade varit ”inlåst” så länge. Kompisen försökte övertala Linnéa om att få följa med henne, men hon ville inte det. Hon tryckte ett lerhjärta med orden ”jag älskar dig” eller liknande i hennes hand. -Det här kan du hålla i när du är ledsen, sa hon. Sedan cyklade hon iväg…

Hur sent efter olyckan fick ni reda på att det var er Linnéa som hade dött? Vem gav er dödsbeskedet och minns du något av detta eller är det bara suddigt?

Det är fullkomligt tydligt och klart. T ex här har jag skrivit detaljerat om detta:
Fem månader efter
Ett år efter

Fick ni se Linnéa efter olyckan? Och hur kan man leva vidare med synen ni isåfall fick se eller alla ovissa frågor ni aldrig får svar på?

Ja vi fick se Linnéa. Det är oerhört viktigt att man ser den som har dött. Utan det är det ännu svårare att komma vidare. Då har man dessutom en massa bilder av hur denne skulle ha sett ut. Om man vet så vet man också vad man har att förhålla sig till.

Jag har skrivit om detta här
och här…också här

Har du fått någon ursäkt eller vad man kan kalla det från personalen som den här kvällen tillät Linnéa permission? Jag hade haft svårt att leva med tanken att på sätt och vis varit delaktig i någon annans död. Och varför blev ni inte meddelade om pemissionen denna kvällen?

Personalen på BUP var förstås förfärade över det som hände. Det var ju ingen som ville det. De som var direkt ansvariga ska ju leva med detta resten av livet. Fallet har utretts enligt Lex Maria och en rad brister konstaterades och har åtgärdats. Vi anmälde också professorn för BUP i Uppsala och hon fick en varning i Hälso- och Ansvarsnämnden (HSAN) för att det var en rad saker i vården som inte var rätt handlagda. Samtidigt är det inte så lätt att göra en självmordsbedömning. Linnéa höll skenet uppe och visade sig ”friskare” än vad hon var för personalen. På så sätt tyckte ju personalen att jag var mer överbeskyddande än vad de tyckte att jag borde vara. Felet där var väl att de inte tog in våra tankar och synpunkter i bedömningen. Anhöriga hålls utanför i alldeles för stor utsträckning. Jag grämer mig inte personligen över detta i sig men ser det som en viktig uppgift att försöka påverka vården att bli bättre framåt.

Om det är fler personer som har frågor så försöker jag gärna svara!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från SjuSorger
26 februari, 2012 kl 26 februari 2012 (15:55)

Åh… Fina Ludmilla. Kram.

Kommentar från Anonym
26 februari, 2012 kl 26 februari 2012 (18:01)

Hej Lumida, Jag har läst din blogg lite till och från och jag kommer konstigt nog oftast in på din blogg när jag mår som sämst. Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att ställa den här så kallade ” frågan” . Iförsig så går jag ju till en psyckolog men jag känner att jag inte vill ta upp det här face till face om du förstår vad jag menare.
Så här ligger det iaf till, Jag var nämligen på en fest för några dagar sedan och allt var verkligen jätte bra tills jag började få ångest. Jag hade då självklart med mig mina ångesttabletter som man bara får ta två gånger perdag ( Jag tog tre på en gång) + en heldel alckohol , Min fråga till dig är att kan detta vara farligt om jag gör så här flera gånger? Mina tabletter är just nu på 50 mg och då tar jag också deperitionstabletter som är på 100 mg.
Jag känner att jag lätt skulle kunna göra så här igen , är de ett tecken på självmordstankar eller nått?
Tacksam för svar och förlåt om de blev lite rörigt i själva texten.

Kommentar från fatima
26 februari, 2012 kl 26 februari 2012 (18:43)

