Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
17 april 2010 (12:05) | Babytiden, barn | av: Ludmilla
Hjälp vad tiden går fort… redan 5 månader!
Det är en klyscha, jag vet, men det är sant… Tiden går alldeles FÖR fort. Jag vill stanna den!
Sophie är fortfarande vår lilla solstråle! Hon är glad nästan jämt.
Hon somnar vid 19-19.30-tiden och sover till 6.00-7.00-tiden. Ibland sover hon hela natten men oftast vaknar hon för en flaska vid 4.30-5-tiden. Sen somnar hon om.
Hon älskar att gå omkring i gåstolen. Hon har kommit på att hon kan dra i sladdar och att tidningarna i tidningshögen är jättekul. Hon ligger också i sitt gym och tar på alla roliga saker. Hon kan vända sig till rygg och till mage. Hon sitter med stöd. Hon är väldigt gosig och tycker om att pussas.
Hon gör sig väldigt mycket till när Jonas och Oscar närmar sig. Då börjar hon låta och åma sig för att få uppmärksamhet av dem.
Sophie vägde 8240 g i måndags på BVC. Hon är 67 cm.
Vi är så glada att vi har henne. Hon har verkligen lyst upp våra liv på ett mycket tydligt sätt!
På tisdag är det nytt hCG.
Sist var det 9.
Från början var det 28 900.
Det ska ner under 5,4 för att man ska vara ”frisk”.
Om det är under 5,4 på tisdag så kommer jag att få två kurer till för säkerhets skull. Då vet vi hur lång tid jag har kvar av behandlingen, nämligen 4 veckor.
Jag vågar inte hoppas, men tänk vad härligt det skulle vara!
Jag hade ju en mental svacka för ett par veckor sedan. Jag tycker att det känns mycket bättre igen. Skönt! Jag gillar inte att vara ”ur funktion”. Jag börjar kunna se slutet på den här mardrömmen nu. Jag märker att tankar hinner ifatt mig. Bland annat tankar om att jag har blivit mamma! Allt har gått i ett sedan Sophie föddes och det är inte förrän nu som jag börjar reflektera med distans över vad som hänt de senaste månaderna.
Allt går ”enligt plan”. Sophies hCG-värden har varit negativa (omätbara) hela tiden. Hon kontrolleras ju varannan vecka, men de pratar om att glesa ut det nu. Och min behandling har gått bättre än förväntat.
Just nu har vi någon magsjuka i familjen. Johan var däckad ett par dagar och Sophie är fortfarande inte riktigt frisk. Idag är det min tur att ligga till sängs med muskelont och springa på toaletten (går inte in på några detaljer…). Men, det känns som en värdslig sak i det stora hela faktiskt.
Våren och framtiden är på gång.
Jag ser slutet på sjukdomsperioden.
Natten mellan den 13 och 14 april för två år sedan lades Linnéa in på BUP.
Jag återupplever igen allt som hände. Dag för dag. Minnena är väldigt tydliga.
Söndagen den 13 april var det som hon kallade för ”Helvetets dag” i hennes anteckningar.
Jag hämtade henne på lördagen från hennes pappa. Hon hade varit där en vecka fast på PRAO, i lumpen. Allt verkade ok när jag hämtade henne. Hon var i och för sig instabil som veckan innan men hon berättade vad hon varit med om.
Veckan i lumpen beskrev hon som den roligaste i hennes liv. Det kändes lite konstigt, men det var ju samtidigt bra om hon hade en bra upplevelse av nätterna i fält.
Söndagen låg hon på sin säng med sitt anteckningsblock. Varje försök till kontakt från min sida avfärdade hon bestämt. Hon åt inget. Hon drack inget. Hon fräste ifrån.
I hennes anteckningar står det att det var Helvetets Dag. Hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv.
När alla andra i familjen hade gått och lagt sig och jag satt uppe och jobbade kom hon till mig och berättade att hon försökt hänga sig. Hon var skrämd över sig själv. Tidigare hade hon haft flera episoder av mycket stark ångest där hon efteråt inte kom ihåg vad hon gjort. När vi såg henne i det tillståndet tittade hon på oss som om vi var några monster. ”Bort! Bort!” Skrek hon. Efteråt kom hon inte ihåg det.
