De gånger jag har funderat på vad som hände i Linnéas huvud den sista tiden, går inte att räkna.
Jag får ofta flash-backs och ser henne cykla till tågspåret, sitta i busken och sedan ställa sig på spåret.
Vad tänkte hon?
Hur kunde hon?
Helt klart var det något hon hade bestämt sig för flera dagar innan.
Hon hade planerat i god tid.
Hon visste att tågspåret var tillgängligt och att det fanns buskar längs med att gömma sig i. För hon kunde inte ställa sig var som helst, för då kunde någon se henne och sedan hindra henne.
Hon hade fått lov att ta cykelutflykter från BUP (utan att jag visste det) och det var säkert då hon ”rekade”.
Men nog är det så att det är dubbelt in i det sista.
Hon var i början på veckan extra tillmötesgående. Kanske till och med verkade må lite bättre.
Hon lät mig massera henne.
Hon lekte lite med pojkarna.
Hon spelade upp en sång för mig. Med en text som var tvetydig.
Sedan började hon ta avstånd.
Onsdag kväll, torsdag morgon, torsdag kväll och fredag morgon och sedan bråket som gjorde att hon kunde springa tillbaka till BUP och sedan ut själv på kvällen.
Tänk om jag istället skulle ha fortsatt att sträcka ut handen när hon blev avståndstagande.
Istället för att backa.
Tänk om jag skulle säga att jag älskade henne när hon slog mig?
Dubbelheten inom henne kanske hade tippat åt rätt håll då?
Det är så lätt att titta så här i efterhand och säga vad man skulle gjort istället.
Men man måste också påminna sig om att allt man gjorde och sa var del av ett sammanhang. Ett sammanhang som i vårt fall varit under en längre tid.
Jag tror Linnéa kände sig förvirrad.
Jag tror att hon kände sig dubbel.
Jag tror att hon inte själv förstod vad som var fel. Men fel kände hon sig.
Hon hörde röster. Hon berättade det inte för någon.
Hon kände sig falsk. Som en bluff.
Hon höll upp så många olika fasader att hon inte visste vem hon skulle vara till slut.
Och så bar hon på en hemlighet.
Hon hade varit på ett sätt som hon inte kunde stå för.
Hellre tog hon sitt liv än att det skulle komma fram.
Ångesten hon hade åt upp henne inifrån. Det kändes som att hon skulle kvävas.
Hon orkade inte mer.
Tänkte att det skulle bli bättre för alla om hon försvann.
Att hon ändå bara gjorde fel och var till besvär.
Och jag stog i vägen. Jag la mig i för mycket.
När hon cyklade där… var hon nog både arg, uppgiven, ledsen och lättad. Allt på samma gång.
Äntligen skulle allt ta slut… Eller hoppades hon på att någon skulle komma och hindra henne?
(All forskning säger att det är tillfället som gör att självmordsförsöket blir ett fullbordat självmord och inte bara ett försök. Man kan hindra självmord.)
Hennes beteende gentemot mig som ledde till att jag backade gjorde att hon bekräftade sina tankar om att det var bättre för mig att hon skulle försvinna.
Hon tänkte inte på konsekvenserna.
Hon trodde hon kunde trycka på delete-knappen.
Hon förstod inte vad hon gjorde.
Jag kommer aldrig att bli samma människa igen.
Efter att Linnéa tog sitt liv var jag tvungen att börja om från början och bygga upp något nytt.
Jag var tvungen att bygga upp mig som människa och som mamma.
Livet kommer aldrig att bli som förr.
Jag kommer för alltid att vara ärrad som människa och mamma.
Linnéas syskon kommer alltid att vara påverkade av det som hänt.
Resten av släkten och Linnéas vänner kommer också att bära på djupa ärr.
Vi kommer aldrig att få ett riktigt lyckligt liv igen.
Men på ytan går det att få ett liv i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, suicid, självmord, självmordsförsök, sorg och saknad
