Ludmillas Blogg

Dagens medicin: Oncovin och Sendoxan!

Ja, så var man på plats igen.
Stammis är väl en underdrift… Varje vecka sedan den 2 januari…

Men nu är det nedräkning på hög nivå! Om två veckor har jag min sista behandling. Efter denna behandling idag är det bara en kur kvar (dvs 3 behandlingsdagar).

Vad händer med mig nu?
Jag är OTÅLIG! Från att ha varit inne i den här lunken så länge längtar jag bara UT!
Jag vill bli fri att göra det jag vill.
Jag vill bli fri att träffa vem jag vill.
Jag vill bli fri att vara där jag vill.

Men, egentligen har inget ändrats ännu.
Jag är ju fortfarande inne i behandlingen och har en hel kur kvar. Mina vita blodkroppar minskar hela tiden så jag är i högsta grad fortfarande infektionskänslig. Eller som överläkaren skrev i intyget till sjukresor för att förklara att jag inte kan samåka med andra patienter: ”…kan få förödande konsekvenser.”

Jag är inte heller starkare eller ”friskare” i kroppen. Jag får lika mycket cellgifter som tidigare.
Det enda är att jag VET att det inte finns tumörceller kvar. Och jag VET att det snart är över.

Och DET är ju jättebra! 🙂

Men inom mig händer det något i alla fall. Det processas. Det har köats en massa saker som vill ut och bearbetas. Min sjukdom har tagit väldigt mycket fokus i mitt sinne. Dels mentalt att orka. Dels för att kroppen att påmint mig om att den inte varit frisk. Nu lättar fokus och det flödar tankar och känslor.

Jag gråter väldigt lätt.
Av små saker.
Av glädje.
Av sorg.
Av lättnad.
Av tacksamhet.

Ibland undrar jag om sjukdomen är ett slags ”straff”. Jag vet mentalt att det inte är så. Självklart. Jag tror inte på sådant. Men ändå… för att jag inte var en tillräckligt bra mamma till Linnéa. För att jag inte räckte till. För att hon tog sitt liv… Nu har jag snart tagit mitt straff. Nu ska jag bli en bättre människa.

Knäppa tankar. Jag vet…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sjukdom, cellgifter, cancer

Den som vann utlottningen var Ewa och Co som ville skänka kläderna till Linda!
Mycket generöst!

Jag hör av mig till dig Linda per mail!

Läs även andra bloggares åsikter om vint, utlottning, tävling, pingpongkläder

Nu börjar man kunna räkna ned ordentligt.
Allt som händer nu är ”näst sista”.
I går tog jag min näst sista Neulasta-spruta. Det är den där sprutan som jag tar varannan vecka för att stimulera bildningen av vita blodkroppar.

Det är den tillsammans med att koncentrationen av ett av cellgifterna (Etoposid, Vepesid) minskades samt att jag fortfarande håller mig isolerad från människor som gör att jag inte har fått någon ny blodförgiftning.

Och det är ju bra.

Neulasta-sprutan (som kostar 12 630 kr) ges ”subcutant”, in i underhudsfettet, och det har jag gott om på magen.

Efter två dygn kommer biverkningarna. Smärtor i muskler och skelett. Inte trevligt alls.

Neulasta i underhudsfettet

Men nu är det bara en gång kvar! 🙂

p.s. Nu ser du att jag inte har så mycket hår kvar. Jag fick ju veta att jag skulle tappa allt efter andra kuren. Men nu har jag snart gjort 8 kurer och hår finns ju kvar, men det blir glesare och glesare… d.s.

Läs även andra bloggares åsikter om neutropen feber, cancerbehandling, Neulasta, neutrofila granulocyter, låga vita blodkroppar

Nu finns möjligheten att få barnkläder från Pingpong barnkläder.

Du deltar i utlottningen genom att kommentera varför just du ska få plagget. Berätta också vilket av plaggen du vill tävla om.