Den här kvällen hade hon inte heller något bra minne av vad som hade hänt, och hon var rädd. Vi kom överens om att åka in till barnpsyk. Efter några samtal där de först försökt få oss att stanna hemma pga av platsbristen propsade jag på att få komma in ändå. Jag tyckte inte att jag kunde ta ensamt ansvar över Linnéas liv trots att sköterskan menade att jag får sitta och vakta henne under natten. Vi åkte in och vi fick sova i matsalen.
Det som jag trodde skulle bli ett par dagars, möjligen någon veckas inläggning, blev 7 veckor och slutade med att hon tog sitt liv den 30 maj.
Om jag kunde backa tiden? Vad kunde jag ha gjort? Tagit med Linnéa till andra sidan jordklotet?
Jag vet inte. Jag trodde jag gjorde det rätta. Jag litade på att de skulle göra en korrekt bedömning och att Linnéa skulle bli frisk och komma hem och fortsätta sitt liv.
Att hon inte finns mer känns så fruktansvärt brutalt. Märkligt. Fel.
Jag har så starka känslor dessa dagar att jag bara vill SKRIKA!
…med kalvfrikadeller i tomatsås och citronslungad blomkål.
-Det var gårdagens middag från Linas matkasse.
Oscar och jag gjorde middagen. Vi har bestämt att pojkarna ska laga mat med oss en gång varannan vecka för att lära sig att laga mat helt enkelt. Linnéa och Emelie hade också en matlagningsdag och det tror jag att båda tyckte var jättebra. Så kan man laga mat när man flyttar hemifrån. Pojkarna är fortfarande så små att de kan behöva hjälp och stöd. Dessutom är det kul att laga mat tillsammans!
Linnéa var inte gammal när hon lagade mat själv till familjen. Hon ville det. Hennes lasagne var jättegod!
Hur som helst…
Oscar tyckte det var jättespännande och intresserade sig särskilt för blomkålen. Det är ju inget som vi normalt har på matbordet. Det var dessutom honung både i tomatsåsen och citrondressingen till blomkålen.
Ingridienserna till dagens maträtt
Kalvfrikadeller som kokades i tomatsås
Blomkålsbuketter skärs ut
Hur blev det då?
Kalvfrikadeller med spaghetti och citronblomkål
Alla tyckte det var gott. Blomkålen kändes som att den blev lite mer än vad man orkade äta. Det var väl tilltagna portioner och det blev frikadeller och spaghetti över.
Karin hade själv samma dag skrivit en debattartikel om hur dåligt psykiatrin fungerar. Hon manar politikerna till att ta sitt ansvar och se till att en förändring äger rum. Tyvärr verkar den artikeln vara borttagen från Newsmill nu.
Artikeln i Aftonbladet är ett mycket bra exempel på hur man inte ska rapportera om självmord. Det finns alltid en risk i den sk Werther-effekten då självmord kan ”smitta”. Man ska inte visa bild på den avlidna. Man ska inte beskriva tillvägagångssättet i detalj. Men, den här reportern väljer att göra det ändå. Det blir mer publicitet så…
Jag tänker på Karins familj och vad de nu går igenom. Deras frustration och vanmakt över att de trodde att hon var i säkra händer och ändå ”släpptes ut”. Jag känner igen mig.
Även om Linnéa var självmordsbenägen och inlagd av den anledningen trodde vi aldrig att hon skulle lyckas eftersom hon var inlagd.
Samtidigt så vet jag ur ett medicinskt perspektiv hur svårt det är att göra självmordsbedömningar. Det finns inga riktigt bra verktyg för att göra en bedömning. Om personen i fråga ljuger och säger att hon/han inte har några självmordstankar och att det känns mycket bättre nu osv så blir det mycket svårt. Det finns erfarna psykiatriker som tycker att suicidriskbedömningar är överskattade.
Mer resurser behövs till psykvården och mer utbildning gällande suicidprevention!
Hur många måste ta livet av sig under pågående vård innan politikerna tycker att det är dags att göra något åt det? Eller är psykisk sjukdom inte tillräckligt viktig att bekämpa?
