Ludmillas Blogg

Brukar du köra bil onykter?
Brukar du SMSa när du kör bil?

Var tredje bilist SMSar när den kör bil.
Att SMSa vid bilkörning ökar olycksrisken med 24 gånger… Det är precis lika farligt som att sätta sig bakom ratten när man är alkoholpåverkad. Men när man är full så tittar man mer på vägen än när man SMSar.
Var rädd om dina anhöriga. De vill inte förlora dig!

Tänkvärt!

Läs även andra bloggares åsikter om SMS, bilister, trafikfarlig

”Livet går vidare…”
”Nu när lillasyster har kommit ska du väl fokusera på det positiva och inte älta sorgen efter Linnéa?”

Det finns många kommentarer från de som står runt omkring.
Det är svårt att stå vid sidan av någon som sörjer.
Man kan bli lite otålig, eftersom det faktiskt tar så mycket längre tid än vad man tror.

Livet går visserligen vidare. Men inte på samma sätt som tidigare. Det är ett annat liv.
Jag har från början bestämt mig för att det ska gå. Det ska gå att fortsätta leva utan Linnéa. Men det är inte lätt. Och det tar så väldigt mycket längre tid att anpassa sig till det nya livet vi fått, utan Linnéa.

Jag fokuserar på det positiva. Att vi valde att få ett barn till är väl bevis nog på att vi verkligen, intensivt, försöker få ett nytt liv och det positiva av livet. Vi har fokuserat på att göra lustfyllda saker tillsammans med oss själva och med barnen än mer intensivt än innan Linnéa dog, även om vi gjorde det redan innan.

Men livet är inte ”antingen eller…”.

Jag kan vara lycklig över min nyfödda dotter SAMTIDIGT som jag fortfarande sörjer Linnéa djupt. Jag kan inte sluta sörja Linnéa för att lillasyster har kommit. Det har sin tid, och sin plats.

Lillasyster har inte tagit Linnéas plats.
Lillasyster är inte istället för Linnéa.

Jag saknar Linnéa precis lika mycket fortfarande trots att jag fått en underbar ny liten dotter. Det är inte motsatta känslor som bara kan vara där en i taget. De kan finnas där samtidigt. Både och…

Jag har märkt på reaktionen hos folk i min omgivning att man blivit så otroligt glad över att vi fått en liten ny familjemedlem. Engagemanget har varit enormt, både från vänner och okända.

Jag förstår det.

Det ger hopp och glädje att vi vågar fortsätta engagera oss i livet på det sättet.
Det blir mindre smärtsamt för omgivningen att möta oss, när vi har fått lillasyster. För man kan visa glädje för den nytillkomna mycket lättare än att visa sorg över det som hände Linnéa.

Folk som jag knappt känner har kommit fram och kramat mig och gratulerat till lillasyster ”så otroligt roligt…!”. Men när Linnéa hade dött, var det inte några okända människor som kom fram och kramade mig och sa ”så otroligt sorgligt…”.

Men jag förstår det. För hur ska man veta hur man ska göra, när någon har förlorat ett barn?
Och på det här sättet också?

(OBS! Det betyder inte att inte folk engagerade sig när Linnéa dog. Det är många, många som gjorde och gör det. Och det är jag väldigt tacksam och glad för. Eftersom sorgen efter Linnéa finns kvar, och alltid kommer att finnas kvar. )

Man behöver inte vara rädd för att påminna mig om att min dotter är död. För det vet jag hela tiden.

Varje sekund.

Jag blir glad när man nämner Linnéa, frågar hur jag känner eller berättar något minne. Då är hon inte helt borta. Då lever hennes minne kvar. Och det är så viktigt för mig, för oss.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, dubbla känslor, omgivningens reaktioner på sorg

Annika undrade vad de andra barnen heter i andranamn!

Jag själv heter Anna Ludmilla Johanna. Egentligen hette jag bara Anna Ludmilla från början. Men Johanna var ett så vackert namn tyckte jag att jag la till det när jag var 11 år. Det var i samband med att jag döptes. Jag döptes nämligen inte när jag var liten för mina föräldrar tyckte att jag skulle få välja själv om jag ville bli döpt eller inte. När jag var 11 år hade jag en religiös period där jag bland annat läste hela bibeln. Jag valde då att döpas samtidigt med en av mina småsystrar (som då var baby).
Ludmilla är ett ryskt namn som betyder ungefär ”en som tycker om alla människor” eller ”älskad av folket”. Min pappa var tysk och min mamma svensk. När jag föddes bodde vi i Tyskland (fast jag är född i Filipstad i Värmland där vi hade en stuga) eftersom mina föräldrar läste medicin där och de hade inte bestämt var de skulle bo sen. Därför ville de inte ha ett ”landsbundet” namn. De hade då en bekant som hette Ludmilla som de tyckte var ett fint namn, och därför fick jag det.

