Ludmillas Blogg

Bebis hade inga stegrade HCG-nivåer!!!!!

Vi är så lyckliga!

Det hade varit så hemskt om även hon hade behövt gå igenom cellgiftsbehandling och med allt vad det innebär.

Nu är det ju bara jag som är sjuk och det gör det så mycket lättare!

Hurra!!!!

Kur 1.
Dag 1.

Idag har behandlingen startat. Jag är så tacksam.

Det låter också så hoppfullt. Nästan alla blir ju friska!

Jag har fått lite mer information idag. Man vill att HCG ska halveras för varje kur. Sedan fortsätter man två kurer ytterliggare efter att värdet är 0 (eller under 5). Då kan man räkna ut mellan 12 och 15 kurer, dvs till sommaren och mer…

Men det spelar ingen roll.
Om jag blir frisk!

Vi fick information sent om hur det rent praktiskt ska gå till. Det innebar att johan och bebisen fick lämna mig imorse när cellgifterna togs in på rummet. Det är inte förrän vid lunchtid imorgon som de får komma tillbaka.
Jättetråkigt! Men självklart vill vi ju inte ta några risker att hon ska skadas av medicinångorna.

Jag har mått bra hela dagen. Jag mår inte illa och har ätit med god aptit. Jag har fått bra medicin mot illamående innan cellgifterna.

Håret kommer jag att tappa först efter andra kuren så där har jag tid att förbereda mig.

Jag har två orosmoln idag:
1. Att bebisen har samma sjukdom. Rent teoretiskt skulle hon kunna ha det. Man har tagit HCG prov på henne också.

2. Att jag inte svarar bra på behandlingen.

Jag håller tummarna. Gör det du också är du snäll!!

Kan inte någon kontakta Linnea och be henne ordna upp det här? Hon verkar ha tagit ledigt från sin övervakning av vår familj… 😉

Min mamma har hållit mig sällskap idag och inatt är min syster här.

Tack för allt stöd som jag får här på bloggen!

Varm kram till er alla!

Imorgon startar cellgiftsbehandlingen. Kuren ges dag 1, dag 2 och dag 8. Vila 6 dagar och sedan ny kur.

Idag har jag fått en CVK inopererad. Det är en plastslang vid halsen som leder in i ett stort kärl.

Jag har ont i brösten. Det blev ju ett plötsligt avbrott i amningen. Bebisen får ersättning och har haft ont i magen.

I natt sover Johan med oss. Natten som var sov min fina vän Anna-Karin här och tog hand om lilla sötnosen. Hon gjorde ett jättejobb och jag kunde sova mer sammanhängande.

Vi tar en dag i taget. Vi vet ju inte så mycket. Den första vardagen efter diagnos har ännu inte varit… Trots detta har en sköterska med erfarenhet ringts in och en person kommer in imorgon för att blanda cytostatika.

Jag är så tacksam. Varje dag är viktig. Tiden är det som avgör!

Jag är överväldigad av ert stöd här på bloggen. Helt fantastiskt fina ord. Det ger mig styrka!!!!

Ja, så heter min diagnos.
I samband med graviditeten har moderkaksceller flippat ur och blivit elakartade cancerceller.
De finns i livmodern och har även spridit sig till lungorna.

Ja, du läser rätt.

Jag har fått en cancerdiagnos.

Den här typen är väldigt aggressiv eftersom moderkaksceller har till uppgift att växa in mot blodkärl. Barnets blod ska ju komma så nära mammans blod som möjligt för att ett utbyte av syre och näring ska kunna ske.

Sjukdomen drabbar en på 100 000 graviditeter, dvs EN person om året.

Man upptäckte detta eftersom jag inte slutade blöda, fick upprepade störtblödningar och att S-HCG (graviditetshormonet) inte sjönk efter att jag skrapades.

S-HCG är det blodprov som talar om för mig hur pass allvarlig sjukdomen är. För en vecka sedan var det ca 16 000 sedan höjdes det till 21 000, 22 000, 26 000, 28 000 och idag 32 000.

Jag blev idag förflyttad till Karolinska sjukhuset för att inom kort påbörja en cellgiftsbehandling. Den kommer att bli tuff. Håret tappas osv. Jag har idag slutat att amma.

Jag mår lite upp och ned men idag har jag varit lite piggare igen. Jag ligger dock framför allt i sängen. Orkar inget. Igår mådde jag väldigt illa och var väldigt slö och trött. Jag har lite mensont och blöder lite, men annars märker jag ännu inte så mycket.