Oj vilka härliga råvaror! Det kändes fräscht och nyttigt!
Jag blev sugen på att laga mat på direkten.
Men eftersom den kom efter maten är det inte förrän i morgon som vi kan testa det första receptet.
Vi får se i vilket skick jag är efter morgondagens behandling (kur 7, dag 8).
Kortison är en mycket bra medicin mot väldigt många olika symptom och sjukdomar.
Framför allt så är den inflammationshämmande och därför används medicinen i olika sammanhang där man vill dämpa inflammationssymptom eller inflammation. Den används t ex vid autoimmuna sjukdomar som Crohns sjukdom, reumatiska sjukdomar och sköldkörtelsjukdomar.
Kortison används också för att svälla av vid t ex hjärntumörer.
Vid akuta allergiska reaktioner används kortison ihop med allergimediciner (antihistamin).
Kortison kan också användas lokalt (där problemet sitter till skillnad från systemiskt=tabletter eller injektion som påverkar hela kroppen) i krämer för hudeksem, i nässpray mot allergi och i inhalatorer mot astmabesvär.
Och så används kortison i tablettform för att förebygga illamående vid cellgiftsbehandling.
Kort sagt: Kortison används till väldigt mycket och har ofta mycket god effekt.
Men…
Biverkningarna är många. I mitt fall så tar jag hellre dem än att må illa. De biverkningarna som jag får är övergående eller kommer att gå tillbaka efter att jag avslutat behandlingen.
Jag äter kortison 4 dagar varje vecka. Jag får 16 tabletter Betapred första dagen av behandlingen, 8 tabletter andra dagen, 4 tabletter dag 3 och 4 tabletter dag 4. Sedan är jag utan i 3 dagar innan det är dags igen.
Biverkningarna jag får är:
-Magkatarr (som jag kuperar med Omeprazol)
-Tunn och skör hud (hur följer med när jag tar bort plåster)
-Dålig sårläkning
-Lättare blåmärken
-Röd och svullen i ansiktet (”moon face”)
-Fettomfördelning till bukfetma och extra fett mellan skulderbladen/nacken (”buffalo hump”)
-Sömnstörningar
-Sänkt stämningsläge
-Muskelsvaghet
Alla de här symptomen tillsammans med en rad andra fysiologiska förändringar som jag inte har, t ex högt blodtryck och påverkan på blodsockret, bildar tillsammans ett syndrom som heter Cushings syndrom. Nu har jag ju inte det men bilden påminner om det.
Här är en läroboksbild på Cushings syndrom:
Cushings syndrom
… och här är jag:
Kortisonpåverkad kropp
Det mesta ska dock återgå till det normala när jag slutar med behandlingen!
Om du vill läsa första delen, om hur man förbereder sig hemma, läs här…
För två veckor sedan tog jag med pojkarna till bassängen vi hyr för att Sophie skulle få sitt första bassängbad. Själv har jag ännu inte kunnat gå ned i bassängen än (pga av blödningar). Hon var då 4 månader gammal. Det är en bra ålder att börja simma i. Någonstans mellan 4 och 6 månader brukar vara lagom för de flesta. Det viktigaste är att det känns lagom för dig som förälder. Om du känner dig stressad och orolig kommer ditt barn inte heller kunna slappna av. Barnet är expert på att läsa av dina känslor! Det är aldrig för sent att börja simma med ditt barn.
I din badväska behöver du: Dina badkläder, din handduk, schampoo, barnets badbyxor (här finns några mycket bra…), ett stort badlakan till barnet, ev något ätbart och drickbart till efteråt.
När man kommer till bassänghallen ska man komma i god tid så att man i lugn och ro hinner bekanta sig med omgivningen. Att ha barnet i bilstolen är praktiskt. Vagnen kan man oftast inte ta in i de trånga lokalerna.
Tänk på att bassängmiljön är varm och fuktig. Barn har svårt att reglera sin kroppstemperatur, varför det är viktigt att anpassa klädseln snabbt. Ta av barnet kläderna och låt det sitta i blöjan. När barnet är blött däremot så är det viktigt att barnet inte blir nedkylt. Svep in det i handduken så snart som möjligt efter att barnet kommit upp ur vattnet.