Emelie som är född 1987 fick alldeles för många namn : ) Det tog många år innan hon kunde komma ihåg dem…
Anna – för att det är ett släktnamn. Många har det som ett andranamn, bland annat jag själv.
Emelie – för att det var ett gammalt ovanligt namn. Både jag och hennes pappa har ovanliga namn. Sedan blev ju det ett av de vanligaste namnen…
Ludmilla – efter mig. Det hette hon inte från början, för hennes pappa ville inte det… men jag la till det efter att vi hade separerat.
Lisa – efter hennes farmor
Charlotta – efter min syster, hennes moster.

Linnéa föddes 1993. Hennes pappa ville egentligen att hon bara skulle ha ett namn, men jag tyckte det var viktigt att hon fick ett persiskt namn också för att bekräfta den sidan av arvet. Det var nog klokt för hon kallades istället sitt persiska namn många gånger i de sammanhangen.
Linnéa – för att det är den vackraste blomman som finns.
Shabnam – betyder daggdroppe.

En daggdroppe på en Linnéablomma. En underbart vacker bild.

Jonas föddes 1998.
Carl – ett fint traditionellt namn.
Jonas – ett av de finaste pojknamnen jag visste. Kanske för att jag var väldigt förälskad i en Jonas i tonåren. Jonas farfar heter Hans-Jonas också.
Oscar – ett fint traditionellt namn.

Oscar föddes 2000.
Oscar – ett fint traditionellt namn.
Eric – ett fint traditionellt namn.
Johan – efter pappa.

Lillasyster föddes 2009. Kanske har hon fått sina namn nu…
x –
x –
x –

🙂

Läs även andra bloggares åsikter om namn, pojknamn, flicknamn, andranamn

1 månad efter förlossningen...

En månad efter förlossningen har magen krymp ordentligt. Jag känner mig lätt och smidig jämfört med hur det kändes med den stora graviditetsmagen. Men jag väger fortfarande 80 kg (var uppe på 94, vägde 62 kg innan) och magen har inte dragit ihop sig till det vanliga än. Det är ju inte heller så konstigt eftersom musklerna inte ligger riktigt rätt än och inälvorna håller på att hitta sina rätta platser igen. Dessutom har den varit uttänjd fem gånger.
Man får tänka snällt om sig.

Jag fick ju 40 graders feber och frossa 8 dagar efter förlossningen och var inlagd med intravenös antibiotika. Jag åt sedan tabletter ytterligare en vecka. Stackars bebisens mage… Hon har haft väldigt ont. Sen blev det ganska bra ett tag. Jag började göra enkla Yogapass.

Men sedan i måndags var det dags igen. När jag vaknade på morgonen och ställde mig upp så blödde jag mycket. Det rann till en pöl på golvet. Jag sökte akut och fick både tabletter som skulle dra ihop livmodern och ny antibiotika. Nytt ont i magen för bebisen.

Tyvärr blev det inte bättre så vi sökte akut igår igen. Vi fick vänta i fem (!) timmar trots att vi hade ringt innan och fått en tid. Kontentan blev att vi skulle fortsätta avvakta till i nästa vecka då jag fått ett återbesök.

Lite mycket åka till sjukhuset för min smak…

För övrigt fungerar amningen som den ska.
Mina händer börjar långsamt bli bättre. Jag var hos handkirurgen i veckan och vi beslutade att avvakta ytterligare eftersom det nu går åt rätt håll.
Sömnbristen tar på kroppen men vi försöker vara duktiga att lägga oss tidigt på kvällarna eftersom vi vet att bebisen vaknar åtminstone två gånger och ska äta under natten. Hon äter med ca 3 timmars mellanrum på nätterna. Och det är bättre än två! 🙂

Jag kommer att ge kroppen ytterligare en månad innan jag på allvar försöker att hålla igen på sötsakerna (får sådant sug under amningsperioden) och innan jag mer regelbundet börjar röra på mig.

Är det någon mer som vill hänga på i januari och gå ned i vikt till i sommar?

Jag kommer att gå över till GI-kost som jag gått ned snabbt och effektivt och hållbart även tidigare. Första steget kan du ta redan nu: Att bestämma dig! Sedan kommer jag att berätta mer om hur det fungerar och hur du ska göra, när det blir dags.

Läs även andra bloggares åsikter om kroppen efter förlossningen, gravidmage, vikt, viktnedgång, endometrit, livmoderinflammation, förlossningskomplikationer, blödningar, antibiotika

Nu verkar det som att killarna i familjen är överens om vad lillasyster ska heta.
Det finns ett färdigt förslag.
Jag ska suga på det.