Det är många tankar nu. Allt från panikkänslor till att jag känner mig stridslysten och redo att ta mig an det som väntar.

Det som är bra är att det är god prognos. Behandlingen är tuff men nästan alla överlever och blir helt friska.

Mycket handlar nu om att dag för dag få logistiken kring mig, bebisen och pojkarna att fungera. Jag vill gärna ha någon hos mig på natten eftersom jag både behöver stöd och hjälp med bebisen. Johan behöver finnas för pojkarna också och kan inte sova hos mig varje natt. På dagarna är vi samlade allesammans.

Jag kommer att blogga om min resa i den mån jag kommer att orka och jag hoppas att du vill följa mig och skicka mig styrka och kraft att komma igenom det här.

Jag vill INTE dö.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, chorioncarcinom, placentasjukdom, cellgifter

När jag ligger här i skukhussängen har man ju tid! Nu har jag installerat en funktion som gör det lätt att blogga från min IPhone!

Mitt blodvärde är idag 89. I och med att jag inte känner mig så pigg så får jag mer blod.

Bebisen mår bra och har blivit så stor. Trots allt tumult som varit sen hon föddes verkar hon må så bra!

Tänk att man kan gå igenom vad som helst för sina barn. Trots att det varit så jobbigt tycker jag ju självklart att det är värt det.

Jag har fått frågan om jag hellre skulle ha låtit bli att föda och ha Linnea i de nästan femton år som jag fick med tanke på vilken smärta det har givit att förlora henne.

Självklart är jag oerhört glad, tacksam och känner mig mycket priviligerad och tycker det var värt varje sekund som jag fick ha Linnea trots att det nu gör oändligt ont att ha förlorat henne.

Så trots krämporna under graviditeten, den dramatiska förlossningen och allt strul nu efteråt så är det värt varje sekund för att få ”lilla söt”.

Sedan förra inlägget har jag hunnit med att få två stora blödningar, åkt ambulans, fått blod och gjort ytterligare en skrapning av livmodern (i narkos).

Jag är fortfarande inlagd men tror verkligen att det ska bli bättre nu.

Jag återkommer med mer information när jag är utskriven och hemma igen.

Vilka dagar det har varit…

Jag har hunnit vara inlagd på kvinnokliniken igen.

Sedan lillasyster (som vi ännu inte har beslutat något namn till. Det har liksom inte varit så mycket tid att fundera på det…) föddes (vilket ju var dramatik i sig) den 17 nov har följande hänt:
22 nov – Oscar fick akut ont i magen och var på sjukhuset. Det bedömdes som blindtarmsinflammation som dock vände och blev bättre av sig självt.
25 nov – Jag fick 40 graders feber och frossa. Lades in på kvinnokliniken med bebis och make 2 dygn. Fick intravenös antibiotika pga av livmoderinflammation. Skrevs ut den 27 nov med antibiotika i tablettform.

Antibiotikat påverkade bebisens mage så att hon hade ont och skrek en del.

2 dec slutade jag med antibiotika. Fortsatte blöda.
6 dec fick jag utslag över hela kroppen som en reaktion på Amimox (antibiotika). Det kliade ordentligt! Bebisens mage blev bättre under tiden.
14 dec fick jag en större blödning hemma och sökte akut. Jag fick då ny antibiotika samt medicin som drar ihop livmodern.

Ny pärs för bebisens mage…

När jag den 18 dec fortfarande inte hade minskat blödningen fick jag rådet att söka akut igen. Efter fem timmars väntan fick jag åka hem igen med beskedet att sluta med medicinerna.

Den 19 dec fick jag en större blödning igen. Jag ringde gynakuten och sköterskan som tyckte synd om mig sa att en läkare skulle ringa upp istället för att jag skulle behöva åka igen. Det var aldrig någon som ringde. Däremot tyckte jag att det blev bättre spontant.

Den 22 dec hade jag ett planerat återbesök. Då var jag så pass mycket bättre med blödnigen att jag nästan tyckte det var onödigt att åka dit mitt i julstöket. Jag berättade det för läkaren och så skulle jag bara bli undersökt för att kunna åka hem igen. När jag reste mig upp kom en störtflod med blod. Läkaren var väldigt överraskad över blodet som fanns upp på gardiner, väggar och ja… överallt… Det bara rann och ville först inte sluta. Jag lades in akut förstås och opererades på eftermiddagen. Jag bad särskilt om lokalbedövning för att inte bebisen skulle behöva drabbas av narkosmedel eller att amningen skulle äventyras. Jag var alltså vaken när man skrapade bort slemhinnan i livmodern. Det blödde en hel del och plötsligt så tappade jag blodtrycket. Med en del mediciner ordnade det upp sig och tre doktorer senare så fick jag komma till uppvakningsavdelningen. Här fick jag frossa och feber och ytterligare ett blodtrycksfall. 3,5 timmar senare var jag tillbaka hos bebis och Johan. De hade fått hjälp med modersmjölksersättning så att inte bebisen skull vara hungrig.

