Ludmillas Blogg

Jag har fått ett mail som jag väljer att svara på här eftersom jag tror att det är fler läsare som uppskattar att få dessa svar.

Hittade din sida för något år sedan. Jag blev otroligt berörd av det du har varit med om. Sparade därför din sida och är ibland inne och läser och tittar på din fina Linnéa. Många frågor har dykt upp i mitt huvud, men jag har tänkt att jag inte kan fråga dig för det kanske är för personligt. Jag förstår om du inte vill dela med dig, men jag väljer ändå att att ställa mina frågor (för att slippa ”hjärnspöken!)

Tack för att du läser det jag har varit med om och att Linnéa finns även i ditt liv. Det värmer! Jag förstår att det väcker många frågor och jag svarar gärna så gott jag kan. Många av frågorna du ställer har jag skrivit om på bloggen redan men jag förstår att det är svårt att hitta i alla tusentals inlägg!

Jag hoppas du vill svara men jag respekterar ifall du inte vill. Förstår om detta är känsliga frågor som kanske väcker minnen tillbaka. Men hör gärna av dig och berätta isåfall, så slipper jag undra. All kraft, lycka och kärlek till dig!

Du behöver inte vara rädd för att ”väcka upp” minnen. De finns där hela tiden. Det är dessutom så att varje gång jag måste gå igenom det som hänt så exponerar jag mig för det svåra och jag bearbetar det på så sätt ytterligare en gång.

Har du träffat andra som har försökt ta självmord på samma sätt som Linnéa fast som ångrade sig i sista stund? Har du isåfall frågat vad man tänker i denna stund, när t.ex ett tåg/bil/lastbil kommer emot en? Jag har funderat mycket på detta och försöker sätta mig in i personens tankar. Men jag kan inte förstå hur man väljer detta sättet, så fruktansvärt grymt sätt att dö på. Eller stänger kroppen av sina tankar eller går man in i någon slag trance… I normala fall har ju kroppen en reflex som gör att man får mer kraft (adrenalin) och det ända man tänker på är att fly vid fara. Är denna helt borta när man ska ta självmord?

Ja, det har jag. Många. Ofta har de personerna känt en känsla av misslyckande för att de var ”för fega” och inte ”ens klarade detta”. Det är en deprimerads röst som låter så. Man klandrar sig själv för allt. Jag har haft kontakt med många, många som försökt ta sina liv. De allra flesta är oändligt tacksamma för att de inte lyckades då för att livet som det är nu känns väldigt värt att leva.

Har du varit vid olycksplatsen, sett tåget och träffat lokföraren som tyvärr jobbade denna kvällen? Vet du hur han/hon mår idag? Och hur känns det för dig idag att passera tågövergångar, se tåg, åka tåg och annat som påminner om Linnéas död? Har du svårt för detta eller känns det precis som innan?

Jag har varit vid olycksplatsen många gånger. Jag vet exakt var Linnéa gömde sig, var på spåret hon stod, var tåget stannade, hur långt bromsljuden hördes, vilket slags tåg det var. Jag hade kontakt med människor som satt på tåget, vittnet som såg Linnéa hoppa, och poliserna som tog hand om henne efteråt. Jag har försökt nå lokföraren (http://ludmilla.se/2008/07/03/hur-mar-lokforaren/) på flera sätt men jag gissar att denne valt att inte ha kontakt. Det är ju en otroligt svår upplevelse som kan ge men för livet… Säkert mycket skuldkänslor också. Jag kan åka tåg och passera tågövergångar utan att det blir några stora traumatiska känslor för mig, men inte utan att tänka på Linnéa. (http://ludmilla.se/?s=lokföraren)

Har du träffat Linnéas kompis som var med henne den här sista kvällen på konserten? Hur mådde Linnéa den här kvällen? Kunde kompisen ana att ”något” skulle ske på väg hem eller verkade Linnéa glad och ”frisk?”

Ja, jag har haft kontakt med henne. Hon har naturligtvis mått fruktansvärt dåligt. Hon kände sig sviken och kände det som att hon kanske kunde ha hindrat Linnéa. De var på en talangtävling på kvällen och Linnéa var på jättegott humör. Hon satte på sin keps på kompisens huvud och sa: -Den här kan du få ärva av mig, på ett skämtsamt sätt. De skrattade och hade jättekul. När konserten var slut så sa Linnéa att hon ville cykla en sväng själv. Det var så varmt och skönt ute denna sena majdag och hon hade varit ”inlåst” så länge. Kompisen försökte övertala Linnéa om att få följa med henne, men hon ville inte det. Hon tryckte ett lerhjärta med orden ”jag älskar dig” eller liknande i hennes hand. -Det här kan du hålla i när du är ledsen, sa hon. Sedan cyklade hon iväg…

Hur sent efter olyckan fick ni reda på att det var er Linnéa som hade dött? Vem gav er dödsbeskedet och minns du något av detta eller är det bara suddigt?

Det är fullkomligt tydligt och klart. T ex här har jag skrivit detaljerat om detta:
–Fem månader efter
–Ett år efter

Fick ni se Linnéa efter olyckan? Och hur kan man leva vidare med synen ni isåfall fick se eller alla ovissa frågor ni aldrig får svar på?

Ja vi fick se Linnéa. Det är oerhört viktigt att man ser den som har dött. Utan det är det ännu svårare att komma vidare. Då har man dessutom en massa bilder av hur denne skulle ha sett ut. Om man vet så vet man också vad man har att förhålla sig till.

Jag har skrivit om detta här…
och här…… också här…

Har du fått någon ursäkt eller vad man kan kalla det från personalen som den här kvällen tillät Linnéa permission? Jag hade haft svårt att leva med tanken att på sätt och vis varit delaktig i någon annans död. Och varför blev ni inte meddelade om pemissionen denna kvällen?

Personalen på BUP var förstås förfärade över det som hände. Det var ju ingen som ville det. De som var direkt ansvariga ska ju leva med detta resten av livet. Fallet har utretts enligt Lex Maria och en rad brister konstaterades och har åtgärdats. Vi anmälde också professorn för BUP i Uppsala och hon fick en varning i Hälso- och Ansvarsnämnden (HSAN) för att det var en rad saker i vården som inte var rätt handlagda. Samtidigt är det inte så lätt att göra en självmordsbedömning. Linnéa höll skenet uppe och visade sig ”friskare” än vad hon var för personalen. På så sätt tyckte ju personalen att jag var mer överbeskyddande än vad de tyckte att jag borde vara. Felet där var väl att de inte tog in våra tankar och synpunkter i bedömningen. Anhöriga hålls utanför i alldeles för stor utsträckning. Jag grämer mig inte personligen över detta i sig men ser det som en viktig uppgift att försöka påverka vården att bli bättre framåt.

Om det är fler personer som har frågor så försöker jag gärna svara!

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, Ludmillas blogg, suicid, ta sitt liv, ta livet av sig

Taggar: Linnéa, Ludmillas blogg, självmord, suicid, ta livet av sig, ta sitt liv