Och sen återkommer jag. ; )

Läs även andra bloggares åsikter om namn, flicknamn

Mår du dåligt eller bara behöver lite råd?
Ta tillfället i akt och maila till Mats som är kurator. En otroligt fin möjlighet för alla som behöver något stöd.

Läs mer på hans blogg här…

Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!

Min mailadress är Qrator66@gmail.com

Varmt välkommen till Qratorn!

Läs även andra bloggares åsikter om qratorn, kurator, livsfrågor, självmord, ta sitt liv, suicid, skilsmässa, föräldraskap

Bebis 4 veckor. Sötast på jorden!

Idag är lillasyster 4 veckor gammal.
Det är ju pinsamt att vi ännu inte har kommit på vad hon heter… Vi sitter fast. Vi pendlar mellan flera namn som varit med från början… Isabelle, Nathalie, Victoria å ena sidan…. och Emma och Ida å andra sidan. Men det är inget namn som liksom ”fastnar”. Hon är bebis rätt och slätt. Eller Bäbs R som somliga i familjen föredrar att kalla henne. Mycket vackert…

Lilla sötnosen sover lite längre pass nu, men äter med mellan två och tre timmars intervaller, även på natten. Nattetid är hon dock trött och somnar snällt om efter avslutad måltid. Hon är mer vaken nu och ligger och tittar. Plötsligt brister ansiktet ut i ett stort leende. Då smälter man.

Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag får kontakt med henne så där… men jag börjar gråta varje gång. Det är som att något ljust och kärleksfullt når ända in i det mörkaste av mina sorgsna hjärterum… Det är som att den lyckligaste glädjen möter den mörkaste sorgen.

Hon rör sig mer också. Hon ligger inte längre helt still utan fäktar med armar och ben och liksom ”pratar” med hela kroppen. Hon har duschat med storebror och även badat i badkaret. Hon verkar tycka att det är jättemysigt med vatten, och det är ju tur. För simma ska vi ju, när tiden är mogen. Det finns ingen anledning att börja med bassängbad före 3 månaders ålder. Till dess bekantar vi oss med vatten hemma.

Med lite mer ”rutiner” på dagen får jag också lite annat gjort. Jag hinner duscha ibland… Nice! : )
Jag hinner jobba lite mer. Hemifrån mest men vi tar oss lite turer till kontoret också. Det är är en hel del rekrytering av nya instruktörer på gång, på olika orter. Som egen företagare är man aldrig helt ledig, men man kan styra arbetstiderna ganska mycket själv. Och det är bra! Och Johan är också pappaledig ett par dagar i veckan, vilket är jättemysigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bebis 4 veckor, baby, babytiden, namn, flicknamn

Nu är utlottningen klar och det blev Malin med följande bloggadress som vann: http://holtakt.blogg.se/. (Jag såg att det var flera Malin :))

Jag skickar dem på posten!

Ni som inte vunnit kan titta in på www.babysimshopen.se om ni vill.

Läs även andra bloggares åsikter om utlottning, sprutdjur, vinnare, babysimshopen, tävling

Nobelklädda!

I torsdags hade man Nobeldagen i Gluntens Montessoriskola.
Barnen fick klä upp sig, liksom lärarna. Man hade pannkakslunch och ägnade dagen åt att prata om Alfred Nobel och pengarna som sedan blev Nobelpriset.

I skolan utsåg man också en fredspristagare i varje årskurs. Det är en person som varit kamratlig och omtänksam.

Så här såg mina pojkar ut när de skulle iväg med sina kostymer!
Snygga va?

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, fredspris, nobeldagen, Gluntens Montessoriskola

Det här är historien om en familj som gått igenom mer än vad man kan tycka är mänskligt. Ulrika och Lasse har inte bara förlorat ett barn, inte heller två – utan tre barn. Tre fina flickor har fötts och dött under en väldigt kort tid.

Det här är också historien om hur stark livsviljan kan vara, hur stark kärleken till sina barn kan vara och hur stark längtan efter barn kan vara.

Alva föddes på julafton 2001. Hon skulle alltså ha fyllt 8 år om ett par veckor.
När hon föddes var hon väldigt stilla och skrek inte. Man förstod tidigt att det var något som inte stog rätt till, men man visste inte vad. Man gjorde en mängd undersökningar och Alva tillbringade tiden med intensivvård på neonatalavdelningen. Två gånger fick de med hjälp komma hem och tillbringa några timmar i lägenheten.

Alva 2001

Trots beskedet vi fick om att Alva inte skulle klara sig, kunde läkarna inte tala om hur länge hon skulle orka leva. Ena stunden handlade det om några dagar eller veckor och i nästa stund, då Alva varit lite piggare, kunde läkarna inte utesluta att det kunde ta månader eller t o m år innan hon skulle somna in.

Alva dog den 10 februari 2002. 6 veckor gammal.