Klänning

Shorts och linne

Tävlingen pågår fram till och med kl 18.00 den 25 april.

Lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, barnkläder, utlottning, bloggtävling, pingpong barnkläder

Jag tar med stort intresse del av drunkningsstatistiken för 2009 i Livräddaren (Simfrämjandet Livräddaren 1-2010) och även siffrorna om drunknande barn. Eftersom jag själv arbetar med vattensäkerhet och små barn så var artikeln om Räddningsverkets rapport ”Varför drunknar barn?” ( MSB 0139-10) av särskilt intresse för mig.

I och med att trädgårdspoolerna ökar i Sverige kan vi förvänta oss att drunkningsolyckorna i grannens pool kommer att öka på samma sätt som vi sett i andra länder med samma utveckling.
I USA, Australien i och många andra länder är det en självklarhet att man börjar simundervisningen vid så låg ålder som möjligt. Man gör ingen åtskillnad på ”babysim” eller ”simskola” utan man börjar simundervisningen som baby. Det är här i Norden som ”babysim” blivit ett eget begrepp som av någon märklig anledning hålls åtskiljt från simskolebegreppet.

Det är dags att öppna ögonen för hur stor nytta simundervisningen gör även i de yngre åldrarna.

Nya studier
2007 kom en kinesisk studie (Yang L, Nong QQ, Li CL, Feng QM, Lo SK. Risk factors for childhood drowning in rural regions of a developing country: a case-control study. Inj Prev. 2007;13(3):178-182) som visar att simundervisning i åldrarna 1 – 4 år reducerar drunkningsrisken med 40% . Endast 1,6 % av de som drunknat hade fått simlektioner jämfört med 7,8 % i kontrollgruppen. 133 barn i denna åldersgrupp deltog i studien med 266 barn i kontrollgruppen.

2009 kom en amerikansk undersökning (Association Between Swimming Lessons and Drowning in Childhood, Brenner et al , Arch Pediatr Adolesc Med. 2009;163(3):203-210) som konstaterar att simundervisning i åldersgruppen 1 – 4 år reducerar drunkning med 88 %!

I denna undersökning har man följt upp 61 fall av drunkning och tittat på olika faktorer som kan ha påverkat drunkningen och jämfört med en kontrollgrupp med barn i motsvarande åldrar.
Man har bland annat tittat på följande faktorer:
– Om barnet fått formella simlektioner eller inte: Bara 3% av de drunknade hade fått det och 26% i kontrollgruppen.
– Om barnet kunde flyta på rygg 10 s: Endast 5% av de drunknade kunde det jämfört med 18% i kontrollgruppen.
– Om barnet kunde hoppa i vattnet och ta sig tillbaka till kanten: Endast 3% av de drunknade klarade detta jämfört med 12% i kontrollgruppen.

Vi har bra simskolor för barn under 4 år i Sverige!
Barn kan lära sig väldigt mycket före 4 års ålder och de kunskaperna kan vara livräddande. I svenska simskolor som tar emot små barn lärs det ut många viktiga moment.
Här kommer några viktiga färdigheter som barn kan lära sig:
• Att lära sig att hålla andan viljemässigt när man kommer i vattnet (från ca 4 mån ålder)
• Att kunna simma 1 m (från ca 5 mån)
• Att kunna simma 2 m (från ca 1 år)
• Att kunna vända tillbaka till kanten efter hopp i (från ca 18 mån)
• Att kunna simma 5 m (från ca 2 år)
• Att kunna hämta luft under simningen (från ca 2 år)
• Att kunna rotera över till rygg och flyta (från ca 2 år)
• Att kunna flyta 10 s på rygg (från ca 3 år)
Självklart kan drunkningsrisken minska om barnet har lärt sig grundläggande vattenfärdigheter vid tidig ålder. Det är dags att förstå vikten av tidig simundervisning även i Sverige!
Ju tidigare vi lär barnen, desto färre drunkningsolyckor kommer att ske.