Jag skrevs ut den 23 dec när febern (som var en reaktion på ingreppet, ingen infektion) hade släppt. Mitt blodvärde var då 102 jämfört med 132 några dagar senare. Yr och vimsig och trött med andra ord.

Vi hade bestämt att i år fira jul som vi gjort tidigare år – hos min mamma. Förra året gjorde vi inte det. Första julen utan Nean ville vi göra annorlunda. Göra nytt. I år skulle vi försöka igen. Jag märkte att det tog hårdare att vara hemma i vårt hus. Det var mycket svårare att vara utan Linnéa i år. Jag var nog bättre rustad för att det skulle vara svårt med jul förra året. I år var jag inte riktigt beredd. Det har varit så mycket annat som hållit tankarna sysselsatta. Och som alltid när man inte är förberedd så blir man tagen på sängen med en våg av kraftiga känslor.

Vi har t ex alltid haft en tradition att barnen har fått gå ”snörgång” på julaftons morgon. Ett litet morgon paket har väntat på andra sidan snöret som börjar på barnets dörrhandtag. I år gjorde vi alltså detta hemma för första gången efter att Linnéa dött. Jag satte ett snöre på Linnéas dörrhandtag i år också – men det är ju Jonas rum nu. Allt kändes mycket mer verkligt och fruktansvärt jobbigt igen… Att Linnéa faktiskt inte finns. När ska man fatta det???

På förmiddagen får jag ett samtal från min mamma som berättar att de blivit magsjuka. Vi tog då beslutet att inte åka hem till dem utan att snabbt sno ihop en egen julafton hemma hos oss. Vi vågar inte ta risken att jag och bebisen ska bli sjuka. Det finns liksom inga marginaler. Emelie, Niclas och hans son kom förbi hos oss på väg till mormor.

På kvällen när vi skulle äta julmiddagen som Johan fixat mådde Jonas illa. Han och Oscar hade ju varit hos mormor när vi var inlagda. Jonas har nu kräkts hela natten och mår bättre. På morgonen var det Oscars tur. Han har nu kräkts sin sjätte gång (han räknar noga) och mår något bättre.

Jag har isolerat mig i sovrummet och tar inte ut bebisen till resten av huset. Jag har fått rådet att dricka mycket och vila för att bli frisk efter min operation. Jag tycker fortfarande att jag blöder mer än jag borde, men jag får väl ge det några dagar till… Men en magsjuka på det här… det skulle jag inte riktigt fixa!
Håll tummarna för att jag och bebisen slipper det!

Det känns som en riktigt dålig historia och jag har tröttnat på den för länge sen. Det är bara drygt fem veckor sedan lillasyster föddes och vi har inte riktigt fått njuta av det än.

Och det där med namnet… det får nog vänta lite till.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, vinterkräksjuka, magsjuka, kvinnokliniken, namn, endometrit, postpartum blödning, abrasio, skrapning, julfirande, Linnéa

God Jul från oss!

Jag önskar dig en lugn och stillsam jul.
Ha inte för höga krav på att det ska vara på ett särskilt sätt.
Bara vara.

Stor kram!

Ludmilla

2007 – sista julen skrev Linnéa så här i vårt julbrev:

Ja, vad har hänt det här året?

Jag är trots allt i den där åldern då man ska ha massor med finnar, vara kaxig, störande och allmänt jobbig så jag gör mitt bästa för att leva upp till de kraven.

Jag spelar fortfarande piano och dansar magdans vilket jag stortrivs med.

I höstas var hela familjen i Florida vilket var helt underbart och lärorikt!

Nu i jul kommer de första betygen – spännande men stressigt. Då det var som stressigast introducerade modern min yoga. Ett helt underbart sätt att slappna av på som alla borde prova!

God Jul och Gott Nytt År!

Kram

Linnéa

Läs även andra bloggares åsikter om julhälsning, Linnéa, Florida

Idag var det den kortaste dagen på året.
Nu vänder det!

Vintersolståndet äger rum kl 18.47 idag.

Nu går vi mot ljusare tider igen. Hurra!!!

Läs även andra bloggares åsikter om vintersolståndet, mörker, ljuset, kortaste dagen