När Alva legat död i min famn en stund bestämdes det att vi skulle bada henne och göra henne i ordning. Systrarna tog in badvattnet och lämnade oss sedan ensamma med Alva. Vi tog av henne den lilla rosavita bodyn hon hade på sig och lade ned henne i vattnet. Vi gjorde rent henne och tvättade av hennes fina mörkbruna hår. När det var klart torkade vi henne torr och satte på henne en liten vit tröja med spets som hon fått av farmor Laila samt ett par vita byxor. Till sist fick hon på sig den lilla rosa nystrukna klänning jag sytt i slöjden och sedan lade vi ned Alva i en liten fin korg som systrarna plockat fram.

Efter Alvas död, var längtan efter ett litet syskon stark. Eftersom man dragit slutsatsen att Alvas sjukdom uppkommit av en slump, kändes det självklart att vi så snart som möjligt skulle försöka få ett barn till.

I slutet av augusti, 2002, visade det sig att jag var gravid igen. När jag förstod detta blev jag så lycklig. Det kändes som om jag fått livet tillbaka.

Man gjorde en mängd undersökningar under graviditeten men kunde inte hitta något fel.
Den 10 mars 2003 föddes Vilma. Först trodde man att hon var frisk, men snart upptäckte man att även hon var sjuk på samma sätt som sin storasyster även om det inte var samma allvarlighetsgrad. Vilma kunde flytta hem och familjen fick hjälp av assistenter för att få ihop vardagen.

Vilma 2003

Inte många månader efter det att Vilma fötts, började jag och Lasse prata om att försöka få ett till barn. I och med att både Alva och Vilma led av samma sjukdom var det uppenbart att sjukdomen var ärftlig. Eftersom jag och Lasse är friska, drog läkarna slutsatsen att det handlade om en sk autosomal recessiv sjukdom.

Eftersom sannolikheten, trots allt, var hela 75% att vi skulle få ett friskt barn, kom vi fram till att vi ville försöka igen. Även om en 25%ig risk för att få en sjukt barn är mycket stor, är chansen till att få ett friskt mycket större. Vi resonerad som så att det nu borde få vara ”vår tur”. Naturligtvis stämde vi av våra planer med ansvarig genetiker samt med vår psykiater. Vi vill höra att vi inte var fullständigt galna som hade dessa tankar. Till vår lycka tyckte man inte det. Snarare ansåg man detta vara ett sundhetstecken från oss som indikerade att vi liksom ”tackade JA till livet”.

Den 25 oktober 2004 föddes lilla Tuva. Hon skrek inte och man förstod ganska snabbt att även Tuva hade systrarnas allvarliga sjukdom.

Tuva 2004

Känslan som är just där och då, beskriver Susanna Rolfdotter så väl i sin bok ”Strimmnan av stjärnljus – en bok om att förlora ett barn ”. Citatet nedan är från det tillfälle Susanna inser att hennes son är död. När jag förstår att Tuva är sjuk, är det ju samtidigt ett besked om att hon också ska tas ifrån oss. Ett indirekt dödsbesked. Sjukdomen kan ju inte överlevas.

”Hon lutade sig tillbaka, lade igen ögonen, blundade… Hon orkade inte tänka. Stängde av. Stängde igen. Kröp in i sig själv. Hon ville inte känna. Orkade inte känna. Lät det bli svart inom sig. Alldeles svart.”

Precis så kändes det för mig.

20 november 2004 somnade Lilla Vilma in. Vilma blev 20 månader.

Vilma har somnat in

På juldagen samma år 2004 reste lilla Tuva till sina två storasystrar.

——
Under tre års tid fick de tre flickor som mot alla odds hade en mycket ovanlig sjukdom som man än idag inte vet vilken den är. Därför var det också mycket svårt att testa för detta under graviditeten. Alternativet att inte tro på att det skulle gå att få ett friskt barn som skulle överleva, fanns inte för Ulrika och Lasse.

Den 15 oktober 2007 föddes flickornas älskade, efterlängtade lillebror Ville. Den 12 augusti 2009 föddes flickornas andra älskade, efterlängtade lillebror Calle. Båda pojkarna är friska.

När flickorna lämnat oss var det som att hamna i ett stort vakuum. Det var som om livet hamnat på paus, i väntan på att det skulle bli på riktigt igen. Nu när lille Ville och Calle är här hos oss känns livet känns meningsfullt igen. Jag är övertygad om att deras änglasystrar finns runt dem och gör dem trygga och lyckliga.

Systrarna Stener har en hemsida där du kan läsa hela deras berättelsep å…

Det finns 500 barn i Sverige som lider av svåra okända hjärnsjukdomar
Varje år drabbas 30 nya barn!

Stöd Willefonden!
PG 90 05 44 – 8
Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om Flickorna Stener, Alva, Vilma, Tuva, förlora barn, hjärnsjukdom, Willefonden