Sammanfattning:
Studier visar att tidig simundervisning för barn, även i åldrarna under 4 år minskar drunkningsrisken upp till 88 %.
Det är viktigt att se att det finns livräddande kunskaper som kan läras ut till mycket små barn i syfte att minska drunkningsrisken. I Sverige finns idag många simskolor som med goda resultat undervisar på detta sätt.

Ludmilla Rosengren
Leg Läkare samt medicinskt ansvarig i Svenska Babysimförbundet
ludmilla.rosengren@linnea.se

Förkortad artikel införd i Simfrämjandet Livräddaren nr 2, 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om simning, drunkning, babysimskola, drunkningsolyckor, barn som drunknar

Igår fick jag ett samtal från Fonus. I samband med att jag kontaktade dem om den försvunna fjärilen påpekade jag också att gravstenen var väldigt lös. Troligen har den sjuka personen som sågat av fjärilen stått och hängt på stenen.

Fonus berättade att de varit tvungna att lyfta ned stenen. Den var så lös att han hade varit tvungen att stå och hålla i stenen för att den inte skulle tippa.

Tydligen var det något fel i själva monteringen också som gjorde att stenen blivit så lös.

Jag får väldigt bra service från min kontakt på Fonus i Uppsala.

Läs även andra bloggares åsikter om Fonus, gravsten, bronsfjäril

Det är med sorg i hjärtat som en av de jag följt i bloggen i sin kamp mot cancern också har somnat in.

Helena, LillaH, var en glädjespridare in i det sista och hon har skrivit många tänkvärda ord på sin blogg ”Bästa sättet att inte dö är att LEVA”. Hon hade äggstockscancer som spred sig, till slut till hjärnan. Hon bloggade fram till en vecka före hennes död.

Helena var en ung mamma och lämnar nu maken och sina två söner 12 och 9 år kvar.

Jag känner starkt med hennes familj.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, lillaH, död

Vid tretiden kommer sjuksköterskan in och berättar att hCG-värdet är 5,8. Hon ser lite allvarlig ut eftersom hon visste att jag ville att det skulle vara under 5,4.

-Ok… vad betyder det? (Förra veckan pratade hon och jag om det. Om värdet skulle vara nära men inte riktigt på rätt sida. Vad innebär det då? Då sa hon att någonstans drar man gränsen och det är vid 5.4).
-Jaa… vi får prata med läkaren om det är så att hon tycker att du är negativ (dvs frisk) ändå.

Jag blev ensam igen och funderade. Alltså om jag har 5,8 så är det på FEL sida om gränsen. Jag vill ju inte att man chansar och ger mig för få kurer.

Johan och Sophie kom till sjukhuset. Han såg direkt på mitt ansikte att det var något och blev själv också besviken. Enligt den takt som hCG har sjunkit så borde det ha sjunkit mer. MEN vi vet att det kan sega på slutet… Två veckor till… suck. Hur ska jag orka…? Och Sophies namngivningsfest den 22 maj. Ska vi flytta den då?
-Jag älskar dig och vi kommer att klara det här också, säger Johan.

Tårarna rinner ned för mina kinder igen. Orkar jag? Ja, jag har inget val? Jag är fast i detta. Jag måste klara det. Det går inte på något annat sätt. Men, ja – jag erkänner, jag har varit redo att kasta in handduken ett par gånger under de här månaderna…

Johan och jag småpratar om detta fram och tillbaka och när det är tid för honom att åka tillbaka till Uppsala följer jag med ut i korridoren och stöter på min läkare. Jag passar på att fråga hur hon ser på det.

-Ja men det är som att vara negativ. Det är ju bara 0,4 ifrån.
-Är du säker på det? Man vill ju inte chansa!
-Nej, det vill inte jag heller. Men jag är säker. Det har jag många års erfarenhet av.

