Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…
Det går fortfarande inte att ladda upp bilder på bloggen (wordpress).
Hopplöst.
Jag har varit i kontakt med Surftown men det kan ta flera dagar innan jag får hjälp. Suck!
Jag har haft liknande problem tidigare. Det har då varit när månaden haft färre dagar än 31. Då har jag måst skapa en ny upload-mapp manuellt. Sedan måste man ställa in rättigheterna rätt så att man kan ladda upp.
Men, detta hjälper inte nu.
Någon som haft liknande problem?
Jag har försökt att ladda upp lite bilder men det är något med min blogg som inte fungerar som den ska just nu. Det är oändligt trögt och långsamt och bilder vill den alls inte ta.
Jag är trött.
Jag känner i min kropp hur sliten jag är.
Det tär på mig. Både fysiskt och psykiskt.
Tidvis tror jag att jag håller på att bli ”galen”.
Idag har det varit en underbar dag.
Solen har lyst och värmt våra vinterbleka ansikten.
Våren är här. Jag har sett både blåsippor och tussilago.
Det ger mersmak.
Sommaren och mitt nya liv är på väg.
Det är bra.
April är dock en svår månad nuförtiden.
För exakt två år sedan…
Ja… då var det i full gång. Början till det som hände Linnéa…
Påsklovet: Linnéa firade med mormor på hennes land. Pojkarna var också där ett par dagar. Linnéa låg i en säng och ville inte äta eller dricka under ett dygn. Jonas berättade att Linnéa inte ville äta ens morfars hamburgare…
Efter påsklovet var det PRAO och Linnéa bodde hos sin pappa den veckan.
Dagen efter att hon kom hem därifrån var ”Helvetets dag” och på natten lades hon in.
Från nu (för två år sedan) var det bara två nätter hon sov hemma innan hon dog.
Vädret påminner om det som hände.
Minnet blir plötsligt så tydligt igen.
Allt vevas upp.
Igen.
Hur många år ska man behöva känna gång på gång på gång…?
Kommer man aldrig att komma ur sorgens fasta grepp?
Trots att livet är skönt och solen lyser så underbart är Linnéas självmord det som lyser starkast just nu. Det hänger över mig hela tiden. Vrider och sliter inom mig.
Ja, det sliter. Det också.
I mer än två år så har antingen oron över ett barn som mår dåligt, den svåra sorgen efter ett barns självmord, en jobbig graviditet och en cancersjukdom påverkat min kropp och min själ.
Undrar vad det blir för en person som kommer ut på andra sidan.
Snart. När sommaren står redo att slå ut all sin grönska.
Då, när jag ska börja leva ett nytt liv.
Ett annat liv.
Vill du läsa vad som hände Linnéa dag för dag kan du börja läsa för precis ett år sedan för då går jag igenom det varje dag fram till den 30 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, Linnéa, självmord, cancer, trötthet
TV4 vill komma i kontakt med någon som förlorat någon i självmord i Västmanland (helst Västerås).
Har du eller känner du någon som har förlorat någon, särskilt om den som tagit sitt liv haft kontakt med psykiatrin?
Kommentera nedan.
Läs även andra bloggares åsikter om TV4, självmord, förlorat anhörig
Vi funderar på detta med hur mycket man får sitta framför datorn om dagarna.
Man tycker ju att det ska finnas annat att göra också för ett barn?
Var tog de vanliga lekarna vägen?
När vi försöker säga till Oscar (snart 10) och Jonas (12) att det finns annat att göra än att sitta framför datorn så blir de rastlösa. Det är ju ett tecken om något att man måste ta tag i frågan. Men hur lång tid är lagom?
Det finns ju så mycket man kan göra:
Lyssna på musik.
Skriva.
Måla.
Prata med kompisar.
Spela spel.
Skapa spel.
Skapa filmer.
Läsa tidningen.
Titta på TV.
Göra läxor.
M.m.
Om man ska begränsa datortiden. Vilken del ska man begränsa, och hur ska man kontrollera det? Om man säger högst en timme framför datorn – hur gör man då om det är skoljobb den dagen osv?
Och så har man föräldrar som också gör väldigt mycket på datorn. Inte bara jobb. Vilken förebild är det?