Första gångerna ni ska simma behöver inte barnet duscha. Det är mycket nytt ändå. Men så snart som möjligt (runt 5 – 6:e lektionen) ska barnet också duscha före simlektionen. Hygienen är mycket viktig i dessa varma bassänger.
När man går ned i bassängen första gången håller man barnet nära sig. Försäkra dig om att du vet var bassängen blir djupare så att det inte blir en överraskning. Ställ dig där du bottnar bra och känner dig trygg. Låt barnet upptäcka och ta in miljön i sin takt. Håll barnet nära så länge barnet behöver det.
Håll barnet helt nära till dess att du känner att barnet slappnar av.
När barnet börjar slappna av kan du istället låta barnet prova några av de grepp som finns. De ger barnet mer frihet och möjlighet att upptäcka sina egna rörelsers koppling med att komma framåt. De möjliggör även träning av muskulatur som inte normalt används på land. På så sätt blir barnets muskler starkare och stimulerar den motoriska utvecklingen.
Första gången ni är i vattnet brukar grundgreppen på mage och rygg vara tillräckligt. Idén är att hålla barnet så lite som möjligt men tillräckligt mycket för att barnet ska känna sig tryggt och inte hamna under vattnet. Håll barnet så djupt ned i vattnet som möjligt. Låt vattnet lyfta ditt barn. Rör barnet i vattnet så att det blir medvetet om sin egen kropp när vattenvirvlarna strömmar runt armar och ben.
Maglägets grundgrepp.
I magläget ska du se till att vara på samma nivå som ditt barn. Din mun ska kunna bubbla i vattnet. Barnets ansikte ska ligga nära vattenytan men väl stött av dina handlovar. Sträck på armarna och låt barnet flyta på vattnet. Känns det tungt, spänner du dig helt i onödan. Du ska inte lyfta barnet, det ska flyta. Handlovarna och tumbaserna ska ligga ihop och vara uppåtvridna. På så sätt har du hela tiden koll på barnets ansikte och att det inte hamnar under ytan.
Tumbaserna ska vara ihop och uppåtvridna så att du har koll på att barnets huvud inte åker under ytan.
Var inte förvånad över att ditt barn kommer att vara allvarligt och koncentrerat så här första gången i vattnet. Det är så mycket nya intryck! Alla sinnen stimuleras och det är mycket att ta in. Tiden måste begränsas och man avslutar lektionen så snart barnet visar tecken på att det blivit trött. Kanske blir det inte mer än 5-10 minuter första gången. Snart kommer barnet att orka mer och mer och till slut hela 30-minuterslektionen.
Detta är en trygg och nöjd bebis!
Om bebisen skrattar och rör sig i vattnet vet du att den är trygg och nöjd. Man tänker sig en trygghetspyramid där det alltid är grundtryggheten som ska tillfredsställas först. När barnet är tryggt och avslappnat kommer det att börja röra sig i vattnet. Därefter kan man börja hälla lite vatten över huvudet samtidigt som man säger ”nu kommer det vatten”. Man ökar mängden under många veckor till dess att barnet kan få en hel hink med vatten över huvudet.
Oscar, Jonas och Sophie
Ryggläget är ett mycket viktigt läge. Det är nämligen det enda läget man kan vila och andas på i vattnet. Det är med andra ord livräddande. Att lära barnet att flyta på rygg är mycket viktigt, men det ska ske stegvis och på barnets villkor, såklart. I ryggläget kan barnet flyta nästan helt fritt. Man behöver bara hålla en hand under nacken. Känner sig barnet osäkert kan man lägga den andra handen över bröst och mage för att ge extra trygghet.
Vi har ingen bild på ryggläget här eftersom det var jag som höll Sophie då trots att jag stod på land. Jag ser fram emot att snart kunna gå ned i vattnet själv igen!
När du vänder ditt barn från magläge till ryggläge eller tvärtom ska du alltid vända barnet från sida till sida, så som barnet kan eller kommer att kunna vända sig på land. Detta för att barnet ska kunna rotera över till rygg självt.
Fortsättning följer… 🙂
Har du frågor om babysim eller om specifika situationer i vattnet med ditt barn? Jag svarar gärna!