Hej jag har läst i din blogg lite då och då. Har varit i utkanten av självmord kan man väl säga. En grannpojke och arbetskamrats barn tog sitt liv. två år senare en god vän till mina barn han var också släkt med mina syskonbarn. De här påverkar en starkt har nog haft nojjiga perioder kring mina tonåringar när de mått dåligt. Nu har jag sedan några veckor då jag fick se skärsår på min yngsta dotter pendlat mellan stor oro och konstigt lugn. Vi har kontaktat BUP. Har fått en tid. Mitt huvud snurrar. Vad kan jag göra? Vad skall jag absolut inte göra? Min goa tjej lugn o fin har hon alltid varit. Har så många gånger sagt till henne att du får bli arg. Härom dagen blev hon det skrek mig i ansiktet. Jag gick undan o tänkte bra ut med ilskan. Det tog inte en kvart så kommer hon o ber om ursäkt o säger. Du såg så rädd ut för mig.
Jag har mycket sällan fått höja rösten till henne. Hon har varit så resonabel gått att prata med. Nu vill hon inte säga varför hon skär sig. Jag pressar inte henne jag får väl vänta tills mötet på BUP. Vi är med henne mycket umgås osv.
Jag har såna impulser jag vill bara in i hennes rum o leta efter allt som kan skada.
Hennes syskon har levat rövare när de mått dåligt kanske för mycket.
Hon har då gått undan på sitt rum.
Ja de va bara ett axplock men tårarna stiger.
Vill att hon skall va liten o ja blåser bort det onda med en puss.

Kommentar från Alma
27 februari, 2012 kl 27 februari 2012 (8:00)

Linnea finns också i mitt liv, då jag av en slump kom in på den här sidan för 2 år sedan så har hon greppat tag i mig enormt. Jag vet de mesta om henne förutom hennes internetaktiviteter. Jag förstår om du inte vill berätta om dessa.

Kommentar från Elisabeth Larsson
27 februari, 2012 kl 27 februari 2012 (12:39)

Tack för att du vågar dela så många svåra saker. Jag är säker på att det hjälper många av oss som läser bloggen. Jag tror det är jätteviktigt att vara ärlig mot sina barn även när man helst skulle vilja skydda dem från allt det hemska.Att få vara delaktig och själv se och veta gör det så mycket lättare att gå vidare.
Jag har funderat mycket på varför Linnéa inte ville bli 15 år… Vet du varför hon kände så? När jag tänker på 15 år tänker jag på två saker. Moped och sex. Moped är väl inget man oroar sig så mycket för. Men sex kan skapa mycket ångest. Vet du om hon hade blivit utsatt för något övergrepp? Om jag fattat rätt var hon en väldigt söt, social, glad och kärleksfull tjej. Det kan hända så mycket i skolan, på semesterresa, bland kompisar,o.s.v. som skrämmer i den åldern. Du nämnde även att hon prövat på lumpen. Var det fler tjejer än hon vid det tillfället? Det behöver inte vara stora händelser för att man ska må dåligt av dem. Och späs de på av nya små händelser eller verbala omdömen kan ångesten växa fort. Tyvärr är det mer vanligt med övergrepp än man tror. Jättebra att du tagit upp även detta i din blogg. Man lider när man läser alla utsattas berättelser. STOR KRAM!

Kommentar från Sofie
27 februari, 2012 kl 27 februari 2012 (19:43)

Hej Ludmilla!
Jag har följt din blogg nästan från starten. Igår när jag skulle åka hem med tåg till Stockholm var det en olycka som hade skett precis utanför Knivsta. Googlade idag, och kom in på denna blogg och läste detta inlägg: http://storm.bloggagratis.se/2008/06/05/760407-ett-sjalvmord-till-middagen/
Det är skrivet strax efter att Linnea dog, och det är en som skulle bli lokförare och dennes handledare som körde tåget.

Kommentar från Cecilia
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (11:56)

Det gör så ont att läsa dina inlägg om den kvällen… En fråga jag har; du har tidigare skrivit att du har fått indikationer om det som hänt Linnea och fått henne deprimerad. Jag har för mig att du också nämnt att du ska skriva om det senare. Har jag rätt och, i så fall, har du skrivit om det?

Jag har en tonåring som inte pratar så mycket om hur hon mår men ibland kommer utbrott och då får jag höra en del. Mycket som är jättejobbigt att höra; hur hemsk mamma jag är, ingen tycker om mig, jag förstår henne inte osv. Hon har inte så många vänner, duktig i skolan och sköter sitt extrajobb (högpresterande och höga krav på sig själv vilket gör mig jätterädd). Därför läser jag alltid dina inlägg med intresse, du har trots allt gått igenom min stora skräck – att förlora ett barn!
//Cecilia

Kommentar från Jadå
18 augusti, 2012 kl 18 augusti 2012 (1:24)

Det är uppenbart att Linnea drabbats av psykos inte bara depression. Overklighetskänslor, kroppen hägde inte ihop och hallucinationer (pennan luktade konstigt, hörde röster). Vad fick Linnea för diagnos egentligen? Depression verkar inte överstämma, det är mycket djupare än så. Jag skulle tro nån form av psykos.

Skriv någonting