Jag kan bli frustrerad över att vi alla fyra sitter framför var sin dator långa perioder.
Hur gör ni i er familj?
Och hur mycket sitter du framför datorn?
Läs även andra bloggares åsikter om datorregler, datoranvändande, barns internetanvändande, begränsa barns datoranvändande
Idag fick jag den andra delen av kur 6.
Mina prover fortsätter att ligga bra, utan någon överhängande risk för infektion. Det är bra. Framför allt för att jag då kan få kurerna som planerat.
Än så länge mår jag inte särskilt illa. Skönt!
Jag känner av gifterna genom att jag blir trött och matt och får svettattacker. Jag är också väldigt blekgrön i ansiktet. Men, än så länge – över förväntat.
Nu får jag vila till på tisdag. Kurerna kommer att bli förskjutna till tisdagar istället eftersom nästa måndag är en röd dag. Så mer än en vecka får min stackars kropp vila.
Det känns som att vi har kommit in i en lunk nu. Dagarna jag får behandling ser ut på ett sätt, dagarna efter på ett annat, slutet av veckan ytterligare på ett annat sätt. Pojkarna har slutat hålla räkningen på om jag ska sova borta eller inte på måndagen. Det borde ju vara ett gott tecken.
Sex veckor.
Sex veckor är det kvar om allt går ”enligt plan”.
Det är greppbart.
Det är hanterbart.
Den 22 maj ska vi ha namngivningsceremoni för Sophie.
Då måste jag vara frisk.
10 maj ska jag få sista behandlingen som det ser ut nu.
Sen börjar andra halvan av mitt liv…
YES!
Läs även andra bloggares åsikter om kur 6, cellgifter, trofoblastsjukdomar
Emelie 23 år
I torsdags fyllde Emelie 23 år. Vi var hemma hos henne och uppvaktade.
Hon hade gjort så fint och även bakat jättegott!
Tänk att jag har varit mamma i 23 år. Det känns verkligen märkligt. Det känns inte SÅ länge sedan som jag kom hem med Emelie från BB.
Jag födde henne på Karolinska, i samma hus som jag nu får mina behandlingar. Jag födde henne i gynstol. De gick iväg med henne, tvättade henne och klädde på henne – innan jag fick henne till mig.
Hon sov sedan i barnsal. Jag fick inte ha henne hos mig. Jag fick inte heller amma henne förrän efter tredje dagen. Innan dess hade man inte någon mjölk att ge. Personalen gav henne tillägg.
Det är märkligt att ha varit mamma så länge och sedan bli mamma på nytt. För inställningen till föräldraskap, barn och barnafödande har ändrat sig radikalt under dessa 23 år.
Jag och Emelie
Dagarna går.
Veckorna går.
Nu är det snart 4 månader sedan jag fick diagnosen och behandlingen inleddes.
Jag är mitt inne i kur 6.
Tog min Neulasta-spruta i onsdags och börjar känna av biverkningarna från den.
Prover som togs i torsdags var bra.
Allt går ”enligt plan”.
Men.
Så här i helgen brukar jag kunna bli lite låg. Antagligen hänger det ihop med att jag tar kortison måndag till torsdag och då har jag ganska mycket energi. Sen dippar jag.
Jag skulle gärna hoppa över de kommande veckorna… Känns tungt ibland.
Men det vänder ju igen. Det vet jag.
Idag har pojkarna, Sophie och jag varit och simmat. (Jag var på land.) Det var kul!
Återkommer med rapport om det.
Glöm inte att släcka ned halv nio idag. Earth Hour.
Vi ska mysa med ljus och spel!
Läs även andra bloggares åsikter om earth hour, babysim, simskola, Neulasta, cellgifter, cancer, barn
DN skrev igår om att ”Vården brister i att förhindra självmord”.
Bakom 6 av 10 anmälda självmord finns brister i vården visar nya siffror.
Socialstyrelsen är kritisk och larmar om bristande kunskap inom svensk sjukvård.
Dessutom är det en artikel om mig och Linnéa.
Tyvärr så ligger den inte ute på webben.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, brister i vården, Linnéa, Lex Maria
Om du vill läsa en slags sammanfattning av min tillvaro kan du passa på att gå in hos Muppsan där jag har skrivit ett gästboksinlägg.