Ja, och så är det ju. Gunnel Lindell är en av landets bästa läkare vad gäller Choriocarcinom. Hon har stor erfarenhet av den här typen av behandling. Jag måste ju lita på hennes omdöme.

Och enligt hennes omdöme så är jag ”frisk” nu. Sjukdomen är borta.
Och då ska jag bara ha två extra kurer. Den som jag får i detta nu, och så en till.
I praktiken betyder det att jag får min sista behandling den 11 maj.
Och de har inte haft ett enda återfall på 20 år på Karolinska.

Det är ofattbart.
Frisk.
Snart slut på behandlingen.
Slut på mardrömmen!
Nytt liv!

Tack för att jag får fortsätta leva!

TACK!!!!!!!
Tack sjukvården! Tack läkemedelsindustrin! Tack cancerforskningen! Tack mamma! Tack alla vänner! Tack alla ni bloggvänner som stöttat mig under den här tiden! Tack mina barn! Tack mina anställda som fortsatt göra bra arbete! Och tack JOHAN!

Läs även andra bloggares åsikter om besegra cancer, cancer, friskförklarad, choriocarcinom, cancerbehandling

Ja, så ligger jag här igen.
Det är min 8e kur. Det är min 22a behandlingsdag, sedan 2 januari.

Rutinen är densamma. Jag går upp tidigare för att ta sjukresetaxin 7.30.
Det tar drygt en timma att komma till Karolinska, lite beroende på trafiken. På vägen dit småpratar jag med taxichauffören, kollar mail, nyheter och facebook. Allt i min IPhone såklart 😉

När jag kommer fram till avdelning C24 blir jag tilldelad ett rum. En sjuksköterska kommer och tar prover både i armen och, sedan hon satt en port-a-cath-nål, även i port-a-cathen. Det blododlas och så tas det vanliga blodprover som ska se om jag är i tillräckligt bra skick att få behandling. Det är Hb, Vita blodkroppar, leverprover och infektionsprover. Varannan vecka tas även hCG.

Därefter dröjer det en stund, ca 1 – 1,5 timme innan proverna är klara. Då får jag kortison och Kytril mot illamåendet och efter ytterligare ca 30 min kopplas cellgiftsdroppen på.

Idag när det är dag 1 i kuren får jag först Vepesid 1 timme, sedan Cosmegen i spruta samtidigt med koksaltdropp i 15 min, sedan Metotrexat i en stötdos i spruta under 15 min och till sist ett 12-timmarsdropp med Metotrexat.

Så nu när det sista droppet är kopplat är det bara att vänta. Jag håller på att skriva ihop en patientinformationsOm en stund blir jag så där lagom seg och orkar inte göra något vettigt alls. Då brukar jag läsa någon tidning som man inte behöver vara skärpt för att förstå eller spela något roligt spel på min Iphone (Bugdom 2, Alice i underlandet eller Plants vs Zombies är mina favoriter).

Droppet kommer att kopplas bort kl halv ett i natt. Ganska bra tid, vi kom igång i tid idag.

I morgon är det dag 2 i kuren och då får jag 1 timmes Vepesid och sedan 15 min Cosmegen. Sedan får jag åka hem igen.

Idag är det inte riktigt en vanlig dag. Idag kommer jag att få ett hCG-svar som har betydelse.
Kommer det att vara under 5,4 eller inte?

Är det under 5,4 är jag ju faktiskt frisk. Ofattbart!

Håll tummarna!

Läs även andra bloggares åsikter om choriocarcinom, iphone, cellgifter, cancer

”Välkommen till beställningscentralen för sjukresor. Det skulle underlätta om du har ditt personnummer i beredskap. Det är snart din tur.”

Jag har förberett mig väl och har mitt personnummer i beredskap :). Nu ska jag ringa och beställa sjukresan till min 8 behandlingskur i morgon.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukresor, telefonväxlar